söndag 11 juli 2010

Om moraliserande

Jag hade en diskussion med @moochen i går angående Littorinaffären och det faktum att en del människor genast började sucka över ”moraliserandet”.

Åh, detta ständiga snack om moraliserande som det allra värsta man kan ägna sig åt. Det slungas ut som en anklagelse mot den som dristar sig till att säga att en företeelse är dålig och icke önskvärd – särskilt om det råkar ha med sex att göra. ”Du moraliserar!” Som att det är helt befängt att tycka att något är mindre bra och bör motarbetas. Som att själva tanken att saker faktiskt kan vara ”rätt” eller ”fel” egentligen bara handlar om en obetvinglig lust att 1) sätta sig till doms över andra och 2) ta varje chans att inskränka den individuella friheten.

Att beskylla meningsmotståndaren för att vara moraliserande är bara liberalernas favoritsätt att ”vinna” diskussioner genom att få folk att framstå som hämmade, trångsynta kristna som enbart vill sabba festen för andra. Men vet ni? Det är väldigt okej att tycka att vissa saker, typ sexköp, är jättedåliga. Så kan inte alla bara sluta gå på det här tricket, tack så mycket.