onsdag 30 september 2009

Vad jag egentligen gör på jobbet

Jag arbetar som riksdagsstenograf. Vi sitter i plenisalen och stenograferar under debatterna och publicerar sedan den renskrivna texten i riksdagens kammarprotokoll.

Stenografi är i sig rejält intressant, men att kunna skriva fort är inte det enda som krävs. Här och här kan man läsa väldigt bra beskrivningar av vad den största delen av jobbet egentligen går ut på.

tisdag 29 september 2009

Hurra, mer DN-bashing!

DN har i en rad ledarartiklar -- fem punkter-serien -- försökt att, som de kallar det, reda ut begreppen inför riksdagsvalet nästa år. Ämnen som miljö, säkerhet, skatter och jämställdhet har tagits upp och diskuterts i fempunktsform. Alla dessa punkter utgör enligt DN "Sveriges verkliga problem" och är därför sådant som makthavarna måste ta itu med.

Om man bortser ifrån att fem punkter-serien är misstänkt likt en programförklaring från ett sprillans nytt politiskt parti, vilket är ganska intressant i sig, finns det tyvärr hur mycket som helst att kritisera här.

Jag har tidigare utgjutit mig om DN:s syn på kvotering, så jag tänker inte ens gå in på jämställdhetspunkterna. Eller jo, jag måste få notera: Under punkterna 3 och 4 blir det plötsligt flyktingpolitik respektive biståndspolitik av jämställdhetsmanifestet. Ganska... överraskande.

Men för att gå in på nya områden: Irritationen stiger till exempel när jag läser om DN:s recept för (folk)hälsa -- framför allt under punkt 4. Här gäller kritiken att storstädernas planering inte uppmuntrar till spontanidrott samt att den organiserade idrotten är otillräckligt utbyggd. DN:s lösning: "Det är bättre att, om nödvändigt, höja avgifterna och säkra tillgången till simhallar, skridskobanor och fotbollsplaner." Eeeeh... Hur skulle tillgången bli bättre av höjda avgifter? Ja förutom för dem som har råd med den större utgiften förstås. Men är det poängen, att man ska rensa ut dem som inte har så mycket pengar så att andra (kvalificerad gissning: DN:s ledarredaktion med familjer) får ta hand om sin fysiska hälsa i fred? Det var ju en lite trist inställning.

Jag skulle kunna gå vidare och peka på många, många fler saker jag reagerat på, men jag vet inte om det är särskilt värt att ta upp precis allt. För såhär är det: DN:s ledarredaktion får framföra vilka politiska åsikter de vill. Givetvis. Jag tycker visserligen att många av åsikterna är rätt jävla hjärndöda, men det är ju mitt problem.

Vad som dock är anmärkningsvärt är att DN uppenbarligen har svårt att sakligt motivera en hel del av sina ståndpunkter. Det är vilda påståenden, oavslutade tankegångar och billiga humor- och retorikpoänger om vartannat. Det luktar ärligt talat mer populism än något annat om den här artikelserien.

Ett solklart exempel på en enkel crowd pleaser återfinns under samma punkt som det här med att bara välbeställda ska få gå och simma: "Maten i landets skolor måste ockå förbättras. Ut med halv- och helfabrikat. In med riktiga kockar, riktiga råvaror och en riktig matkultur." Ja alltså bra mat till ungarna tror jag att väldigt få motsätter sig. Way att plocka billiga poänger. Men DN, hur ska det ni föreslår -- "riktiga" kockar, "riktiga" råvaror och "riktig matkultur" (vad det nu är) -- finansieras? Ni vill ju sänka skatterna. Ska man "höja avgifterna" här också, dvs slopa gratis luncher i skolorna? Känns ju onekligen som en lösning DN (som även vill införa avgifter för högskolan) skulle tycka var helt okej.

Och när vi läser om hur DN vill reformera eller avskaffa LAS ska vi skratta: "Stora arbetsgivare har inget problem med lagen. De små anser sig ha det och kan inte kommenderas till tvångsterapi för las-fobi." Ha! Ha! Ha?

När det kommer till punkt 3 för skatterna blir förvirringen total på DN:s ledarredaktion. Man ivrar för en "bred skattereform" eftersom "snårigheten" i "den nuvarande modellen, med mängder av avdrag och särskilda skattesatser för bland andra ungdomar" inte alls fungerar utan rent av "hotar systemets trovärdighet på sikt". Men ändå menar man att "jobbavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta. Avdraget för hushållsnära tjänster har förvandlat en svart bransch till vit. De låga arbetsgivaravgifterna för ungdomar är visserligen dyra men bidrar ändå till att ungdomsarbetslösheten inte stigit mer." Jag fattar inte, DN. Ni vill ha en reform av skattesystemet där alla krångliga undantag och grejer tas bort, fast inte de undantagen ni tycker är bra, dvs typ alla. Eller?

Ärligt talat. Jag kan inte heller alltid motivera exakt varför jag tycker som jag tycker, och jag kanske inte heller alltid är riktigt så stringent och klar som jag skulle önska. Och ja, även jag försöker vara lite putslustig med jämna mellanrum. Men jag arbetar inte på en av landets största ledarredaktioner! Jag tar mig inte för att steg för steg publicera något slags politiskt manifest! Så... nä. Det här duger inte, DN.

Avslutningsvis: Åsikten "vad människor gör med sina egna pengar är deras ensak" går som ett mantra igenom hela artikelserien, även om det inte alltid sägs rätt ut. Det är så tydligt att det DN eftersträvar är ett samhälle där det allra viktigaste är att ha gott om pengar. För har man pengar kan man köpa sig allt man behöver -- utöver fina kläder och bilar kan man skaffa sig sådant som boende, vård, skollunch och försäkringar -- och då blir man ju lycklig. Och alltså alla kan faktiskt inte bli lyckliga och det är supersynd men livet ÄR orättvist hejdå.

måndag 28 september 2009

Om knark, eller lyckade synfelsoperationer

Jag har inte knarkat så mycket i mitt liv. Förutom alkohol, nikotin och hostmedicin med morfin en gång i tonåren så har jag banne mig inte fått i mig många främmande substanser. I are alltså ganska efterbliven. Men! En gång fick jag en lugnande tablett. Det var precis innan jag skulle få hornhinnorna uppskurna och synen modifierad medelst laser. "Många tycker att det hjälper dem att slappna av, vilket är bra eftersom ögonrörelsernas hastighet minskar" sa den mycket vänliga ögonläkaren till mig och såg väldigt angelägen ut om att jag inte skulle tacka nej. Hit me, sa jag.

Ärligt talat kände jag ingen större skillnad. Men operationen gick bra; jag hade inga problem att lugnt och fint fokusera på rätt lampa. (Ja, rätt lampa - det fanns nämligen två. "Nu är det viktigt att du INTE tittar på den ANDRA lampan, utan HÅLL BLICKEN PÅ RÄTT LAMPA." Jag skulle eventuellt vilja kalla just detta lite av ett konstruktionsfel för en ögonlasermaskin, men what do I know.) Såväl ögonläkare som motoriserad liten kniv och super-sci-fi-lasermaskin gjorde i alla fall alldeles utmärkt ifrån sig, och jag fick syn som en rovfågel. Det här är nästan två och ett halvt år sedan och jag ser fortfarande helt felfritt. This pleases me.

torsdag 24 september 2009

Bakom kulisserna i sjukvården: hierarkier galore

Träffade en kompis i dag som jobbar som sjuksköterska på ett av Stockholms största sjukhus. Hon berättade om hierarkierna som fortfarande lever kvar och hur det är mer regel än undantag att läkarna har en usel attityd mot sjuk- och undersköterskor. Det här är inte bara otidsenligt, pinsamt och något som skapar massivt dålig stämning på jobbet - i värsta fall leder det till rent livsfarliga situationer för patienterna. Som min kompis sa: "En av läkarna blir skitförbannad när man ringer och frågar något om en patients behandling. Vilket man alltså gör för att absolut inget får gå fel. Men fatta att man drar sig för det när läkaren behandlar en som mindre vetande och snäser åt en att inte ringa och störa med korkade frågor."

Jag har nog i min naivitet gått runt och trott att även sjukvården skulle ha kommit lite längre i dag, 2009. Uppenbarligen inte. Vad är det för fel på folk?

tisdag 22 september 2009

Skatteverkets broschyrer

Om man ska starta eget, till exempel för att man frilansar vid sidan av sitt vanliga jobb och skulle tycka det var käckt att kunna fakturera i stället för att kräva att uppdragsgivarna sätter upp en på sina ordinarie lönelistor om de vill anlita en, så får man läsa på lite. Och eftersom allt handlar om hur man betalar skatt på rätt sätt så man slipper gå runt och oroa sig för att vara en brottsling är det lämpligast att vända sig till Skatteverket.

Skatteverket har information. Mycket. Den är minst sagt lättillgänglig och även hyfsat pedagogisk. Visserligen skulle de behöva jobba lite på strukturen så att man slipper klicka sig fram och tillbaka mellan tusen olika broschyrer och sidor, men man kan inte anklaga dem för att inte göra sitt allra bästa för att informera.

Problemet: Skatteregler är av naturen förlamande tråkigt. Och det är så mycket termer man måste slå upp, så många begrepp man bara har en luddig föreställning om vad de betyder. Jaha, om jag har en enskild firma kan jag göra ett så kallat förenklat årsboksslut. Men vad är egentligen ett bokslut? Jag menar hur ser det ut, hur gör man det?

Ergo: Det går lite trögt. Men jag har i alla fall tagit reda på att det är FA-skattsedel jag ska ansöka om, och att firmans organisationsnummer blir mitt personnummer, och ungefär vad som måste vara med på en faktura. Baby steps.

Om synnerligen bristfälliga inslag i den mänskliga designen

Dags för den årliga artikeln om mörkrets inverkan på psyket. Ärligt talat: hjärnans kemi – helt värdelös. Hormoner borde avskaffas.

onsdag 9 september 2009

Tuve Skånberg vägrar förlora!

Det här kan jag rekommendera, för det var rätt skoj. Kanske har jag missuppfattat, men jag tolkar det som att Tuve Skånberg menar att om vi hittar liv i rymden så är det bevis på Guds existens, och om vi inte hittar något liv så är det också ett bevis på Guds existens. Detta innebär de facto att ateisterna, vars enda syfte med att söka efter liv i rymden tydligen är att kunna säga att Gud inte finns (detta enligt Skånberg), inte kan vinna vad som än händer. Gotta love the logic, people!

tisdag 8 september 2009

Om att undvika kärnfrågan

Ur en intervju med Josephine Bornebusch i DN Kultur i dag:

"Vad tror du det beror på, den ihållande bristen på kvinnor som vågar vara roliga på scenen. Titta bara på 'Parlamentet', där går det fortfarande en blond kvinna på sex till åtta män.
– Jag tror inte att det sitter tusentals tjejer i min ålder och hemma och tänker: Varför får hon göra det där, jag vill också. Tror inte att handlar så mycket om att vi inte får, utan att många tjejer inte vill eller vågar."

Jamen Josephine. Det är väl just precis det som är poängen: Varför vill och vågar killarna men inte tjejerna?

måndag 7 september 2009

Le grande opening

Jag undersöker biografer. Ska boka en lämplig salong för urpremiärgalavisning av en långfilm jag varit med och producerat. Den håller just nu på att klippas, och förhoppningsvis kan vi bjuda in folk till en allra första visning någon gång innan jul. Det kommer bli grymt.


Förberedelse inför tagning: En av huvudrollsinnehavarna panikrakar sina (torra) ben för att undvika klaff-fel.

söndag 6 september 2009

Constant vigilance

Jag tror ordföranden i min bostadsrättsförening försöker kuppa mig. I torsdags på mötet gav han mig, bara sådär supernonchalant i förbifarten, en broschyr från SBC. Den hette "Bostadsrättsskolan" och handlar om kostnadsfria kurser i bostadsrättsjuridik och annat superskoj. Med tanke på att jag aldrig ens ville bli styrelsemedlem men på något märkligt sätt blev inte bara ordinarie utan även sekreterare (läs: jag blev lurad) är jag rätt mycket på min vakt. Min omedelbara slutsats är således att han tänker skicka mig på kurser för att inom en rätt snar framtid kunna lämpa över ordförandeskapet på mig.

Det kan han glömma.

fredag 4 september 2009

Om argument som inte håller

Könskvotering: Svår fråga, vet egentligen inte riktigt om jag är för eller mot. Det beror lite på vad det gäller. Det jag dock vet är att gårdagens ledare i DN, om att regeringen säger nej till kvoterade börsbolagsstyrelser, innehöll några av de tröttaste argumenten mot kvotering som finns. Vi inleder starkt med:

”Att diskriminera i lagens namn gagnar inte något av könen.”

Nä, men den olagliga diskriminering som pågått sen urminnes tider och som fortfarande lever och frodas alldeles förträffligt gagnar helt klart det ena könet jävligt mycket mer. Det är inte utan att man är lite less på det.

”Framgångsrika kvinnor ställs i en knivig situation. Har de fått sin styrelseplats på grund av kompetens, eller på grund av sitt kön?”

Det här är det allra värsta argumentet. Här har man nämligen kapat den sista biten av den tjusigt retoriska frågan, biten som skulle ha låtit ungefär ”… för, mellan dig och mig – kvinnor ÄR ju sämre än män. Så det här att hitta kompetenta kvinnor, det går helt enkelt inte. Det vet ju alla.” Men så är politiskt inkorrekt att säga, så man gör om det till att mycket bekyyyyymrat ifrågasätta om det inte vore väldigt synd ifall kvinnorna skulle tvingas gå runt och vara osäkra på om de verkligen duger eller om männen bara varit lite extra schyssta mot dem. Nevermind att det är frågeställaren själv som skapar osäkerheten, för det är givetvis hela poängen: Klart det är svårt att tycka att en sån ”knivig situation” är något att eftersträva.

”Skattelättnader i hushållssektorn ger dubbel effekt. Dels drivs många av branschens företag av kvinnor, dels avlastar hemhjälpen andra kvinnor med chefsambitioner.”

I samband med detta lägger de visserligen in en (tämligen lam) disclaimer om att det är tokigt att det fortfarande är kvinnorna som sköter hemmet. Men det är strunt samma, för ärligt talat: Jaa hurraaaa, med hushållsavdraget hjälper vi kvinnor att hjälpa kvinnor! Bra va! Tjejer ska ju hålla ihop vet du, så om Anna går hem och städar hos Eva så kan Eva bli chef och då är ju frågan löst! Skitbra. Bäst: att männen inte behöver göra nånting, ge upp nånting, tänka om på något sätt. Som vanligt.

”I dag utbildar sig fler kvinnor än män men de väljer ofta bort de naturvetenskapliga inriktningar som leder till hög lön och chefskap. Information i skolorna om karriärmöjligheter för olika utbildningar vore på sin plats.”

Ja, fast kanske även information i skolorna om hur verkligheten ser ut. Till exempel att av alla kvinnor som går de här utbildningarna är det oerhört få som blir chefer, plus att de allra flesta dessutom får lägre lön än sina manliga kolleger. Men det är förstås inte lika skoj att berätta för kidsen. De kan börja ställa så obekväma frågor då.

”Ju fler kvinnor som väljer näringslivet framför deltidsarbete i offentlig sektor, desto jämnare könsbalans i styrelserna.”

Där har vi det, äntligen: Allt handlar om det personliga vaaaaalet. Det finns inget annat som hindrar, inga strukturer och mönster som förklarar varför kvinnor ”väljer” deltidsarbete i offentlig sektor. För allt är upp till individen. Går det inte så bra för kvinnorna? Nämen de får faktiskt skylla sig själva som inte väljer att bli framgångsrika. (OBS jag säger inte att människor inte har ett eget ansvar för sina liv. Men man är blind om man inte ser att det finns tusen och åter tusen saker som påverkar varje människas valmöjligheter. En av dessa saker är kön.)

Jag kan avsluta med i princip det enda citatet i hela artikeln som jag håller med om.

”En rejäl debatt om alternativen till kvotering är på sin plats.”

Ja, helt klart. Jag vet som sagt inte om jag tycker att kvotering är svaret på allt, och något måste ju göras åt att kvinnor konsekvent diskrimineras. Kvoteringsfrågan har hittills tjänat som en dörrstopp för möjligheten att föra debatten framåt och faktiskt åstadkomma något, för eftersom man inte kan komma överens om kvoteringens vara eller icke vara fastnar hela diskussionen där. Och läget förblir oförändrat.

torsdag 3 september 2009

Gött, jag har nämligen väntat!

I går på Tegnérgatan fick jag plötsligt syn på något som gjorde mig alldeles lugn. 

onsdag 2 september 2009

The very secret diaries

Trean körde Sagan om ringen-marathon i helgen. Det påminde mig om något av det roligaste jag nånsin läst: The Very Secret Diaries av Cassandra Claire. Bara läs det. Och håll tummarna för att det ligger kvar på nätet för all framtid så att ingen enda människa berövas möjligheten att 1) skratta ihjäl sig och 2) aldrig mer se på Tolkien på samma sätt.

Allt är KP:s fel.

Satt och läste DN:s ekonomidel på lunchen. De skrev om tjänstepensioner. Nej jag har inte valt, nej jag förstår fortfarande inte hur pensionssystemet funkar, ja jag är snart trettio och borde verkligen ta tag i det. Men jag har en ursäkt, utöver den uppenbara att det är fööör tråkigt att sätta sig in i: Jag lider av något som skulle kunna klassificeras som Kroniskt Dålig Framtidstro. Vad gäller allt.

Pensionen? Ingen idé att bry sig om för när min generation blir gammal kommer det ändå vara kört eftersom köttberget av 40-talister redan urholkat systemen så till den milda grad att de kollapsat = ingen kommer kunna leva på sin pension hur mycket fondförvaltare man än har valt.
Kampen mot fattigdom och svält? Den går åt helvete för västvärlden kommer aldrig vara beredd att dela med sig så mycket som krävs.
Miljön? We’re fucked. Rakt av.

Och det ingår en hel del ångest i det här, kan jag meddela. Jag får ont i magen och vill lipa lite.

Om man då utgår ifrån att en så depressiv inställning till framtiden inte uppstår av sig själv kan man nog dra slutsatsen att något måste ha gått snett för mig i ganska tidig ålder. Min teori om vad som egentligen hände är visserligen like, totally rad, men stay with me. Förklaringen heter nämligen: Kamratposten.

Ååh KP. Min bästa tidning som barn. Allas bästa tidning! Jag vet inte hur KP är nu, men på min tid var den fantastisk. Jag älskade KP då, och i dag älskar jag att jag läste KP. Ingen annan tidning var så präktig, hade så spännande insändare och serier eller lärde en så mycket om allt från hur datorer fungerar till vad som händer i kropp och knopp. Allt jag lärde mig fram till tolvårsåldern lärde jag mig tamejfan i KP.

Men. Men! KP väjde minsann inte för de tunga ämnena. De skrev om allt, inklusive miljöförstöring, krig och annat hemskt. Och de skrev på ett sådant sätt att jag fattade att det tyvärr var något fel på världen. Inte verkade det som att det skulle bli bättre heller, utan bara sämre. Till skillnad från exempelvis mina föräldrar som växte upp på 50- och 60-talen i ett Sverige då allt var folkhem, trygghet och rena floder och där framtiden bara innebar tekniska framsteg och ett ännu bättre liv så blev vi tvärtom matade med alla möjliga eländesskildringar under hela vår barndom. Djurarter som utrotades, sjöar där vattnet var giftigt, krig som aldrig tog slut. Tro fan att man tappar lusten att blicka framåt.

Så JA, att jag inte har valt någon fondförvaltare än tänker jag skylla på KP.

tisdag 1 september 2009

I are new

Det verkar vara kutym att ha ständig ångest för sin blogg.
Här är vad jag tänkte: Ytterligare en sak att ha ångest för?
Gots'a get me some o' that.