Om argument som inte håller

Könskvotering: Svår fråga, vet egentligen inte riktigt om jag är för eller mot. Det beror lite på vad det gäller. Det jag dock vet är att gårdagens ledare i DN, om att regeringen säger nej till kvoterade börsbolagsstyrelser, innehöll några av de tröttaste argumenten mot kvotering som finns. Vi inleder starkt med:

”Att diskriminera i lagens namn gagnar inte något av könen.”

Nä, men den olagliga diskriminering som pågått sen urminnes tider och som fortfarande lever och frodas alldeles förträffligt gagnar helt klart det ena könet jävligt mycket mer. Det är inte utan att man är lite less på det.

”Framgångsrika kvinnor ställs i en knivig situation. Har de fått sin styrelseplats på grund av kompetens, eller på grund av sitt kön?”

Det här är det allra värsta argumentet. Här har man nämligen kapat den sista biten av den tjusigt retoriska frågan, biten som skulle ha låtit ungefär ”… för, mellan dig och mig – kvinnor ÄR ju sämre än män. Så det här att hitta kompetenta kvinnor, det går helt enkelt inte. Det vet ju alla.” Men så är politiskt inkorrekt att säga, så man gör om det till att mycket bekyyyyymrat ifrågasätta om det inte vore väldigt synd ifall kvinnorna skulle tvingas gå runt och vara osäkra på om de verkligen duger eller om männen bara varit lite extra schyssta mot dem. Nevermind att det är frågeställaren själv som skapar osäkerheten, för det är givetvis hela poängen: Klart det är svårt att tycka att en sån ”knivig situation” är något att eftersträva.

”Skattelättnader i hushållssektorn ger dubbel effekt. Dels drivs många av branschens företag av kvinnor, dels avlastar hemhjälpen andra kvinnor med chefsambitioner.”

I samband med detta lägger de visserligen in en (tämligen lam) disclaimer om att det är tokigt att det fortfarande är kvinnorna som sköter hemmet. Men det är strunt samma, för ärligt talat: Jaa hurraaaa, med hushållsavdraget hjälper vi kvinnor att hjälpa kvinnor! Bra va! Tjejer ska ju hålla ihop vet du, så om Anna går hem och städar hos Eva så kan Eva bli chef och då är ju frågan löst! Skitbra. Bäst: att männen inte behöver göra nånting, ge upp nånting, tänka om på något sätt. Som vanligt.

”I dag utbildar sig fler kvinnor än män men de väljer ofta bort de naturvetenskapliga inriktningar som leder till hög lön och chefskap. Information i skolorna om karriärmöjligheter för olika utbildningar vore på sin plats.”

Ja, fast kanske även information i skolorna om hur verkligheten ser ut. Till exempel att av alla kvinnor som går de här utbildningarna är det oerhört få som blir chefer, plus att de allra flesta dessutom får lägre lön än sina manliga kolleger. Men det är förstås inte lika skoj att berätta för kidsen. De kan börja ställa så obekväma frågor då.

”Ju fler kvinnor som väljer näringslivet framför deltidsarbete i offentlig sektor, desto jämnare könsbalans i styrelserna.”

Där har vi det, äntligen: Allt handlar om det personliga vaaaaalet. Det finns inget annat som hindrar, inga strukturer och mönster som förklarar varför kvinnor ”väljer” deltidsarbete i offentlig sektor. För allt är upp till individen. Går det inte så bra för kvinnorna? Nämen de får faktiskt skylla sig själva som inte väljer att bli framgångsrika. (OBS jag säger inte att människor inte har ett eget ansvar för sina liv. Men man är blind om man inte ser att det finns tusen och åter tusen saker som påverkar varje människas valmöjligheter. En av dessa saker är kön.)

Jag kan avsluta med i princip det enda citatet i hela artikeln som jag håller med om.

”En rejäl debatt om alternativen till kvotering är på sin plats.”

Ja, helt klart. Jag vet som sagt inte om jag tycker att kvotering är svaret på allt, och något måste ju göras åt att kvinnor konsekvent diskrimineras. Kvoteringsfrågan har hittills tjänat som en dörrstopp för möjligheten att föra debatten framåt och faktiskt åstadkomma något, för eftersom man inte kan komma överens om kvoteringens vara eller icke vara fastnar hela diskussionen där. Och läget förblir oförändrat.