onsdag 25 maj 2011

Om blyghet och skam

För inte så längesedan skrev Erik Helmerson i DN att vi måste sluta utestänga blyga människor från arbetslivet. Hans poäng är att vi har blivit så fokuserade på social talang och hur skickliga människor är på att umgås med andra att det är det enda som spelar någon roll – till och med när vi rekryterar. Trots att en person naturligtvis inte automatiskt är mindre kompetent bara för att hen inte är supersocial.

”Det finns en allvarlig aspekt i vår tids vurm – för att inte säga vördnad, dyrkan – för social kompetens. Det handlar om dem som väljs bort, de som hade klarat jobbet med glans men som inte ens kallas på intervju för att de inte anses tillräckligt angelägna att dyka upp på företagets paintballturnering.”

Kort sagt: Är du blyg är du inte så attraktiv på arbetsmarknaden.

Strax före jul läste jag en annan text i DN. Det var Linnea Tillema som recenserade en antologi om dygder och laster, och hon koncentrerade sig på just blyghet. Hon inledde med att konstatera att det finns ”en surmagad inställning till blyghet som genomsyrar vårt samhälle i stort – och som borde ifrågasättas”, och efter det satt jag genom i princip hela läsningen och ropade Ja! och Precis! och Men exakt! Texten satte ord på så mycket jag själv tänkt om blyghet, framför allt när det gäller den skam och stigmatisering som drabbar blyga.

Såhär är det, rent krasst och utan djupare definition av termer: Att vara blyg är ganska jobbigt. Det är ingen eftersträvansvärd egenskap. Blyghet är eller kan åtminstone vara ett hinder i vardagen. Men! Min fasta övertygelse är att det största problemet faktiskt inte är blygheten i sig utan samhällets syn på den som är blyg. Jo, blyghet kan vara förödande för ens vardag. Men vetskapen om att man på grund av sin ”sociala inkompetens” är ganska misslyckad, och skammen över detta ”faktum”, är minst lika vidrig som att inte våga prata med någon på lunchrasten.

Jag föddes blyg. Tydligen började jag gråta om någon utanför familjen tittade på mig när jag låg i vagnen, och så fortsatte det. Ibland känns det som att min barndom var en enda lång räcka av att vara skitskraj för människor. Det var självklart jobbigt, jag vågade inte alltid ta den kontakt med andra barn jag ville och att själv säga vilken glass jag ville ha i kiosken var otänkbart.

Jag minns dock egentligen inget av detta som några enorma problem – om det inte hade varit för att det förknippades med så mycket skam. Jag hade ju fattat redan vid tre års ålder att barn inte skulle vara blyga. Att vara blyg var fel. Barn ska vara ganska gränslösa, framåt och kunna leka och prata med vem som helst. Att jag var blyg gjorde mig helt enkelt till ett lite sämre barn. Exakt så kändes det.

När jag inte klarade av olika sociala situationer på det sätt som förväntades skämdes jag något enormt. Det var ju fel på mig; om jag bara varit ett mer normalt barn hade det inte varit något problem. Denna känsla – och självföraktet som kom med paketet – tog sig uttryck i ilska, vilket gjorde att jag betraktades som ett argt barn. Men jag var faktiskt inte argare än någon annan. Däremot var jag blyg, rädd och hade ett stort behov av att värna min integritet. Från omgivningen fick jag dock ständigt signaler om att min integritet var för stor och att mina gränsdragningar var fel.

Givetvis är min upplevelse av att vara ett blygt barn bara min egen. Alla blyga känner inte igen sig i det här. Men jag vågar lova att det är fler än jag som har känt en skam över att vara blyg och inte klara av sociala situationer lika bra som andra, och det är så … onödigt. Kan inte människor bara få slippa bära det dubbla oket av att vara blyga och dessutom ständigt få bekräftat för sig att det gör dem lite mindre värda? Att de är lite sämre bara för att de inte är lika socialt kompetenta som andra? Jag har alltid avskytt uttrycket ”social kompetens”, just för att den som bedöms lida brist därpå betraktas som en lite mindre lyckad människa.

Jag vill helt enkelt att vi slutar betrakta blyghet som ett fel, som en pinsam defekt på personligheten. Att som jag gjorde ovan konstatera att blyghet inte är en särskilt eftersträvansvärd egenskap innebär inte att man därmed måste skuld- och skambelägga känslan – eller över huvud taget värdera den. Det kan som sagt vara svinjobbigt att vara blyg, men det är inget fel på en för att man är det. Det är inget man ska behöva skämmas för.

Så är det dock. Som Tillema skriver: ”Blyghet blir i dag ofta liktydigt med inkompetens, underlägsenhet och oförverkligad potential. Det råder ett konstruerat motsatsförhållande mellan blyghet och framgång.” Det är klart att ingen är stolt över att vara inkompetent och underlägsen och gå runt med en massa oförverkligad potential. Men är det någon som tror att det blir lättare att komma till rätta med sin ”defekt” när den är behäftad med så mycket skam att det knappt går att prata om saken? När det på något sätt blir till att man får skylla sig själv som är mindre värd, för om man bara inte var så hopplöst blyg skulle man ju bli lika lyckad som alla andra och kan du inte bara skärpa dig och bli lite mer öppen?

Varifrån detta samhällets förakt för blyghet kommer får man kanske läsa den bok Tillema recenserar för att förstå närmare. Saken berörs dock i texten, och Tillema kommer in på hur blyghet drabbar kvinnor och män delvis annorlunda. Hon konstaterar att blyghet historiskt sett framför allt betraktats som en kvinnlig dygd – sedliga kvinnor skulle vara blyga – och fortsätter:

”Att blyghet associerats till ’vek feminitet’ har sannolikt stegrat vårt förakt för detta känsloläge. Det är väl också det som gör att blyga män känner sig mer misslyckade än blyga kvinnor – en tendens som tycks mattas av i mer jämställda samhällen. /…/ I ett maskuliniserat samhälle, med hårda krav på självsäkerhet och känslokontroll, trängs alternativa, ’feminina’, sätt att finnas till på ut i marginalen, börjar klassas som sjukdomar.”

Blyga män är helt enkelt kvinnliga, och är det något som är fult att vara som man är det just kvinnlig. Blyga kvinnor, däremot, kan åtminstone luta sig mot en lång tradition av klädsamt rodnande kinder och en ljuvt nedslagen blick.

Som konstateras i citatet har dock inte ens kvinnor råd att vara blyga i dagens samhälle. Tvärtom har vi på senare tid en skapat stark tradition av att uppmana framför allt unga tjejer att ta för sig mer. Det kan kanske tyckas positivt, men är knappast oproblematiskt:

”Den ständiga uppmaningen till flickor om att ’ta plats’ har en olycklig, om än helt oavsiktlig, effekt: den får strukturella problem att framstå som individuella tillkortakommanden. Sett ur ett visst feministiskt perspektiv är den blyga tjejen precis lika misslyckad som den blyge mannen anses vara – hon är ju inte tillräckligt subversiv.” Det är alltså inte för sin egen skull man ska ta plats, utan för att leva upp till ett ideal – vare sig det handlar om social kompetens eller subversivitet. Det är dessutom ens eget fel om man misslyckas; det har ingenting med resten av samhället att göra.

En del av boken som Tillema recenserar handlar om ”sådana musikprojekt vars syfte är att uppmuntra tjejer att kliva fram på pop- och rockscenen. Musikpedagogen Cecilia Björck har i en avhandling analyserat tjejers gruppsamtal under sådana projekt, och hon menar att det finns en fara i att för lättvindigt prata om att flickor måste ’ta plats’: ’Det riskerar att dölja de hinder som finns, i form av strukturer, traditioner och normer.’”

Låt mig, vis av erfarenheten av hur det kan bli när man blandar in kön och genus, klargöra: Det här inlägget strävar inte efter att tycka mer synd om blyga tjejer än om blyga killar. Jag anser inte att blyghet är värre för kvinnor än för män eller att kvinnor är mer drabbade av strukturer, traditioner och normer. Jag vill att människor ska slippa känna skam över sin blyghet, punkt. Men resonemanget om att flickor uppmanas att ta plats leder fram till följande väldigt intressanta insikt:

”Björck lyfter därför fram ett alternativt sätt att förstå uppmaningen: ’Det kan också handla om att behöva skapa sig ett eget rum – att skärma av sig från omvärldens förväntningar och låta sig absorberas av det egna musicerandet.’ Här får rätten att ’ta plats’ lika mycket handla om rätten att dra sig tillbaka – det vill säga att strunta i alla de krav som gör livsrummet övermöblerat, trångt och syrefattigt, och ensam besluta om hur mycket man vill synas och höras.”

Detta! Är på sätt och vis pudelns kärna. ”Rätten att ta plats” är i dag snarare en skyldighet att göra just det - ta plats utåt, på den offentliga arenan, i vårt gemensamma rum. Höras och synas. Bevisa att man är tillräckligt socialt kompetent, subversiv eller vad det nu handlar om för att bli godkänd. Leva upp till kraven som samhället ställer på en. Inte vara (socialt) misslyckad! Är du blyg och har lite svårt för det här? Det var illa, det får du allt ta och sluta med, ditt freak.

Jag säger precis som Tillema: Nog! Låt oss för guds skull värna rätten för människor att dra sig tillbaka och själva bestämma vad de vill och klarar utan att de för den skull ska behöva känna skam över sin eventuella olust inför och/eller oförmåga att "ta plats". Låt människor sätta sina egna gränser – och skuldbelägg dem inte.

Att vara blyg är (bland annat) att ständigt få sina gränser överträdda genom att mer eller mindre tvingas delta i sociala situationer man inte trivs i. Detta leder som sagt ofta till skam och självförakt - antingen över det faktum att man inte vill umgås med andra (det är ju jättemärkligt beteende, klart man gillar att träffa folk!) eller för att man inte är särskilt skicklig på den typ av umgänge som situationen kräver. Detta präglar givetvis självbilden något enormt och hjälper knappast självkänslan.

De ständiga kränkningarna av integriteten leder dessutom till stor risk för gränsdragningsproblematik. Om man hela tiden får inte bara sina gränser överträdda utan dessutom ständiga signaler om att de gränser man hade velat hävda är "fel" och inte värda att respekteras – eftersom de är ett resultat av blyghet, och blyghet är dåligt – innebär det förmodligen att man i slutändan får vissa problem med gränser över huvud taget. Både sina egna och andras.

Jag skulle kunna fortsätta, men jag orkar inte. Det enda jag vill säga är ju egentligen följande: Att blyga inte får vara blyga utan att hela tiden få bekräftat för sig att det är ett problem att de är det är Dåligt. Jetedåligt.

Själv insåg jag för inte alls längesen att jag inte är särskilt blyg längre. Det var lite av en chock, för jag har alltid definierat mig som rätt ordentligt blyg. Men jag känner mig nuförtiden sällan socialt inkompetent (och i förlängningen obekväm och misslyckad), vilket är otroligt skönt. Givetvis.

Jag kan naturligtvis inte säga exakt hur detta har gått till. Dock är jag helt säker på att det har att göra med att jag, i takt med att jag blev äldre och undan för undan lite mer trygg, insåg att jag själv väljer vilka situationer jag utsätter mig för. Jag får det; jag har den rätten. Jag drar mina egna gränser.

När jag kom på det var nog steget inte så långt till att tycka att min blyghet inte var något större problem eller en stor defekt. Den störde ju inte, eftersom jag själv fick bestämma. Och när den sedan trots allt dök upp ibland blev det på något sätt inte hela världen; jag handikappades inte av det. På något sätt lyckades jag alltså släppa skammen, och det ledde till att en ond cirkel blev god.

Så. Kan vi alltså försöka sluta se blyghet som en ödesdiger defekt på en människas personlighet och något hen bör skämmas för och göra allt för att arbeta bort? Nej, alla är inte som jag. Ja, blyghet kan vara så svår att den hindrar ett normalt liv (vad nu det är). Det är naturligtvis ett problem för den som är drabbad, och jag är helt för att stötta blyga att ta sig ur onda cirklar som sätter käppar i hjulen för dem. Det är inte som att jag propagerar för blyghet och tycker att fler borde vara skraja för människor.

Men ingen kommer att övervinna sina hinder genom att känna skuld, skam och misslyckande över att de finns där. Och ingen kommer heller att bli mindre blyg av att aldrig få gehör för de gränser som känns bäst att sätta. Så sluta för fan hetsa om social kompetens och låt blyga vara blyga ifred.

söndag 13 februari 2011

Svar till Ivar Arpi

Ivar Arpi reagerade oerhört kraftigt mot min kritik av hans text, och vi har haft ett par korta diskussioner via Twitter och Facebook. Efter vissa förtydliganden från hans sida läste jag texten igen och fick då en delvis annan bild av det han skriver. Jag förstod helt enkelt texten på ett annat sätt, och det var upplyftande. Dock finns fortfarande saker i min kritik som jag står fast vid.

Arpi har här utvecklat sin respons på mitt inlägg, och jag vill svara på detta framför allt genom att så gott jag kan förklara hur jag kunde tolka Arpis ursprungliga text på ett helt annat sätt än vad som var hans avsikt.

Vi börjar från början. ”Lisa Ekman har på sin blogg ’I are lisa’ skrivit ett svar till min senaste text. Tyvärr har hon missförstått mycket och säger bland annat i en twitter-konversation att hon ’tolkat’ det jag skrivit. Men det jag skrev är redan klart och tydligt och det behövs ingen förment ’tolkning’. Jag menar det jag skriver, varken mer eller mindre.”

Tyvärr tycker jag inte att det i det ursprungliga inlägget var särskilt klart och tydligt vad Arpi menade. Jag har efter vissa förtydliganden som sagt förstått det hela bättre, men från allra första början var det uppenbarligen en del som var oklart då jag lyckades missförstå väldigt mycket.

Att alla läsare av en text gör sin egen tolkning av densamma anser jag vara ett faktum. Såvida inte precis varje åsikt, invändning, aber och så vidare stavas ut kommer en potentiell läsare med grund i sin utgångspunkt och förförståelse för såväl ämne som författare att få sina egna associationer och tankar kring texten. Detta får man vara beredd på när man skriver.

Arpi fortsätter: ”Lisa anser att jag skrivit en kritik av Fokus-artikeln och hela hennes långa text utgår från det. /…/ men eftersom min text inleds med ett stycke som prisar Bergmans text är det svårt att förstå vad som gick fel i tolkningen.”

Att prisa en text innebär inte att man inte också kan kritisera delar av dess innehåll. Direkt efter berömmet av Fokusartikeln skrev Arpi: ”Ändå är det typiskt att varenda en av de experter och forskare som citeras poängterar att männen som hamnat illa faktiskt har ett fritt val. Och visst, det är sant att man kan välja själv om man vill supa, begå självmord eller dö i fetma. Det är mycket enkelt: drick mindre, döda dig inte och ät inte så snuskig mat. Eller som Lisa Bergman skriver: ’Män lever oftare farligt än kvinnor och dessutom är det ofta deras eget fel.’”

Ordet ”ändå” signalerar trots allt en invändning. Jag tolkade det som att denna invändning riktades mot texten. Att sedan påpeka att varenda en av de personer som får komma till tals i artikeln säger en viss sak kan också det tolkas som kritik mot författaren – det är ju hon som valt ut vem som får komma till tals. Dessutom har hon inte explicit problematiserat dessa uttalanden. När Arpi till sist rakt av citerar den enda mening i texten där Lisa Bergman uttryckligen skriver att det är mäns eget fel att de är drabbade drar jag alltså slutsatsen att Bergman själv ingår i det Arpi vill kritisera.

Som konstaterat har jag nu, efter viss diskussion, förstått att det inte var så Arpi menade. Det innebär att mycket i hans text delvis hamnar i ett annat ljus. Jag anser inte min ursprungliga tolkning vara totalt orimlig, men det blev uppenbarligen fel. Det tar jag till mig och på mig.

Nästa sak jag vill kommentera i Arpis svar är följande: ”Vidare påstår hon att jag skuldbelagt feminismen för mäns problem fast jag aldrig skrivit något i den riktningen.” Helt sant. Arpi har inte skrivit att det är feminismens fel att män har problem. Det som fick mig att tro att Arpi vände mycket av sin kritik av sakernas tillstånd mot feminismen var dock följande passage:

”Men det är tröttsamt med detta nästintill patologiska behov att poängtera att just män har ett eget val. När vi talar om kvinnor understryks oftast att det är förfördelande strukturer som är orsaken i form av marginalisering, sexualisering, våld i hemmet, patriarkat, könsmaktsordning, diskriminering och så vidare. När vi talar om mäns problem fokuserar vi på det fria valet. Med slutsatsen att män kan inte vara offer för något annat annat än sig själva.”

När jag läser ord som ”patriarkat”, ”strukturer” och ”könsmaktsordning” triggas automatiskt feministmodulen i min hjärna. Det är nämligen framför allt feminister som använder sig av dessa begrepp. Tack vare allas vår favoritideologis framsteg är de absolut inte obekanta för resten av samhället, men jag upplever inte att gemene man (vanligt folk!) förklarar exempelvis kvinnors låga löner med könsmaktsordningen. Skribenter på ledarsidor och så vidare gör det – om de är feminister. Annars pratar de om det fria valet. Det är givetvis hårdraget, men ungefär så uppfattar jag just denna ideologiska uppdelning i samhällsdebatten.

Så när Arpi hävdade att kvinnors problem förklaras med strukturer och mäns med det fria valet drog jag slutsatsen att det var den feministiskt genomsyrade debatten Arpi menade. Kort och gott: Jag trodde att han menade att feminister tycker att män får skylla sig själva. Det var uppenbarligen feltolkat av mig, men så läste jag texten.

Arpi är inne på samma sak i sitt svar på min text: ”Min tredje kritik hade att göra med att vi inte vill använda strukturer som förklaring när män är drabbade av problem. Istället understryks att det är mäns eget ansvar att det går dåligt. I liknande fall för kvinnor struntar vi den enskildes aktörskap och fokuserar nästan enbart på strukturella förklaringar i stil med ’könsmaktsordningen’ eller ’patriarkatet’. /…/ Hårdraget kan man säga att kvinnor tvingas att vara svaga och utsatta medan män tvingas vara starka och oberoende.”

Jag antar att det jag finner förvirrande i Arpis sätt att uttrycka sig är den luddiga användningen av ”vi”. Vilka är ”vi” som inte vill använda strukturer för män, men gärna för kvinnor? Jag är nämligen fruktansvärt, totalt med på att vårt samhälles könsroller ser ut på det sätt Arpi beskriver. Men att prata om könsroller och patriarkatet är som sagt att använda feministiska förklaringsmodeller, och jag upplever alltså inte att de som brukar göra det skiljer på kvinnor och män i detta avseende. Den som hävdar att strukturer påverkar kvinnor hävdar också att samma sak gäller för män. Och vice versa: Den som inte bekänner sig till feminismen brukar inte vilja tala om strukturer över huvud taget, inte för någotdera könet.

Kanske har jag och Arpi helt enkelt en radikalt olika bild av feminister, feminismen och samhällsdebatten. När han skriver att ”feminister som Gustav Almestad, Elin Grelsson, Agnes Arpi och Anna Svensson ser jämställdhetsfrågan som rörande både mäns och kvinnors problem. Men de tillhör undantagen” blir jag nämligen förbluffad. Undantagen? Så upplever jag det absolut inte. Feministerna ovan är smarta, vettiga och välformulerade. Jag håller mycket ofta med om sådant de skriver. Men att de skulle vara närmast ensamma i sitt slag kan jag inte hålla med om.

Avslutningsvis anser Arpi att min text är ”ett symptom på den okunskap om män och maskulinitet som finns i vårt samhälle då hon tycker att det är ’rätt oklart varför’ den manliga könsrollen inte tillåter att vi visar oss svaga”.

Arpi har i våra korta diskussioner på Twitter och Facebook reagerat oerhört starkt mot mitt sätt att, enligt honom, lägga ord i hans mun. Därför är det intressant att han hävdar att jag tycker att det är oklart varför män inte får visa sig svaga. Detta är nämligen ett direkt felaktigt påstående. Det jag skrev var: ”Det är rätt oklart varför, men uppenbarligen är det inte särskilt poppis bland män i allmänhet att bry sig om genus och hur samhällets normer påverkar den egna livssituationen.”

Jag har precis som de flesta feminister jag känner en mycket klar bild av den manliga könsrollen och vilka begränsningar som ingår i den. Det är inte ett dugg ”oklart” varför män inte får vara svaga – tvärtom. Men det var, som synes, inte heller det jag sa.

Att det finns en okunskap om män och maskulinitet i vårt samhälle skriver jag dock definitivt under på, och jag härleder det alltså bland annat till mäns ointresse för genus och den egna livssituationen i ett större perspektiv. Man behöver absolut inte vara man för att driva mansfrågor, men det skulle onekligen hända mer om fler män gjorde det. Jag håller till fullo med i Arpi när han skriver att ”mansrörelsen krävs för att vi inte ska lämna männen kvar när resten av samhället rör sig framåt”.

lördag 12 februari 2011

Om nackdelarna med att vara man

Edit: Nedanstående text gav omedelbart upphov till diskussion. Ivar Arpi svarade här, och jag har i min tur publicerat ytterligare ett inlägg om saken.

Detta är en reaktion på Ivar Arpis kommentar till den fantastiska Fokusartikeln "Det är synd om mannen" av Lisa Bergman.

Ivar Arpi menar att det är ansvarslöst att reducera allt ont som drabbar män till att vara ett resultat av det fria valet. Jag kunde inte hålla med mer. Dock är jag lite förvirrad, för jag upplevde inte att Fokusartikelns poäng var att det är mäns eget fel att de mår dåligt. Jag är också förvirrad över hur Arpi tycks vilja ha det till att även feminismen tycker att män får skylla sig själva samt rent allmänt är totalt ointresserad av mansfrågor.

Sådant som Bergman och intervjupersonerna i hennes artikel konstaterar drabbar män – sämre hälsa, lägre livskvalitet socialt sett och så vidare – är generellt saker som ”det fria valet” påstås ligga bakom. Om du äter mindre blir du inte tjock, till exempel. Rent logiskt är detta alltså ditt eget ansvar, och du väljer själv om du vill ta det eller inte.

Den som är bekant med exempelvis teorin om könsmaktsordningen och fenomenet strukturer vet dock att det som anses vara ”fria val” i själva verket i mycket stor utsträckning är en produkt av (bland annat) de snäva roller vi tilldelas utifrån vårt respektive kön. Det är samma sak som att utbildningsbakgrund, samhällsklass och så vidare påverkar våra valmöjligheter. Att det på flera områden är dåligt att vara man är alltså till mycket stor del en effekt av den manliga könsrollen, eftersom denna har enorm betydelse för vilka val män gör.

Själv möter jag mycket sällan åsikten att exempelvis mäns kortare livslängd skulle vara deras eget fel (snarare får jag höra att det handlar om biologi eller att män har tyngre arbeten), men tydligen hör Arpi detta titt som tätt. Det kan jag naturligtvis inte säga något om. Dock känns det som att Arpi blandar ihop konstaterandet att det är så här det ser ut i samhället med att ge samma faktum tummen upp.

När Bergman i Fokusartikeln konstaterar att ”män lever oftare farligt än kvinnor och dessutom är det ofta deras eget fel” tolkar jag det inte som att hon framför detta som en åsikt. Jag läser det som en sorgsen beskrivning av sakernas tillstånd, av mäns hopplösa och bisarra situation. Där har vi alltså tolkat texten väldigt olika.

Arpi verkar även anse att det inom feminismen är kutym att inte bara vara ointresserad av mansfrågor utan även skuldbelägga män för de orättvisor som eventuellt drabbar dem. Jag håller definitivt inte med.

För att komma till rätta med männens situation menar Arpi att det ”krävs en dubbel rörelse, från mäns egen sida och från samhällets. Att skylla på feminism eller på kvinnor är kontraproduktivt, men samtidigt är det ganska tydligt att majoriteten av feministerna och kvinnorörelsen är ointresserade av att driva mansfrågor. Kanske är det alldeles logiskt.”

Ja, det är ganska logiskt att kvinnorörelsen fokuserar på kvinnofrågor. Men att den gör det innebär inte att den anser att inget ont drabbar män och att det som ändå drabbar dem är deras eget fel. Att som Arpi först säga att det vore ”kontraproduktivt att skylla på feminism eller kvinnor” och i nästa andetag säga ”men samtidigt …” är ganska osnyggt. Vad menas? Att en rörelse som inte aktivt driver mansfrågor inte heller kan se att män är drabbade? Att den automatiskt är emot män och jobbar mot att mäns situation ska uppmärksammas?

Feminismens bild av män är inte att de är rationella maskiner som, helt opåverkade av samhället, gör korkade val och därmed får skylla sig själva. Feminismen anser inte att det är ointressant att män mår dåligt eller att det är deras eget fel. Tvärtom tycker feminismen att det är extremt tragiskt att män hellre tar livet av sig än pratar om sina känslor. Feminismen strävar efter att ändra på detta, eftersom feminismen vill skapa ett samhälle där människor framför allt är människor och inte två kön med radikalt olika regler för hur de ska leva.

Jag citerar Marius Ramnehill från hans inlägg "Feminismen och mansrörelsen, unite!" (vilket jag för övrigt helt skriver under på): ”Generellt skuldbelägger inte feminister alla män; att anse att ’mansrollen’ är skadlig är trots allt något helt annat. Att skylla på patriarkatet innebär … inte att skylla på män, utan på samhällsordningen. Snarare anser feminister att alla, män och kvinnor, bär upp samhällsordningen, och att både mäns och kvinnors könsroller bör granskas och kritiseras.”

Kort och gott: Feminism är inte männens fiende. Den är patriarkatets, könsmaktsordningens och de sjuka strukturernas fiende.

Arpi menar att feminismen påstår sig bjuda in nya perspektiv men egentligen är ointresserad av dem. Såhär: Om de ”nya perspektiven” mest handlar om att skuldbelägga feminister för hur könsrollerna ser ut samt anklaga feminister för att strunta i männen, så nej. Då blir man inte mottagen med öppna armar.

Om man däremot säger: Det är fel att män mår dåligt på grund av begränsande regler för hur de får bete sig! Låt oss ändra detta! Eliminera könsrollerna så att ingetdera könet har det bättre, oavsett vilket område det handlar om! Jobba för att både män och kvinnor ska få vara människor i första hand och sitt kön i andra hand (eller inte alls, helst)! Då har vi en bra grund för diskussion.

Tycka olika om detaljer kommer vi alltid att göra, men det här att en mansrörelse inte skulle vara välkommen är trams. Den är högst välkommen! Det vore fantastiskt om männen vaknade. Om män var lite mer intresserade av sin egen situation och hur den kan förändras skulle det bli ett helt annat debattläge och mycket mer fart här i världen.

Tyvärr tycks även detta gå på tvärs med den manliga könsrollen. Det är rätt oklart varför, men uppenbarligen är det inte särskilt poppis bland män i allmänhet att bry sig om genus och hur samhällets normer påverkar den egna livssituationen. Det är synd, och det är märkligt. Men jag vägrar tro att det är omöjligt att ta sig igenom den vallen.

Så, min poäng: Män, förenen eder och börja fundera över vad ni vill ändra på, vad som kan bli bättre. Gör er röst hörd! Mansrörelsen behövs! Men observera en sak: Bara för att ni är välkomna in i debatten, ja till och med efterlängtade, kan ni inte vänta er att få bifall för exakt allt ni säger. Det är det ingen som får.

lördag 1 januari 2011

Om varför tjejer egentligen rider. Och varför ingen vill lyfta på det locket.

Intresset för Sveriges hästvärld är obegripligt litet. Det finns tusentals stall och ridskolor över exakt hela landet. Hundratusentals människor rider; det är Sveriges näst största sport. Trots detta pratar man häpnadsväckande lite om ridning, hästar och dem som sysslar med det.

Hästvärlden är starkt kvinnodominerad. Det finns killar i stallen, men de är i skrattretande minoritet. Under mina aktiva hästår, 1987–2003, utgjorde de kanske en promille av stallpopulationen (utan överdrift). Framför allt bärs stallen upp av alla unga tjejer som tillbringar nästan all sin lediga tid hos hästarna.

Detta vet de flesta, och det finns också en mycket utbredd konsensus om hur stallflickor ”är”. Omgivningen är ganska överens om varför tjejer hänger i stallet, vad det är som driver dem och vad de får ut av att umgås med hästarna.

Attityden här är ofta rejält överseende. Det är ju supergulligt med små flickor som älskar hästar! Bedårande. Småtjejer som bara har en sak i huvudet, som ritar hjärtan runt favoritponnyns namn i skolböckerna och pratar drömmande om nästa ridlektion. Gullegull. Och så brukar det menande påpekas att många tjejer slutar rida i tonåren, ja när de upptäcker killar i stället. Hehe.

Som om kärleken till hästarna skulle vara någon slags övning inför den dagen då man börjar ägna sig åt heterosexuell kärlek.

Den här bilden är extremt skev. Utomstående har enormt dålig koll på hur livet som hästtjej verkligen ter sig, vad det innehåller och vad det egentligen är som lockar med det. Det är i och för sig helt naturligt; givetvis kan man inte begära att någon som själv inte varit hästtjej ska veta allt om den tillvaron. Det anmärkningsvärda är dock att ointresset för att sätta sig in i denna omfattande tjejvärld verkar så monumentalt. Alla är helt nöjda med de beskrivningar som finns, trots att verkligheten i mångt och mycket representerar den totala – jag säger totala – motsatsen.

Inget jag skriver här kommer att vara alldeles nytt för vare sig hästtjejer eller den som trots allt tänkt lite på saken och kanske (förmodligen med viss möda) sökt upp de få röster, texter och den lilla forskning som finns i ämnet. Vissa kommer kanske inte att hålla med mig; de kanske inte delar min bild av stallvärlden. Kanske var min ridskolemiljö helt annorlunda än många andras. Om detta vet jag inget, även om jag ärligt talat betvivlar det.

De flesta som börjar rida gör det som barn. Som redan konstaterats kryllar dock stallen av unga tjejer – hundratals, tusentals – och de guidas i allmänhet genom hästlivet av äldre tjejer och kvinnor. Det är alltså en i princip enkönad miljö.

Att som ung tjej hålla på med hästar är så många olika saker. Det är att älska en särskild häst så att man nästan dör. Det är att rykta den blank, fläta dess man, putsa sadel, träns och grimma och pussa den på mulen tusen gånger. Det är att ordna, pyssla, gulla. Göra fint för. Ta hand om. Ösa kärlek över. Det är att klappa kattungar på höskullen och läsa senaste Min Häst tillsammans med kompisar. Det är att plöja böcker om flickor som får en egen ponny och göra historien till sin, och det är att leka häst på skolgården.

Så långt stämmer alltså bilden av stallvärlden som ett tjejigt, mjukt paradis där flickor får träna sig i att vårda och älska.

Men att vara hästtjej är också att bli sparkad av hårda hovar. Det är att få svidande hästbett över hela kroppen. Det är att bli trampad på tårna så naglarna svartnar och trillar av, bli avkastad både i manegens spån och ute i skogen – ibland så illa att man blir medvetslös, får hjärnskakning och/eller bryter kroppsdelar. Förhoppningsvis bryter man aldrig nacken, men det är det vissa som gör också. Att vara hästtjej är att under vinterhalvåret ständigt frysa. Satan vad man fryser. Man klär på sig sinnessjuka lager kläder, men man fryser. Och man är hungrig jämt, oavsett hur mycket matsäck man har med sig. Tro fan det när man är på plats klockan sju på morgonen och inte åker hem förrän klockan sex på kvällen och däremellan knappt har suttit ner en sekund.

Det är kort sagt jävligt härdande att syssla med hästar.

Det är ett helt eget litet universum, stallet. Det är den enda arena jag någonsin kommit i kontakt med på vilken det kvinnliga könet helt dominerar men där det ändå inte handlar ett dugg om smink, utseende och snack om killar. I hästvärlden gäller helt andra spelregler än i den vanliga världen. Den näst intill totala frånvaron av män eliminerar något som är mycket grundläggande i vårt samhälle, nämligen spelet mellan könen och behovet av att hela tiden förhålla sig till det faktum att man tillhör den ena eller den andra gruppen. Hela det sexuella spelet – som existerar redan innan vi är könsmogna – försvinner.

I stallet handlar allt om hästarna och driften av anläggningen. Hästarnas välmående och skötseln av stallet kommer alltid först; om detta är alla överens. Att arbeta hårt, vara kunnig och ha talang – vara duktig på att rida och hantera hästarna – lönar sig. Det är en helt unik kontext att landa i som ung tjej. Det är nämligen inte riktigt så det funkar för unga tjejer i samhället i övrigt, att de vinner erkännande och status genom att exponera sin talang, skicklighet och vad de går för.

Hela den sociala biten i stallet genomsyras av detta: Du kan eventuellt bli lite poppis genom att vara snygg eller rik eller en bra kompis, det vill säga på samma premisser som överallt annars. Men i stallet råder den fascinerande ordningen att även den som är ful, knäpp, tjock eller fattig får respekt om hon kan sin sak och är bra med hästarna.

Det som gäller är alltså hårt arbete och en vilja att lära sig, att bli bra på det man gör. Att vara duktig leder snabbt till chanser att lära sig ännu mer. Man uppmärksammas, får rida de bättre hästarna, utvecklas mer. Man blir omhändertagen, satsad på. Man visar framfötterna genom att utveckla sin talang. Och det kräver dedikation. Man gör inte hästgrejen halvdant. De flesta stalltjejer är hos hästarna flertalet av veckans dagar.

Detta gäller förmodligen inom andra sporter också, att den som lägger ner sin själ blir premierad. Men hästvärlden är för unga tjejer ändå en frontalkrock med resten av tillvaron, där i princip allt utom dina prestationer är viktigare. Att vara bra i skolan = inte status för 12-åriga flickor. I alla fall inte där jag växte upp. Utseende, kläder, att vara poppis bland killarna var det man strävade efter i det vanliga livet. Och så kom man till stallet där allt, allt, handlade om att bli bättre, kunna mer, få beröm av ridläraren på lektionen, lära sig hantera den besvärliga hästen. Det var sådant som gjorde att man fick respekt av de andra tjejerna. Det var det som stärkte självförtroendet och fick en att växa.

Den populära bilden av hästtjejer är som sagt att de lockas av gullet. Att få ta hand om, pussa och älska. Och ja, detta är som sagt närvarande. Men att syssla med hästar handlar precis lika mycket om makt. Detta är inget som någonsin brukar diskuteras när folk ler åt stalltjejernas enorma dedikation och kärlek till hästarna. Att det handlar lika mycket om maktutövning.

Det är nämligen såhär: Hästar är dumma djur. De är sociala, vänliga, lättlärda och i mitt tycke underbara djur, men de är i grund och botten dumma i huvudet. De drivs av sina instinkter, och dessa instinkter säger saker som ”bit”, ”sparka”, ”spring så fort du kan”. Att inte sätta sig i respekt hos hästen, det vill säga visa att det är du som bestämmer och att den måste göra som du säger, är bokstavligen livsfarligt för alla inblandade. Man ska alltså som tanig, förpubertal liten räka till människa hantera djur som väger ett halvt ton och se till att allt går väl. Det innebär i allra högsta grad att lära sig strategier för maktutövning.

(OBS att jag här utelämnar diskussionen huruvida det egentligen är rättvist och okej att som i vårt samhälle använda hästar på det sätt vi gör, det vill säga för vårt eget nöjes skull. Jag diskuterar utifrån den hästtradition som de facto existerar; sedan kan man debattera om detta i sig är bra eller dåligt.)

Det här leder oss in på användningen av våld. För ja, med grund i behovet att visa hästen vem som leder flocken finns ett inte obetydligt inslag av våld i stallvärlden. Här finns givetvis stora skillnader mellan individer; vissa tror mer på morötter (hoho) än piskor. Och tvärtom. Men att hästar med jämna mellanrum får fysiska tillrättavisningar är ett faktum.

Förklaringen till detta brukar vara att man måste tala hästens eget språk. En 1.80 hög, grinig häst som måttar en spark mot mig måste hotas med en spark från min sida för att förstå att jag, ledaren, inte accepterar beteendet. Annars kommer någon snart att stå där med ett hovavtryck i pannan och en hjärnskada.

Så mycket för puttinuttigheten, således. Även de minsta tjejerna, som älskar pållarna mer än allt annat, lär sig snabbt att slå tillbaka när hästen biter efter dem.

Här ska dock följande starkt poängteras: Den som använder övervåld i stall vinner aldrig respekt. Det finns tydliga gränser för hur mycket våld som är okej och i vilka situationer. (Återigen: Detta är naturligtvis öppet för diskussion. Hur mycket är ”okej”? Vem bestämmer vad som är ”okej”? Jag ger mig inte in på detta; det är en annan diskussion.)

Alltså: Som hästtjej tränas man i att sätta sig i respekt och att, om så krävs, använda våld i denna process. Det innebär att på ett ytterst konkret sätt hävda sig själv som auktoritet och ledare, något som i den vanliga världen inte direkt uppmuntras hos tjejer. Och vi behöver knappast gå in på i vilken mån det är acceptabelt för kvinnor att använda våld i det vanliga samhället.

Det är som sagt drastiskt andra spelregler som gäller i hästvärlden.

Att ha hand om hästar leder också till en gedigen träning i att ta på sig ansvar. I stall kan elvaåriga flickor ha ansvar för en hel häst, och tro mig; det är ett stort jobb. Man mognar fort.

Överhuvudtaget väntas man som stalltjej hjälpa till med allt. Detta beror till viss del på att ridsporten inte åtnjuter särkilt mycket ekonomiskt stöd, vilket gör att alla på en ridskola måste hjälpas åt. I stall tar arbetsuppgifterna aldrig slut, och den avlönade personalen räcker inte till för att sköta allt. Det är inte ovanligt att 12-åringar har ansvar för hela kvällsmatsproceduren och stängningen av stallet. Man kan fundera på vad denna träning i att ta på sig ansvar gör för självförtroendet och insikten om vad man faktiskt klarar.

Här skulle man visserligen kunna invända att kvinnor hela livet igenom tränas i att ta ansvar. Det finns dock en elementär skillnad mellan stallen och den verkliga världen när det gäller detta, och det är att man i stallet blir ordentligt belönad för att man tar detta ansvar. Det är en ständig spiral av större kunskap, större ansvar och därmed mer respekt och högre status. Till skillnad från den verkliga världen, där man i princip förväntas ta ansvaret utan att få särskilt mycket fördelar i gengäld.

Ansvaret utökas alltså i takt med att man blir duktigare och lär sig mer. Man kan inte avancera utan att också ta på sig mer ansvar; så ser ekvationen ut. Detta i kombination med det hårda arbetet, träningen i att sätta sig i respekt, hävda sin auktoritet och överhuvudtaget lita på sin egen skicklighet är förmodligen anledningen till att många av de kvinnor som tagit sig upp i näringslivets toppskikt är gamla hästtjejer. De är härdade, tuffa, vana att ta för sig och ta plats. Vana att styra, ställa, leda – och ta på sig ansvar. Det torde ge dem vissa fördelar i konkurrensen.

Den sociala sidan av stallvärlden är, som konstaterats, också den rätt speciell. Man befinner sig i en miljö där den absoluta majoriteten av befolkningen är tjejer och kvinnor och där vardagen jämfört med övriga livet är hårt, slitigt och smutsigt. Och farligt. Förr i tiden var stall manliga domäner; det var militärer och hästkarlar som visste att sköta de stora djuren. Nu har alltså kvinnorna tagit över en tidigare mansdominerad miljö, och de utför en massa sysslor som i resten av samhället anses hyfsat okvinnliga. Det är extremt mycket fysiskt arbete i stall, tungt sådant. Dessutom rör sig kvinnorna i en kontext nästan helt fri från den ordning mellan könen som råder i övriga samhället.

Jag återkommer ständigt till det unika i detta. Vilka andra ställen går att jämföra med hästvärlden?

På många sätt är stallet ett paradis socialt sett. Några av mina bästa vänner lärde jag känna i stallet. Sällan har man så roligt som med dem som delar ens allra största intresse, och såväl glädje som slit skapar starka band. Att utöver detta få vara ifred för killar och allt vad spelet mellan könen innebär är faktiskt guld värt.

Men sedan finns den andra sidan, som är rätt jäkla hård.

I stall är hierarkierna skrivna i sten och omöjliga att ignorera. Äldst, erfarnast och skickligast med hästarna har mest att säga till om, utan undantag. De yngre lyder. Det är inte så mycket gullegull mellan stalltjejerna alltid; tonen är ofta ganska hård. All tid man lägger ner i stallet lägger man givetvis ner för att man älskar det man håller på med och helt enkelt vill lära sig mer bara för att. Men det handlar också om att klättra, att vinna status. Man sliter, och den som kommit upp en bit bevakar sin position noga. Man har hela tiden ögonen på sig. Alla fel och misstag noteras obönhörligt.

Det är bland vissa populärt att hävda att det när kvinnor konkurrerar enbart handlar om att de vill vinna mäns gillande (och därmed status). Det intressanta här är naturligtvis att det ju inte finns några män att imponera på i stallen. Det är kvinnor överallt, och ändå klättrar alla som galningar. Vad beror det på?

Svaret är, naturligtvis, makt. I stallet måste alla ta makten över hästen, men någon måste också ha den generella makten. Bestämma och leda. Och frånvaron av män gör inte att maktkampen uteblir, vilket man kanske skulle kunna tro om man är lagd åt det hållet. Det vill säga hävdar att enbart män bryr sig om makt. Tvärtom; kvinnor vill i allra högsta grad ha makt, och de kämpar hårt för den.

De som har kommit upp i toppskiktet har skaffat sig sin status genom många års stenhårt arbete. Det är en hård kamp och en lång väg att klättra, något som härdar även den snällaste. Man blir ganska tuff av att hänga i stall. Några av de mest respektingivande och, ärligt talat, elakaste personer jag någonsin träffat har varit äldre hästtjejer. Stallchefen i mitt stall var en kvinna som kunde och visste allt, hade råkoll på sin värld och styrde med järnhand. Hon var aldrig taskig, däremot bister och hård som flinta. Henne var jag rädd för ännu när jag var 22.

Efter all denna kamp om makten kommer dessutom ansvaret. Som sagt, i takt med att man klättrar på stegen får man också mer ansvar. Den som har makten har också ansvaret – och det är tungt att bära. Kom ihåg att stallmiljön inte är ofarlig; är det du som bestämmer är det också ditt jobb att se till att varken hästar eller barn blir skadade. Vilket är en ständigt överhängande risk. Inte konstigt att stallchefer inte alltid har så mycket tid över för att vara snälla mot småtjejerna.

Nåväl. Hur som helst. Anyways. Det som fascinerar mig är alltså detta att omvärlden uppenbarligen har ett stort behov av att utmåla hästeriet som enbart gull, puttinutt och små flickors översvallande kärlek till mjuka djur. Trots att det – bevisligen – är långt ifrån sanningen.

Beror diskrepansen mellan omgivningens bild av hästvärlden och sakernas verkliga tillstånd på samhällets generellt sett magnifika ointresse för vad flickor och kvinnor lägger sin tid på? Det vill säga vanan att nedvärdera kvinnors aktiviteter och avfärda dem som triviala och inte värda att sätta sig in i? Det skulle onekligen kunna vara så. Jag menar, redan som liten hästtjej lärde man sig snabbt att det inte var riktigt tillåtet att prata om stallet, för det var så sjukt tråkigt för alla andra. Ingen var intresserad av ens töntiga jävla hästar.

Men skulle det kanske också kunna vara så att det finns ett starkt behov av att täcka över vad som verkligen försiggår i stallen? Att omgivningen gärna vill låtsas att det handlar om typiskt tjejiga, mjuka värden därför att insikten om och erkännandet av kvinnors intresse – och behov – av annat än fluff är obehaglig? Det kanske är skrämmande att tänka sig att kvinnor kan vilja sträva efter makt, att de får en kick av att sätta sig i respekt hos stora djur, att de kan strunta i att de blir skitiga och bryr sig mer om att hästen har det bra än att naglarna pajar. Är bilden av stallvärlden som ofarlig och snäll ett sätt att göra den legitim? Så att vi slipper låtsas om att kvinnor är lika maktlystna som män och har samma behov av att dominera?

Kanske är detta faktiskt själva anledningen till att tjejer överhuvudtaget rider. Att de i stallet får vara fysiska, ta i, vara auktoriteter – till och med använda ett visst mått av våld. Kanske handlar det trots allt inte så mycket om att få ösa kärlek över djuren som att få ingå i en tillvaro där de har tillgång till ett helt annat register av beteenden och sätt att förhålla sig till omgivningen än vad som normalt serveras tjejer. Där de visserligen fortfarande blir fostrade och uppfostrade, precis som överallt annars, men där de i gengäld får uppfostra och fostra någon – både hästarna och yngre tjejer. Och har en ärlig chans att genom hårt arbete och skicklighet ta sig uppåt i hierarkin.

Och kanske är det till och med så att tjejerna i viss mån spelar med i detta. Att de, medvetet eller undermedvetet, förstår att de för att legitimera och komma undan med den hårdare delen av stallvärlden måste lassa på med gullegull. Genom att utåt trycka stenhårt på det snuttiga får man inom stallets väggar ta del av det allt det andra. Helt ifred.

Tänk vad roligt om det forskades lite mer på stallvärlden.

söndag 11 juli 2010

Om moraliserande

Jag hade en diskussion med @moochen i går angående Littorinaffären och det faktum att en del människor genast började sucka över ”moraliserandet”.

Åh, detta ständiga snack om moraliserande som det allra värsta man kan ägna sig åt. Det slungas ut som en anklagelse mot den som dristar sig till att säga att en företeelse är dålig och icke önskvärd – särskilt om det råkar ha med sex att göra. ”Du moraliserar!” Som att det är helt befängt att tycka att något är mindre bra och bör motarbetas. Som att själva tanken att saker faktiskt kan vara ”rätt” eller ”fel” egentligen bara handlar om en obetvinglig lust att 1) sätta sig till doms över andra och 2) ta varje chans att inskränka den individuella friheten.

Att beskylla meningsmotståndaren för att vara moraliserande är bara liberalernas favoritsätt att ”vinna” diskussioner genom att få folk att framstå som hämmade, trångsynta kristna som enbart vill sabba festen för andra. Men vet ni? Det är väldigt okej att tycka att vissa saker, typ sexköp, är jättedåliga. Så kan inte alla bara sluta gå på det här tricket, tack så mycket.

måndag 8 mars 2010

Är du dum i huvudet, Nils Hansson?

I dagens pappers-DN kommenterar Nils Hansson intervjun med Lynn Barber i söndags. Nils Hansson har uppenbarligen issues med Barber, för maken till sur nu-jävlar-ska-jag-sätta-dit-dig-kommentar får man leta efter. Turligt nog för mig är den även högst obegåvad, vilket serverar mig ett utmärkt tillfälle att börja rätta till det här med att jag bara skäller på kvinnor hela tiden. Klang och jubel!

Det hela går ut på Nils Hansson pekar finger och hävdar att Barber ”svänger sig med fina ord hon inte förstår”. Detta är vad han skriver:

"Lynn Barber skjuter sig själv i foten

Det var en fascinerande intervju med Lynn Barber i söndagens DN. Engelsk journalistgigant med hög svansföring, berömd för sina vassa intervjuer med kända människor, aktuell som huvudperson i den trefaldigt Oscarnominerade filmen ’An education’, baserad på hennes självbiografi.

Men nog är det något konstigt med det främsta citerade exemplet på hennes formuleringskonst, ur en intervju med sångerskan Marianne Faithfull. ’Marianne, i en svart regnkappa och nätstrumpor, spretar med benen vitt isär, hennes svarta sidenskrev skymtar mellan hennes magra 55-åriga lår, och så försöker hon jama sexigt mot kameran.’

Vad hon skriver är alltså att Marianne Faithfull är gammal. Och därmed ful. Och därmed borde låta bli att låtsas vara sexig. Om detta finns mycket att säga, i mina ögon ser det ut som – på sin höjd – ett marginellt etikettsbrott. Lynn Barbers reaktion är desto starkare: ’Snälla, sluta! Jag vill gråta.' Här ser vi alltså hur kvinnan som klagar på att amerikanska tidningar saknar ’wit’ och ’spirit’, själv hemfaller åt rena härskartekniker när en annan kvinna vägrar att finna sig i den begränsande roll som är henne given. Eller, enklare uttryckt, uppför sig lite opassande.

Ändå fortsätter hon utbrottet: ’Det här är sadism, misogyni, det här är mormorsplågeri.’ Den arroganta tonen är sublim, hånfullheten grandios. Men hur kan Marianne Faithfulls flörtande med kameran vara misogyni? Det betyder ju kvinnohat. Om något är det ju Lynn Barber som i detta lilla textstycke är misogyn.

Så kan man också skjuta sig i foten. Denna stränga kvinna, som älskar att punktera de dryga och pompösa, visar sig själv vara en skribent som svänger sig med fina ord hon inte riktigt förstår.”

Utan att ha koll någon särskild koll på vare sig Lynn Barber, Marianne Faithfull eller för all del varför Nils Hansson verkar så vansinnigt lättstött vill jag bara lite försynt säga följande:

Kära Nils Hansson. Jag har nu skummat den aktuella intervjun. Att Barber inte är så förtjust i Marianne Faithfull är tämligen uppenbart, men hon skriver inte att Faithfull är gammal, ful och inte borde låtsas vara sexig. Det är det du som skriver.

Jag tror inte att Barber i första hand förfasar sig över att Marianne Faithfull beter sig som hon gör framför kameran och tycker att hon borde skämmas, gamla tanten. Jag tror att Barber känner avsmak över det jävligt ovärdiga i situationen. Jag tror alltså inte att det handlar om att Barber ”hemfaller åt rena härskartekniker när en annan kvinna vägrar att finna sig i den begränsande roll som är henne given”.

Nils Hansson, att skreva på bild är inte girl power, att bryta tabun och att vara En Stark Kvinna. Oavsett ålder. Det är inte att vägra finna sig i en begränsande roll, utan det är tvärtom att foga sig i exakt de villkor som är kvinnor givna: Du får vara med i tidningen – om du är halvnaken och särar på benen.

Och det, Nils Hansson, är i allra högsta grad misogyni.

torsdag 4 mars 2010

Moi, inte så felfri

Jag borde kanske dissa fler män. Det är egentligen väldigt typiskt att jag gång på gång klagar ihjäl mig på kvinnor som Fotbollsfrun och Hanne Kjöller och Jenny Jewert men inte ens berör alla dessa tusentals män som sitter och pöser överallt med helt sjuka åsikter. Det är ju nästan så man kan undra om jag är kvinnohatare.

Men ta Pär Ström till exempel. Jag har tänkt skriva om honom länge, bland annat på uppmaning av Lisa, men det är så... öppet mål att jag inte ens får ur mig någonting. Det verkligen kommer ingenting. Och i går läste jag en så osedvanligt korkad kommentar av Arne Hegerfors (om nakenbilder) att jag genast tänkte: Blogga! Men sen rinner lusten ur mig, för det är samma sak varenda gång och så många har sagt det förut och jag blir så matt.

Jag har väl helt enkelt högre förväntningar på kvinnor än på män. Det är ganska osnyggt och könsdiskriminerande av mig.