DN har i en rad ledarartiklar -- fem punkter-serien -- försökt att, som de kallar det, reda ut begreppen inför riksdagsvalet nästa år. Ämnen som miljö, säkerhet, skatter och jämställdhet har tagits upp och diskuterts i fempunktsform. Alla dessa punkter utgör enligt DN "Sveriges verkliga problem" och är därför sådant som makthavarna måste ta itu med.
Om man bortser ifrån att fem punkter-serien är misstänkt likt en programförklaring från ett sprillans nytt politiskt parti, vilket är ganska intressant i sig, finns det tyvärr hur mycket som helst att kritisera här.
Jag har tidigare utgjutit mig om DN:s syn på kvotering, så jag tänker inte ens gå in på jämställdhetspunkterna. Eller jo, jag måste få notera: Under punkterna 3 och 4 blir det plötsligt flyktingpolitik respektive biståndspolitik av jämställdhetsmanifestet. Ganska... överraskande.
Men för att gå in på nya områden: Irritationen stiger till exempel när jag läser om DN:s recept för (folk)hälsa -- framför allt under punkt 4. Här gäller kritiken att storstädernas planering inte uppmuntrar till spontanidrott samt att den organiserade idrotten är otillräckligt utbyggd. DN:s lösning: "Det är bättre att, om nödvändigt, höja avgifterna och säkra tillgången till simhallar, skridskobanor och fotbollsplaner." Eeeeh... Hur skulle tillgången bli bättre av höjda avgifter? Ja förutom för dem som har råd med den större utgiften förstås. Men är det poängen, att man ska rensa ut dem som inte har så mycket pengar så att andra (kvalificerad gissning: DN:s ledarredaktion med familjer) får ta hand om sin fysiska hälsa i fred? Det var ju en lite trist inställning.
Jag skulle kunna gå vidare och peka på många, många fler saker jag reagerat på, men jag vet inte om det är särskilt värt att ta upp precis allt. För såhär är det: DN:s ledarredaktion får framföra vilka politiska åsikter de vill. Givetvis. Jag tycker visserligen att många av åsikterna är rätt jävla hjärndöda, men det är ju mitt problem.
Vad som dock är anmärkningsvärt är att DN uppenbarligen har svårt att sakligt motivera en hel del av sina ståndpunkter. Det är vilda påståenden, oavslutade tankegångar och billiga humor- och retorikpoänger om vartannat. Det luktar ärligt talat mer populism än något annat om den här artikelserien.
Ett solklart exempel på en enkel crowd pleaser återfinns under samma punkt som det här med att bara välbeställda ska få gå och simma: "Maten i landets skolor måste ockå förbättras. Ut med halv- och helfabrikat. In med riktiga kockar, riktiga råvaror och en riktig matkultur." Ja alltså bra mat till ungarna tror jag att väldigt få motsätter sig. Way att plocka billiga poänger. Men DN, hur ska det ni föreslår -- "riktiga" kockar, "riktiga" råvaror och "riktig matkultur" (vad det nu är) -- finansieras? Ni vill ju sänka skatterna. Ska man "höja avgifterna" här också, dvs slopa gratis luncher i skolorna? Känns ju onekligen som en lösning DN (som även vill införa avgifter för högskolan) skulle tycka var helt okej.
Och när vi läser om hur DN vill reformera eller avskaffa LAS ska vi skratta: "Stora arbetsgivare har inget problem med lagen. De små anser sig ha det och kan inte kommenderas till tvångsterapi för las-fobi." Ha! Ha! Ha?
När det kommer till punkt 3 för skatterna blir förvirringen total på DN:s ledarredaktion. Man ivrar för en "bred skattereform" eftersom "snårigheten" i "den nuvarande modellen, med mängder av avdrag och särskilda skattesatser för bland andra ungdomar" inte alls fungerar utan rent av "hotar systemets trovärdighet på sikt". Men ändå menar man att "jobbavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta. Avdraget för hushållsnära tjänster har förvandlat en svart bransch till vit. De låga arbetsgivaravgifterna för ungdomar är visserligen dyra men bidrar ändå till att ungdomsarbetslösheten inte stigit mer." Jag fattar inte, DN. Ni vill ha en reform av skattesystemet där alla krångliga undantag och grejer tas bort, fast inte de undantagen ni tycker är bra, dvs typ alla. Eller?
Ärligt talat. Jag kan inte heller alltid motivera exakt varför jag tycker som jag tycker, och jag kanske inte heller alltid är riktigt så stringent och klar som jag skulle önska. Och ja, även jag försöker vara lite putslustig med jämna mellanrum. Men jag arbetar inte på en av landets största ledarredaktioner! Jag tar mig inte för att steg för steg publicera något slags politiskt manifest! Så... nä. Det här duger inte, DN.
Avslutningsvis: Åsikten "vad människor gör med sina egna pengar är deras ensak" går som ett mantra igenom hela artikelserien, även om det inte alltid sägs rätt ut. Det är så tydligt att det DN eftersträvar är ett samhälle där det allra viktigaste är att ha gott om pengar. För har man pengar kan man köpa sig allt man behöver -- utöver fina kläder och bilar kan man skaffa sig sådant som boende, vård, skollunch och försäkringar -- och då blir man ju lycklig. Och alltså alla kan faktiskt inte bli lyckliga och det är supersynd men livet ÄR orättvist hejdå.
Visar inlägg med etikett DN. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett DN. Visa alla inlägg
tisdag 29 september 2009
fredag 4 september 2009
Om argument som inte håller
Könskvotering: Svår fråga, vet egentligen inte riktigt om jag är för eller mot. Det beror lite på vad det gäller. Det jag dock vet är att gårdagens ledare i DN, om att regeringen säger nej till kvoterade börsbolagsstyrelser, innehöll några av de tröttaste argumenten mot kvotering som finns. Vi inleder starkt med:
”Att diskriminera i lagens namn gagnar inte något av könen.”
Nä, men den olagliga diskriminering som pågått sen urminnes tider och som fortfarande lever och frodas alldeles förträffligt gagnar helt klart det ena könet jävligt mycket mer. Det är inte utan att man är lite less på det.
”Framgångsrika kvinnor ställs i en knivig situation. Har de fått sin styrelseplats på grund av kompetens, eller på grund av sitt kön?”
Det här är det allra värsta argumentet. Här har man nämligen kapat den sista biten av den tjusigt retoriska frågan, biten som skulle ha låtit ungefär ”… för, mellan dig och mig – kvinnor ÄR ju sämre än män. Så det här att hitta kompetenta kvinnor, det går helt enkelt inte. Det vet ju alla.” Men så är politiskt inkorrekt att säga, så man gör om det till att mycket bekyyyyymrat ifrågasätta om det inte vore väldigt synd ifall kvinnorna skulle tvingas gå runt och vara osäkra på om de verkligen duger eller om männen bara varit lite extra schyssta mot dem. Nevermind att det är frågeställaren själv som skapar osäkerheten, för det är givetvis hela poängen: Klart det är svårt att tycka att en sån ”knivig situation” är något att eftersträva.
”Skattelättnader i hushållssektorn ger dubbel effekt. Dels drivs många av branschens företag av kvinnor, dels avlastar hemhjälpen andra kvinnor med chefsambitioner.”
I samband med detta lägger de visserligen in en (tämligen lam) disclaimer om att det är tokigt att det fortfarande är kvinnorna som sköter hemmet. Men det är strunt samma, för ärligt talat: Jaa hurraaaa, med hushållsavdraget hjälper vi kvinnor att hjälpa kvinnor! Bra va! Tjejer ska ju hålla ihop vet du, så om Anna går hem och städar hos Eva så kan Eva bli chef och då är ju frågan löst! Skitbra. Bäst: att männen inte behöver göra nånting, ge upp nånting, tänka om på något sätt. Som vanligt.
”I dag utbildar sig fler kvinnor än män men de väljer ofta bort de naturvetenskapliga inriktningar som leder till hög lön och chefskap. Information i skolorna om karriärmöjligheter för olika utbildningar vore på sin plats.”
Ja, fast kanske även information i skolorna om hur verkligheten ser ut. Till exempel att av alla kvinnor som går de här utbildningarna är det oerhört få som blir chefer, plus att de allra flesta dessutom får lägre lön än sina manliga kolleger. Men det är förstås inte lika skoj att berätta för kidsen. De kan börja ställa så obekväma frågor då.
”Ju fler kvinnor som väljer näringslivet framför deltidsarbete i offentlig sektor, desto jämnare könsbalans i styrelserna.”
Där har vi det, äntligen: Allt handlar om det personliga vaaaaalet. Det finns inget annat som hindrar, inga strukturer och mönster som förklarar varför kvinnor ”väljer” deltidsarbete i offentlig sektor. För allt är upp till individen. Går det inte så bra för kvinnorna? Nämen de får faktiskt skylla sig själva som inte väljer att bli framgångsrika. (OBS jag säger inte att människor inte har ett eget ansvar för sina liv. Men man är blind om man inte ser att det finns tusen och åter tusen saker som påverkar varje människas valmöjligheter. En av dessa saker är kön.)
Jag kan avsluta med i princip det enda citatet i hela artikeln som jag håller med om.
”En rejäl debatt om alternativen till kvotering är på sin plats.”
Ja, helt klart. Jag vet som sagt inte om jag tycker att kvotering är svaret på allt, och något måste ju göras åt att kvinnor konsekvent diskrimineras. Kvoteringsfrågan har hittills tjänat som en dörrstopp för möjligheten att föra debatten framåt och faktiskt åstadkomma något, för eftersom man inte kan komma överens om kvoteringens vara eller icke vara fastnar hela diskussionen där. Och läget förblir oförändrat.
”Att diskriminera i lagens namn gagnar inte något av könen.”
Nä, men den olagliga diskriminering som pågått sen urminnes tider och som fortfarande lever och frodas alldeles förträffligt gagnar helt klart det ena könet jävligt mycket mer. Det är inte utan att man är lite less på det.
”Framgångsrika kvinnor ställs i en knivig situation. Har de fått sin styrelseplats på grund av kompetens, eller på grund av sitt kön?”
Det här är det allra värsta argumentet. Här har man nämligen kapat den sista biten av den tjusigt retoriska frågan, biten som skulle ha låtit ungefär ”… för, mellan dig och mig – kvinnor ÄR ju sämre än män. Så det här att hitta kompetenta kvinnor, det går helt enkelt inte. Det vet ju alla.” Men så är politiskt inkorrekt att säga, så man gör om det till att mycket bekyyyyymrat ifrågasätta om det inte vore väldigt synd ifall kvinnorna skulle tvingas gå runt och vara osäkra på om de verkligen duger eller om männen bara varit lite extra schyssta mot dem. Nevermind att det är frågeställaren själv som skapar osäkerheten, för det är givetvis hela poängen: Klart det är svårt att tycka att en sån ”knivig situation” är något att eftersträva.
”Skattelättnader i hushållssektorn ger dubbel effekt. Dels drivs många av branschens företag av kvinnor, dels avlastar hemhjälpen andra kvinnor med chefsambitioner.”
I samband med detta lägger de visserligen in en (tämligen lam) disclaimer om att det är tokigt att det fortfarande är kvinnorna som sköter hemmet. Men det är strunt samma, för ärligt talat: Jaa hurraaaa, med hushållsavdraget hjälper vi kvinnor att hjälpa kvinnor! Bra va! Tjejer ska ju hålla ihop vet du, så om Anna går hem och städar hos Eva så kan Eva bli chef och då är ju frågan löst! Skitbra. Bäst: att männen inte behöver göra nånting, ge upp nånting, tänka om på något sätt. Som vanligt.
”I dag utbildar sig fler kvinnor än män men de väljer ofta bort de naturvetenskapliga inriktningar som leder till hög lön och chefskap. Information i skolorna om karriärmöjligheter för olika utbildningar vore på sin plats.”
Ja, fast kanske även information i skolorna om hur verkligheten ser ut. Till exempel att av alla kvinnor som går de här utbildningarna är det oerhört få som blir chefer, plus att de allra flesta dessutom får lägre lön än sina manliga kolleger. Men det är förstås inte lika skoj att berätta för kidsen. De kan börja ställa så obekväma frågor då.
”Ju fler kvinnor som väljer näringslivet framför deltidsarbete i offentlig sektor, desto jämnare könsbalans i styrelserna.”
Där har vi det, äntligen: Allt handlar om det personliga vaaaaalet. Det finns inget annat som hindrar, inga strukturer och mönster som förklarar varför kvinnor ”väljer” deltidsarbete i offentlig sektor. För allt är upp till individen. Går det inte så bra för kvinnorna? Nämen de får faktiskt skylla sig själva som inte väljer att bli framgångsrika. (OBS jag säger inte att människor inte har ett eget ansvar för sina liv. Men man är blind om man inte ser att det finns tusen och åter tusen saker som påverkar varje människas valmöjligheter. En av dessa saker är kön.)
Jag kan avsluta med i princip det enda citatet i hela artikeln som jag håller med om.
”En rejäl debatt om alternativen till kvotering är på sin plats.”
Ja, helt klart. Jag vet som sagt inte om jag tycker att kvotering är svaret på allt, och något måste ju göras åt att kvinnor konsekvent diskrimineras. Kvoteringsfrågan har hittills tjänat som en dörrstopp för möjligheten att föra debatten framåt och faktiskt åstadkomma något, för eftersom man inte kan komma överens om kvoteringens vara eller icke vara fastnar hela diskussionen där. Och läget förblir oförändrat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)