Ivar Arpi reagerade oerhört kraftigt mot min kritik av hans text, och vi har haft ett par korta diskussioner via Twitter och Facebook. Efter vissa förtydliganden från hans sida läste jag texten igen och fick då en delvis annan bild av det han skriver. Jag förstod helt enkelt texten på ett annat sätt, och det var upplyftande. Dock finns fortfarande saker i min kritik som jag står fast vid.
Arpi har här utvecklat sin respons på mitt inlägg, och jag vill svara på detta framför allt genom att så gott jag kan förklara hur jag kunde tolka Arpis ursprungliga text på ett helt annat sätt än vad som var hans avsikt.
Vi börjar från början. ”Lisa Ekman har på sin blogg ’I are lisa’ skrivit ett svar till min senaste text. Tyvärr har hon missförstått mycket och säger bland annat i en twitter-konversation att hon ’tolkat’ det jag skrivit. Men det jag skrev är redan klart och tydligt och det behövs ingen förment ’tolkning’. Jag menar det jag skriver, varken mer eller mindre.”
Tyvärr tycker jag inte att det i det ursprungliga inlägget var särskilt klart och tydligt vad Arpi menade. Jag har efter vissa förtydliganden som sagt förstått det hela bättre, men från allra första början var det uppenbarligen en del som var oklart då jag lyckades missförstå väldigt mycket.
Att alla läsare av en text gör sin egen tolkning av densamma anser jag vara ett faktum. Såvida inte precis varje åsikt, invändning, aber och så vidare stavas ut kommer en potentiell läsare med grund i sin utgångspunkt och förförståelse för såväl ämne som författare att få sina egna associationer och tankar kring texten. Detta får man vara beredd på när man skriver.
Arpi fortsätter: ”Lisa anser att jag skrivit en kritik av Fokus-artikeln och hela hennes långa text utgår från det. /…/ men eftersom min text inleds med ett stycke som prisar Bergmans text är det svårt att förstå vad som gick fel i tolkningen.”
Att prisa en text innebär inte att man inte också kan kritisera delar av dess innehåll. Direkt efter berömmet av Fokusartikeln skrev Arpi: ”Ändå är det typiskt att varenda en av de experter och forskare som citeras poängterar att männen som hamnat illa faktiskt har ett fritt val. Och visst, det är sant att man kan välja själv om man vill supa, begå självmord eller dö i fetma. Det är mycket enkelt: drick mindre, döda dig inte och ät inte så snuskig mat. Eller som Lisa Bergman skriver: ’Män lever oftare farligt än kvinnor och dessutom är det ofta deras eget fel.’”
Ordet ”ändå” signalerar trots allt en invändning. Jag tolkade det som att denna invändning riktades mot texten. Att sedan påpeka att varenda en av de personer som får komma till tals i artikeln säger en viss sak kan också det tolkas som kritik mot författaren – det är ju hon som valt ut vem som får komma till tals. Dessutom har hon inte explicit problematiserat dessa uttalanden. När Arpi till sist rakt av citerar den enda mening i texten där Lisa Bergman uttryckligen skriver att det är mäns eget fel att de är drabbade drar jag alltså slutsatsen att Bergman själv ingår i det Arpi vill kritisera.
Som konstaterat har jag nu, efter viss diskussion, förstått att det inte var så Arpi menade. Det innebär att mycket i hans text delvis hamnar i ett annat ljus. Jag anser inte min ursprungliga tolkning vara totalt orimlig, men det blev uppenbarligen fel. Det tar jag till mig och på mig.
Nästa sak jag vill kommentera i Arpis svar är följande: ”Vidare påstår hon att jag skuldbelagt feminismen för mäns problem fast jag aldrig skrivit något i den riktningen.” Helt sant. Arpi har inte skrivit att det är feminismens fel att män har problem. Det som fick mig att tro att Arpi vände mycket av sin kritik av sakernas tillstånd mot feminismen var dock följande passage:
”Men det är tröttsamt med detta nästintill patologiska behov att poängtera att just män har ett eget val. När vi talar om kvinnor understryks oftast att det är förfördelande strukturer som är orsaken i form av marginalisering, sexualisering, våld i hemmet, patriarkat, könsmaktsordning, diskriminering och så vidare. När vi talar om mäns problem fokuserar vi på det fria valet. Med slutsatsen att män kan inte vara offer för något annat annat än sig själva.”
När jag läser ord som ”patriarkat”, ”strukturer” och ”könsmaktsordning” triggas automatiskt feministmodulen i min hjärna. Det är nämligen framför allt feminister som använder sig av dessa begrepp. Tack vare allas vår favoritideologis framsteg är de absolut inte obekanta för resten av samhället, men jag upplever inte att gemene man (vanligt folk!) förklarar exempelvis kvinnors låga löner med könsmaktsordningen. Skribenter på ledarsidor och så vidare gör det – om de är feminister. Annars pratar de om det fria valet. Det är givetvis hårdraget, men ungefär så uppfattar jag just denna ideologiska uppdelning i samhällsdebatten.
Så när Arpi hävdade att kvinnors problem förklaras med strukturer och mäns med det fria valet drog jag slutsatsen att det var den feministiskt genomsyrade debatten Arpi menade. Kort och gott: Jag trodde att han menade att feminister tycker att män får skylla sig själva. Det var uppenbarligen feltolkat av mig, men så läste jag texten.
Arpi är inne på samma sak i sitt svar på min text: ”Min tredje kritik hade att göra med att vi inte vill använda strukturer som förklaring när män är drabbade av problem. Istället understryks att det är mäns eget ansvar att det går dåligt. I liknande fall för kvinnor struntar vi den enskildes aktörskap och fokuserar nästan enbart på strukturella förklaringar i stil med ’könsmaktsordningen’ eller ’patriarkatet’. /…/ Hårdraget kan man säga att kvinnor tvingas att vara svaga och utsatta medan män tvingas vara starka och oberoende.”
Jag antar att det jag finner förvirrande i Arpis sätt att uttrycka sig är den luddiga användningen av ”vi”. Vilka är ”vi” som inte vill använda strukturer för män, men gärna för kvinnor? Jag är nämligen fruktansvärt, totalt med på att vårt samhälles könsroller ser ut på det sätt Arpi beskriver. Men att prata om könsroller och patriarkatet är som sagt att använda feministiska förklaringsmodeller, och jag upplever alltså inte att de som brukar göra det skiljer på kvinnor och män i detta avseende. Den som hävdar att strukturer påverkar kvinnor hävdar också att samma sak gäller för män. Och vice versa: Den som inte bekänner sig till feminismen brukar inte vilja tala om strukturer över huvud taget, inte för någotdera könet.
Kanske har jag och Arpi helt enkelt en radikalt olika bild av feminister, feminismen och samhällsdebatten. När han skriver att ”feminister som Gustav Almestad, Elin Grelsson, Agnes Arpi och Anna Svensson ser jämställdhetsfrågan som rörande både mäns och kvinnors problem. Men de tillhör undantagen” blir jag nämligen förbluffad. Undantagen? Så upplever jag det absolut inte. Feministerna ovan är smarta, vettiga och välformulerade. Jag håller mycket ofta med om sådant de skriver. Men att de skulle vara närmast ensamma i sitt slag kan jag inte hålla med om.
Avslutningsvis anser Arpi att min text är ”ett symptom på den okunskap om män och maskulinitet som finns i vårt samhälle då hon tycker att det är ’rätt oklart varför’ den manliga könsrollen inte tillåter att vi visar oss svaga”.
Arpi har i våra korta diskussioner på Twitter och Facebook reagerat oerhört starkt mot mitt sätt att, enligt honom, lägga ord i hans mun. Därför är det intressant att han hävdar att jag tycker att det är oklart varför män inte får visa sig svaga. Detta är nämligen ett direkt felaktigt påstående. Det jag skrev var: ”Det är rätt oklart varför, men uppenbarligen är det inte särskilt poppis bland män i allmänhet att bry sig om genus och hur samhällets normer påverkar den egna livssituationen.”
Jag har precis som de flesta feminister jag känner en mycket klar bild av den manliga könsrollen och vilka begränsningar som ingår i den. Det är inte ett dugg ”oklart” varför män inte får vara svaga – tvärtom. Men det var, som synes, inte heller det jag sa.
Att det finns en okunskap om män och maskulinitet i vårt samhälle skriver jag dock definitivt under på, och jag härleder det alltså bland annat till mäns ointresse för genus och den egna livssituationen i ett större perspektiv. Man behöver absolut inte vara man för att driva mansfrågor, men det skulle onekligen hända mer om fler män gjorde det. Jag håller till fullo med i Arpi när han skriver att ”mansrörelsen krävs för att vi inte ska lämna männen kvar när resten av samhället rör sig framåt”.
söndag 13 februari 2011
lördag 12 februari 2011
Om nackdelarna med att vara man
Edit: Nedanstående text gav omedelbart upphov till diskussion. Ivar Arpi svarade här, och jag har i min tur publicerat ytterligare ett inlägg om saken.
Detta är en reaktion på Ivar Arpis kommentar till den fantastiska Fokusartikeln "Det är synd om mannen" av Lisa Bergman.
Ivar Arpi menar att det är ansvarslöst att reducera allt ont som drabbar män till att vara ett resultat av det fria valet. Jag kunde inte hålla med mer. Dock är jag lite förvirrad, för jag upplevde inte att Fokusartikelns poäng var att det är mäns eget fel att de mår dåligt. Jag är också förvirrad över hur Arpi tycks vilja ha det till att även feminismen tycker att män får skylla sig själva samt rent allmänt är totalt ointresserad av mansfrågor.
Sådant som Bergman och intervjupersonerna i hennes artikel konstaterar drabbar män – sämre hälsa, lägre livskvalitet socialt sett och så vidare – är generellt saker som ”det fria valet” påstås ligga bakom. Om du äter mindre blir du inte tjock, till exempel. Rent logiskt är detta alltså ditt eget ansvar, och du väljer själv om du vill ta det eller inte.
Den som är bekant med exempelvis teorin om könsmaktsordningen och fenomenet strukturer vet dock att det som anses vara ”fria val” i själva verket i mycket stor utsträckning är en produkt av (bland annat) de snäva roller vi tilldelas utifrån vårt respektive kön. Det är samma sak som att utbildningsbakgrund, samhällsklass och så vidare påverkar våra valmöjligheter. Att det på flera områden är dåligt att vara man är alltså till mycket stor del en effekt av den manliga könsrollen, eftersom denna har enorm betydelse för vilka val män gör.
Själv möter jag mycket sällan åsikten att exempelvis mäns kortare livslängd skulle vara deras eget fel (snarare får jag höra att det handlar om biologi eller att män har tyngre arbeten), men tydligen hör Arpi detta titt som tätt. Det kan jag naturligtvis inte säga något om. Dock känns det som att Arpi blandar ihop konstaterandet att det är så här det ser ut i samhället med att ge samma faktum tummen upp.
När Bergman i Fokusartikeln konstaterar att ”män lever oftare farligt än kvinnor och dessutom är det ofta deras eget fel” tolkar jag det inte som att hon framför detta som en åsikt. Jag läser det som en sorgsen beskrivning av sakernas tillstånd, av mäns hopplösa och bisarra situation. Där har vi alltså tolkat texten väldigt olika.
Arpi verkar även anse att det inom feminismen är kutym att inte bara vara ointresserad av mansfrågor utan även skuldbelägga män för de orättvisor som eventuellt drabbar dem. Jag håller definitivt inte med.
För att komma till rätta med männens situation menar Arpi att det ”krävs en dubbel rörelse, från mäns egen sida och från samhällets. Att skylla på feminism eller på kvinnor är kontraproduktivt, men samtidigt är det ganska tydligt att majoriteten av feministerna och kvinnorörelsen är ointresserade av att driva mansfrågor. Kanske är det alldeles logiskt.”
Ja, det är ganska logiskt att kvinnorörelsen fokuserar på kvinnofrågor. Men att den gör det innebär inte att den anser att inget ont drabbar män och att det som ändå drabbar dem är deras eget fel. Att som Arpi först säga att det vore ”kontraproduktivt att skylla på feminism eller kvinnor” och i nästa andetag säga ”men samtidigt …” är ganska osnyggt. Vad menas? Att en rörelse som inte aktivt driver mansfrågor inte heller kan se att män är drabbade? Att den automatiskt är emot män och jobbar mot att mäns situation ska uppmärksammas?
Feminismens bild av män är inte att de är rationella maskiner som, helt opåverkade av samhället, gör korkade val och därmed får skylla sig själva. Feminismen anser inte att det är ointressant att män mår dåligt eller att det är deras eget fel. Tvärtom tycker feminismen att det är extremt tragiskt att män hellre tar livet av sig än pratar om sina känslor. Feminismen strävar efter att ändra på detta, eftersom feminismen vill skapa ett samhälle där människor framför allt är människor och inte två kön med radikalt olika regler för hur de ska leva.
Jag citerar Marius Ramnehill från hans inlägg "Feminismen och mansrörelsen, unite!" (vilket jag för övrigt helt skriver under på): ”Generellt skuldbelägger inte feminister alla män; att anse att ’mansrollen’ är skadlig är trots allt något helt annat. Att skylla på patriarkatet innebär … inte att skylla på män, utan på samhällsordningen. Snarare anser feminister att alla, män och kvinnor, bär upp samhällsordningen, och att både mäns och kvinnors könsroller bör granskas och kritiseras.”
Kort och gott: Feminism är inte männens fiende. Den är patriarkatets, könsmaktsordningens och de sjuka strukturernas fiende.
Arpi menar att feminismen påstår sig bjuda in nya perspektiv men egentligen är ointresserad av dem. Såhär: Om de ”nya perspektiven” mest handlar om att skuldbelägga feminister för hur könsrollerna ser ut samt anklaga feminister för att strunta i männen, så nej. Då blir man inte mottagen med öppna armar.
Om man däremot säger: Det är fel att män mår dåligt på grund av begränsande regler för hur de får bete sig! Låt oss ändra detta! Eliminera könsrollerna så att ingetdera könet har det bättre, oavsett vilket område det handlar om! Jobba för att både män och kvinnor ska få vara människor i första hand och sitt kön i andra hand (eller inte alls, helst)! Då har vi en bra grund för diskussion.
Tycka olika om detaljer kommer vi alltid att göra, men det här att en mansrörelse inte skulle vara välkommen är trams. Den är högst välkommen! Det vore fantastiskt om männen vaknade. Om män var lite mer intresserade av sin egen situation och hur den kan förändras skulle det bli ett helt annat debattläge och mycket mer fart här i världen.
Tyvärr tycks även detta gå på tvärs med den manliga könsrollen. Det är rätt oklart varför, men uppenbarligen är det inte särskilt poppis bland män i allmänhet att bry sig om genus och hur samhällets normer påverkar den egna livssituationen. Det är synd, och det är märkligt. Men jag vägrar tro att det är omöjligt att ta sig igenom den vallen.
Så, min poäng: Män, förenen eder och börja fundera över vad ni vill ändra på, vad som kan bli bättre. Gör er röst hörd! Mansrörelsen behövs! Men observera en sak: Bara för att ni är välkomna in i debatten, ja till och med efterlängtade, kan ni inte vänta er att få bifall för exakt allt ni säger. Det är det ingen som får.
Detta är en reaktion på Ivar Arpis kommentar till den fantastiska Fokusartikeln "Det är synd om mannen" av Lisa Bergman.
Ivar Arpi menar att det är ansvarslöst att reducera allt ont som drabbar män till att vara ett resultat av det fria valet. Jag kunde inte hålla med mer. Dock är jag lite förvirrad, för jag upplevde inte att Fokusartikelns poäng var att det är mäns eget fel att de mår dåligt. Jag är också förvirrad över hur Arpi tycks vilja ha det till att även feminismen tycker att män får skylla sig själva samt rent allmänt är totalt ointresserad av mansfrågor.
Sådant som Bergman och intervjupersonerna i hennes artikel konstaterar drabbar män – sämre hälsa, lägre livskvalitet socialt sett och så vidare – är generellt saker som ”det fria valet” påstås ligga bakom. Om du äter mindre blir du inte tjock, till exempel. Rent logiskt är detta alltså ditt eget ansvar, och du väljer själv om du vill ta det eller inte.
Den som är bekant med exempelvis teorin om könsmaktsordningen och fenomenet strukturer vet dock att det som anses vara ”fria val” i själva verket i mycket stor utsträckning är en produkt av (bland annat) de snäva roller vi tilldelas utifrån vårt respektive kön. Det är samma sak som att utbildningsbakgrund, samhällsklass och så vidare påverkar våra valmöjligheter. Att det på flera områden är dåligt att vara man är alltså till mycket stor del en effekt av den manliga könsrollen, eftersom denna har enorm betydelse för vilka val män gör.
Själv möter jag mycket sällan åsikten att exempelvis mäns kortare livslängd skulle vara deras eget fel (snarare får jag höra att det handlar om biologi eller att män har tyngre arbeten), men tydligen hör Arpi detta titt som tätt. Det kan jag naturligtvis inte säga något om. Dock känns det som att Arpi blandar ihop konstaterandet att det är så här det ser ut i samhället med att ge samma faktum tummen upp.
När Bergman i Fokusartikeln konstaterar att ”män lever oftare farligt än kvinnor och dessutom är det ofta deras eget fel” tolkar jag det inte som att hon framför detta som en åsikt. Jag läser det som en sorgsen beskrivning av sakernas tillstånd, av mäns hopplösa och bisarra situation. Där har vi alltså tolkat texten väldigt olika.
Arpi verkar även anse att det inom feminismen är kutym att inte bara vara ointresserad av mansfrågor utan även skuldbelägga män för de orättvisor som eventuellt drabbar dem. Jag håller definitivt inte med.
För att komma till rätta med männens situation menar Arpi att det ”krävs en dubbel rörelse, från mäns egen sida och från samhällets. Att skylla på feminism eller på kvinnor är kontraproduktivt, men samtidigt är det ganska tydligt att majoriteten av feministerna och kvinnorörelsen är ointresserade av att driva mansfrågor. Kanske är det alldeles logiskt.”
Ja, det är ganska logiskt att kvinnorörelsen fokuserar på kvinnofrågor. Men att den gör det innebär inte att den anser att inget ont drabbar män och att det som ändå drabbar dem är deras eget fel. Att som Arpi först säga att det vore ”kontraproduktivt att skylla på feminism eller kvinnor” och i nästa andetag säga ”men samtidigt …” är ganska osnyggt. Vad menas? Att en rörelse som inte aktivt driver mansfrågor inte heller kan se att män är drabbade? Att den automatiskt är emot män och jobbar mot att mäns situation ska uppmärksammas?
Feminismens bild av män är inte att de är rationella maskiner som, helt opåverkade av samhället, gör korkade val och därmed får skylla sig själva. Feminismen anser inte att det är ointressant att män mår dåligt eller att det är deras eget fel. Tvärtom tycker feminismen att det är extremt tragiskt att män hellre tar livet av sig än pratar om sina känslor. Feminismen strävar efter att ändra på detta, eftersom feminismen vill skapa ett samhälle där människor framför allt är människor och inte två kön med radikalt olika regler för hur de ska leva.
Jag citerar Marius Ramnehill från hans inlägg "Feminismen och mansrörelsen, unite!" (vilket jag för övrigt helt skriver under på): ”Generellt skuldbelägger inte feminister alla män; att anse att ’mansrollen’ är skadlig är trots allt något helt annat. Att skylla på patriarkatet innebär … inte att skylla på män, utan på samhällsordningen. Snarare anser feminister att alla, män och kvinnor, bär upp samhällsordningen, och att både mäns och kvinnors könsroller bör granskas och kritiseras.”
Kort och gott: Feminism är inte männens fiende. Den är patriarkatets, könsmaktsordningens och de sjuka strukturernas fiende.
Arpi menar att feminismen påstår sig bjuda in nya perspektiv men egentligen är ointresserad av dem. Såhär: Om de ”nya perspektiven” mest handlar om att skuldbelägga feminister för hur könsrollerna ser ut samt anklaga feminister för att strunta i männen, så nej. Då blir man inte mottagen med öppna armar.
Om man däremot säger: Det är fel att män mår dåligt på grund av begränsande regler för hur de får bete sig! Låt oss ändra detta! Eliminera könsrollerna så att ingetdera könet har det bättre, oavsett vilket område det handlar om! Jobba för att både män och kvinnor ska få vara människor i första hand och sitt kön i andra hand (eller inte alls, helst)! Då har vi en bra grund för diskussion.
Tycka olika om detaljer kommer vi alltid att göra, men det här att en mansrörelse inte skulle vara välkommen är trams. Den är högst välkommen! Det vore fantastiskt om männen vaknade. Om män var lite mer intresserade av sin egen situation och hur den kan förändras skulle det bli ett helt annat debattläge och mycket mer fart här i världen.
Tyvärr tycks även detta gå på tvärs med den manliga könsrollen. Det är rätt oklart varför, men uppenbarligen är det inte särskilt poppis bland män i allmänhet att bry sig om genus och hur samhällets normer påverkar den egna livssituationen. Det är synd, och det är märkligt. Men jag vägrar tro att det är omöjligt att ta sig igenom den vallen.
Så, min poäng: Män, förenen eder och börja fundera över vad ni vill ändra på, vad som kan bli bättre. Gör er röst hörd! Mansrörelsen behövs! Men observera en sak: Bara för att ni är välkomna in i debatten, ja till och med efterlängtade, kan ni inte vänta er att få bifall för exakt allt ni säger. Det är det ingen som får.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)