söndag 11 juli 2010

Om moraliserande

Jag hade en diskussion med @moochen i går angående Littorinaffären och det faktum att en del människor genast började sucka över ”moraliserandet”.

Åh, detta ständiga snack om moraliserande som det allra värsta man kan ägna sig åt. Det slungas ut som en anklagelse mot den som dristar sig till att säga att en företeelse är dålig och icke önskvärd – särskilt om det råkar ha med sex att göra. ”Du moraliserar!” Som att det är helt befängt att tycka att något är mindre bra och bör motarbetas. Som att själva tanken att saker faktiskt kan vara ”rätt” eller ”fel” egentligen bara handlar om en obetvinglig lust att 1) sätta sig till doms över andra och 2) ta varje chans att inskränka den individuella friheten.

Att beskylla meningsmotståndaren för att vara moraliserande är bara liberalernas favoritsätt att ”vinna” diskussioner genom att få folk att framstå som hämmade, trångsynta kristna som enbart vill sabba festen för andra. Men vet ni? Det är väldigt okej att tycka att vissa saker, typ sexköp, är jättedåliga. Så kan inte alla bara sluta gå på det här tricket, tack så mycket.

måndag 8 mars 2010

Är du dum i huvudet, Nils Hansson?

I dagens pappers-DN kommenterar Nils Hansson intervjun med Lynn Barber i söndags. Nils Hansson har uppenbarligen issues med Barber, för maken till sur nu-jävlar-ska-jag-sätta-dit-dig-kommentar får man leta efter. Turligt nog för mig är den även högst obegåvad, vilket serverar mig ett utmärkt tillfälle att börja rätta till det här med att jag bara skäller på kvinnor hela tiden. Klang och jubel!

Det hela går ut på Nils Hansson pekar finger och hävdar att Barber ”svänger sig med fina ord hon inte förstår”. Detta är vad han skriver:

"Lynn Barber skjuter sig själv i foten

Det var en fascinerande intervju med Lynn Barber i söndagens DN. Engelsk journalistgigant med hög svansföring, berömd för sina vassa intervjuer med kända människor, aktuell som huvudperson i den trefaldigt Oscarnominerade filmen ’An education’, baserad på hennes självbiografi.

Men nog är det något konstigt med det främsta citerade exemplet på hennes formuleringskonst, ur en intervju med sångerskan Marianne Faithfull. ’Marianne, i en svart regnkappa och nätstrumpor, spretar med benen vitt isär, hennes svarta sidenskrev skymtar mellan hennes magra 55-åriga lår, och så försöker hon jama sexigt mot kameran.’

Vad hon skriver är alltså att Marianne Faithfull är gammal. Och därmed ful. Och därmed borde låta bli att låtsas vara sexig. Om detta finns mycket att säga, i mina ögon ser det ut som – på sin höjd – ett marginellt etikettsbrott. Lynn Barbers reaktion är desto starkare: ’Snälla, sluta! Jag vill gråta.' Här ser vi alltså hur kvinnan som klagar på att amerikanska tidningar saknar ’wit’ och ’spirit’, själv hemfaller åt rena härskartekniker när en annan kvinna vägrar att finna sig i den begränsande roll som är henne given. Eller, enklare uttryckt, uppför sig lite opassande.

Ändå fortsätter hon utbrottet: ’Det här är sadism, misogyni, det här är mormorsplågeri.’ Den arroganta tonen är sublim, hånfullheten grandios. Men hur kan Marianne Faithfulls flörtande med kameran vara misogyni? Det betyder ju kvinnohat. Om något är det ju Lynn Barber som i detta lilla textstycke är misogyn.

Så kan man också skjuta sig i foten. Denna stränga kvinna, som älskar att punktera de dryga och pompösa, visar sig själv vara en skribent som svänger sig med fina ord hon inte riktigt förstår.”

Utan att ha koll någon särskild koll på vare sig Lynn Barber, Marianne Faithfull eller för all del varför Nils Hansson verkar så vansinnigt lättstött vill jag bara lite försynt säga följande:

Kära Nils Hansson. Jag har nu skummat den aktuella intervjun. Att Barber inte är så förtjust i Marianne Faithfull är tämligen uppenbart, men hon skriver inte att Faithfull är gammal, ful och inte borde låtsas vara sexig. Det är det du som skriver.

Jag tror inte att Barber i första hand förfasar sig över att Marianne Faithfull beter sig som hon gör framför kameran och tycker att hon borde skämmas, gamla tanten. Jag tror att Barber känner avsmak över det jävligt ovärdiga i situationen. Jag tror alltså inte att det handlar om att Barber ”hemfaller åt rena härskartekniker när en annan kvinna vägrar att finna sig i den begränsande roll som är henne given”.

Nils Hansson, att skreva på bild är inte girl power, att bryta tabun och att vara En Stark Kvinna. Oavsett ålder. Det är inte att vägra finna sig i en begränsande roll, utan det är tvärtom att foga sig i exakt de villkor som är kvinnor givna: Du får vara med i tidningen – om du är halvnaken och särar på benen.

Och det, Nils Hansson, är i allra högsta grad misogyni.

torsdag 4 mars 2010

Moi, inte så felfri

Jag borde kanske dissa fler män. Det är egentligen väldigt typiskt att jag gång på gång klagar ihjäl mig på kvinnor som Fotbollsfrun och Hanne Kjöller och Jenny Jewert men inte ens berör alla dessa tusentals män som sitter och pöser överallt med helt sjuka åsikter. Det är ju nästan så man kan undra om jag är kvinnohatare.

Men ta Pär Ström till exempel. Jag har tänkt skriva om honom länge, bland annat på uppmaning av Lisa, men det är så... öppet mål att jag inte ens får ur mig någonting. Det verkligen kommer ingenting. Och i går läste jag en så osedvanligt korkad kommentar av Arne Hegerfors (om nakenbilder) att jag genast tänkte: Blogga! Men sen rinner lusten ur mig, för det är samma sak varenda gång och så många har sagt det förut och jag blir så matt.

Jag har väl helt enkelt högre förväntningar på kvinnor än på män. Det är ganska osnyggt och könsdiskriminerande av mig.

Det är så sorgligt, Jenny Jewert

Det är så sorgligt att Jenny Jewert skriver en DN-kolumn som hade kunnat vara så bra men är så dum.

Det är så sorgligt att Jenny Jewert någonstans är inne på rätt spår - rubriken är för guds skull "Uppfostra sönerna" - men bara snurrar in sig i idioti som slutar i det vanliga skuldbeläggandet av kvinnor (det är tidigare generationers mammor som har uppfostrat sönerna = om de inte klarar att leva jämställt är det kvinnornas fel).

Det är så sorgligt att Jenny Jewert förklarar att det inte längre riktigt finns några könsdiskriminerande strukturer eftersom vi har rösträtt och fri abort och officiellt exakt samma rättigheter. Det är så sorgligt att hon frankt påstår att "tyngdpunkten otvivelaktigt förskjutits från kollektiv kamp mot diskriminerande strukturer till individuell kamp". Individen, individen, individen.

Det är så sorgligt att hon vägrar låtsas om att de liberala feministernas problem är att de oftast inte har fattat nånting utan fortfarande är helt lurade.

Jenny Jewert bara: De kvinnor som hävdar att de aldrig känt av någon som helst diskriminering har förmodligen "varit starka nog att ignorera strukturer, traditioner och fördomar och med glatt humör kört över dem".

Och jag bara: Men Jenny Jewert, du tror inte att deras upplevelse av att inte ha blivit diskriminerade snarare har att göra med att de väljer (liberaler älskar ordet VÄLJER) att tolka eventuella hinder som ett utslag av precis vad som helst utom just att det är något sjukt i själva strukturerna? Eftersom de har gått på lögnen att alla har precis samma möjligheter så alla som är olyckliga får skylla sig själva, och feminism är liksom så himla NEGATIVT och GNÄLLIGT jämt? Var lite stark! Kavla bara upp ärmarna och "kör över" - OBS, mycket viktigt: med ett GLATT HUMÖR - så ordnar sig allt. Det är så sorgligt.

Och det är så JÄVLA sorgligt att Jenny Jewert i sin sista mening avslöjar vad det - som alltid - i grund och botten handlar om: Att männen ska "befrias från sina svårälskade bitterfittor". Ja, stackars män som måste dras med bitterfittor. Det är väldigt viktigt att vi är överens om att hela poängen med att sträva efter jämställdhet är att männen ska slippa bli tjatade på av sura fruar.

måndag 8 februari 2010

På förekommen anledning: Om bloggen Söderfamiljen

Är folk inte riktigt kloka? Först läste jag en kommentar till den pågående (anti)genusdebatten av Natalia Kazmierska. Den var rätt bra men havererade totalt på slutet tack vare Kazmierskas indignation över fejkbloggen Söderfamiljen. Det är meningen att man ska skratta åt den här killen! Tycka att han är en tönt som tar ut hela pappaledigheten! Och bakar bröd! "Så görs den jämställde mannen till ett freak" klämmer hon i.

Söderfamiljenbloggen har fått en hel del uppmärksamhet; folk (inklusive jag) tycker den är för jävla rolig och försöker luska ut vem det är som ligger bakom den (Alex Schulman?). Men plötsligt -- jag vet inte om det var tack vare Kazmierska, men det var i alla fall i samband med hennes text som jag började notera fenomenet -- verkade fler och fler ställa sig upp och fråga vad det är som är så himla kul med en kille som vill vara reko, schysst, en bra pappa och medmänniska? Varför driver man med den jämställde mannen? Det känns som att det snart kommer startas facebookgrupper av typen "Vi såm facktist jillar snela kilar!!".

Men hörrni. Det är liksom inte att pappan är föräldraledig, har cykelhjälm och bakar surdegsbröd som är det roliga. Man skrattar inte "haha vilken jävla tönt, jag är allt bra mycket häftigare än han". Om ni har läst bloggen -- alltså verkligen läst den -- hur kan ni ha undgått att fatta?

Bloggen driver inte med en schysst, jämställd kille som bryr sig om sin familj och sin omgivning. Bloggen driver med en person som kommer undan med att vara en fullständig psykopat genom att framstå (och framställa sig själv) som en schysst, jämställd pappa som bryr sig om sin familj och sin omgivning. Pappan i Söderfamiljenbloggen är inte en härlig, jämställd man. Han är jätteJÄTTEobehaglig. Den "omtanke" han med "massor av pepp" och tusen utropstecken ägnar sin familj, sina kollegor och andra i sin närhet är totalt egocentrerad, tämligen gränslös och resulterar ofta i rena övergrepp, fysiska och psykiska. Det blir jävligt kul.

Ja, humor är subjektivt, nej, ni behöver inte nödvändigtvis tycka det är roligt. Men påstå inte att Söderfamiljenpappan är en härlig kille och att det är synd att man driver med den typ av man han representerar, för då gör ni bort er.

onsdag 20 januari 2010

Om Haitigruppen på facebook

Ärligt talat, hur orkar folk ägna så mycket tid åt att helt indignerat oja sig över att folk går med i tvivelaktiga grupper på facebook? Det skrivs långa blogginlägg och förklaringar till Hur Man Ser Att En Grupp Är Fejk och folk skiter nästan på sig i sin iver att med Smarta Formuleringar visa hur mycket intelligentare de är än gemene man som minsann går på precis vad som helst, fniss fniss aaaa alltså inte konstigt att folk blir lurade om de är så korkade.

Är det verkligen ingen mer än jag som tänker tanken att folk kanske inte lägger ner sin själ i allt de gör på internet? Att de kanske inte stenhårt tror på varenda grupp de går med i? De som kritiserar, känner de hundra procent engagemang, superstöd och lojalitet för exakt varenda grej de är fan av på facebook? Grattis och herrejävlar vad ansträngande det måste vara.

Inse att många går med i grupper som Haitiluringen på vinst och förlust. De fattar att det här förmodligen är båg men tänker fuck it, jag kör, det kostar mig en knapptryckning och inget mer och skit samma om det är fejk, alla som går med hjälper åtminstone till att sprida ordet om Haiti. Vilket fan är en härligare inställning än att helt skadeglatt sitta med armarna i kors och bara ”åååå vad pinsamt att folk gick på den lätta”.

Lägg den energin på att uppmuntra människor att ge pengar (ur egen ficka) till de organisationer som är på plats och hjälper till i stället. Och sluta vara så självgoda.

(Och nej, jag tycker inte att det är okej eller kul med fejkgrupper, och i Haitifallet var det helt katastrofalt osmakligt och empatistört, men det är en helt annan fråga.)