lördag 1 januari 2011

Om varför tjejer egentligen rider. Och varför ingen vill lyfta på det locket.

Intresset för Sveriges hästvärld är obegripligt litet. Det finns tusentals stall och ridskolor över exakt hela landet. Hundratusentals människor rider; det är Sveriges näst största sport. Trots detta pratar man häpnadsväckande lite om ridning, hästar och dem som sysslar med det.

Hästvärlden är starkt kvinnodominerad. Det finns killar i stallen, men de är i skrattretande minoritet. Under mina aktiva hästår, 1987–2003, utgjorde de kanske en promille av stallpopulationen (utan överdrift). Framför allt bärs stallen upp av alla unga tjejer som tillbringar nästan all sin lediga tid hos hästarna.

Detta vet de flesta, och det finns också en mycket utbredd konsensus om hur stallflickor ”är”. Omgivningen är ganska överens om varför tjejer hänger i stallet, vad det är som driver dem och vad de får ut av att umgås med hästarna.

Attityden här är ofta rejält överseende. Det är ju supergulligt med små flickor som älskar hästar! Bedårande. Småtjejer som bara har en sak i huvudet, som ritar hjärtan runt favoritponnyns namn i skolböckerna och pratar drömmande om nästa ridlektion. Gullegull. Och så brukar det menande påpekas att många tjejer slutar rida i tonåren, ja när de upptäcker killar i stället. Hehe.

Som om kärleken till hästarna skulle vara någon slags övning inför den dagen då man börjar ägna sig åt heterosexuell kärlek.

Den här bilden är extremt skev. Utomstående har enormt dålig koll på hur livet som hästtjej verkligen ter sig, vad det innehåller och vad det egentligen är som lockar med det. Det är i och för sig helt naturligt; givetvis kan man inte begära att någon som själv inte varit hästtjej ska veta allt om den tillvaron. Det anmärkningsvärda är dock att ointresset för att sätta sig in i denna omfattande tjejvärld verkar så monumentalt. Alla är helt nöjda med de beskrivningar som finns, trots att verkligheten i mångt och mycket representerar den totala – jag säger totala – motsatsen.

Inget jag skriver här kommer att vara alldeles nytt för vare sig hästtjejer eller den som trots allt tänkt lite på saken och kanske (förmodligen med viss möda) sökt upp de få röster, texter och den lilla forskning som finns i ämnet. Vissa kommer kanske inte att hålla med mig; de kanske inte delar min bild av stallvärlden. Kanske var min ridskolemiljö helt annorlunda än många andras. Om detta vet jag inget, även om jag ärligt talat betvivlar det.

De flesta som börjar rida gör det som barn. Som redan konstaterats kryllar dock stallen av unga tjejer – hundratals, tusentals – och de guidas i allmänhet genom hästlivet av äldre tjejer och kvinnor. Det är alltså en i princip enkönad miljö.

Att som ung tjej hålla på med hästar är så många olika saker. Det är att älska en särskild häst så att man nästan dör. Det är att rykta den blank, fläta dess man, putsa sadel, träns och grimma och pussa den på mulen tusen gånger. Det är att ordna, pyssla, gulla. Göra fint för. Ta hand om. Ösa kärlek över. Det är att klappa kattungar på höskullen och läsa senaste Min Häst tillsammans med kompisar. Det är att plöja böcker om flickor som får en egen ponny och göra historien till sin, och det är att leka häst på skolgården.

Så långt stämmer alltså bilden av stallvärlden som ett tjejigt, mjukt paradis där flickor får träna sig i att vårda och älska.

Men att vara hästtjej är också att bli sparkad av hårda hovar. Det är att få svidande hästbett över hela kroppen. Det är att bli trampad på tårna så naglarna svartnar och trillar av, bli avkastad både i manegens spån och ute i skogen – ibland så illa att man blir medvetslös, får hjärnskakning och/eller bryter kroppsdelar. Förhoppningsvis bryter man aldrig nacken, men det är det vissa som gör också. Att vara hästtjej är att under vinterhalvåret ständigt frysa. Satan vad man fryser. Man klär på sig sinnessjuka lager kläder, men man fryser. Och man är hungrig jämt, oavsett hur mycket matsäck man har med sig. Tro fan det när man är på plats klockan sju på morgonen och inte åker hem förrän klockan sex på kvällen och däremellan knappt har suttit ner en sekund.

Det är kort sagt jävligt härdande att syssla med hästar.

Det är ett helt eget litet universum, stallet. Det är den enda arena jag någonsin kommit i kontakt med på vilken det kvinnliga könet helt dominerar men där det ändå inte handlar ett dugg om smink, utseende och snack om killar. I hästvärlden gäller helt andra spelregler än i den vanliga världen. Den näst intill totala frånvaron av män eliminerar något som är mycket grundläggande i vårt samhälle, nämligen spelet mellan könen och behovet av att hela tiden förhålla sig till det faktum att man tillhör den ena eller den andra gruppen. Hela det sexuella spelet – som existerar redan innan vi är könsmogna – försvinner.

I stallet handlar allt om hästarna och driften av anläggningen. Hästarnas välmående och skötseln av stallet kommer alltid först; om detta är alla överens. Att arbeta hårt, vara kunnig och ha talang – vara duktig på att rida och hantera hästarna – lönar sig. Det är en helt unik kontext att landa i som ung tjej. Det är nämligen inte riktigt så det funkar för unga tjejer i samhället i övrigt, att de vinner erkännande och status genom att exponera sin talang, skicklighet och vad de går för.

Hela den sociala biten i stallet genomsyras av detta: Du kan eventuellt bli lite poppis genom att vara snygg eller rik eller en bra kompis, det vill säga på samma premisser som överallt annars. Men i stallet råder den fascinerande ordningen att även den som är ful, knäpp, tjock eller fattig får respekt om hon kan sin sak och är bra med hästarna.

Det som gäller är alltså hårt arbete och en vilja att lära sig, att bli bra på det man gör. Att vara duktig leder snabbt till chanser att lära sig ännu mer. Man uppmärksammas, får rida de bättre hästarna, utvecklas mer. Man blir omhändertagen, satsad på. Man visar framfötterna genom att utveckla sin talang. Och det kräver dedikation. Man gör inte hästgrejen halvdant. De flesta stalltjejer är hos hästarna flertalet av veckans dagar.

Detta gäller förmodligen inom andra sporter också, att den som lägger ner sin själ blir premierad. Men hästvärlden är för unga tjejer ändå en frontalkrock med resten av tillvaron, där i princip allt utom dina prestationer är viktigare. Att vara bra i skolan = inte status för 12-åriga flickor. I alla fall inte där jag växte upp. Utseende, kläder, att vara poppis bland killarna var det man strävade efter i det vanliga livet. Och så kom man till stallet där allt, allt, handlade om att bli bättre, kunna mer, få beröm av ridläraren på lektionen, lära sig hantera den besvärliga hästen. Det var sådant som gjorde att man fick respekt av de andra tjejerna. Det var det som stärkte självförtroendet och fick en att växa.

Den populära bilden av hästtjejer är som sagt att de lockas av gullet. Att få ta hand om, pussa och älska. Och ja, detta är som sagt närvarande. Men att syssla med hästar handlar precis lika mycket om makt. Detta är inget som någonsin brukar diskuteras när folk ler åt stalltjejernas enorma dedikation och kärlek till hästarna. Att det handlar lika mycket om maktutövning.

Det är nämligen såhär: Hästar är dumma djur. De är sociala, vänliga, lättlärda och i mitt tycke underbara djur, men de är i grund och botten dumma i huvudet. De drivs av sina instinkter, och dessa instinkter säger saker som ”bit”, ”sparka”, ”spring så fort du kan”. Att inte sätta sig i respekt hos hästen, det vill säga visa att det är du som bestämmer och att den måste göra som du säger, är bokstavligen livsfarligt för alla inblandade. Man ska alltså som tanig, förpubertal liten räka till människa hantera djur som väger ett halvt ton och se till att allt går väl. Det innebär i allra högsta grad att lära sig strategier för maktutövning.

(OBS att jag här utelämnar diskussionen huruvida det egentligen är rättvist och okej att som i vårt samhälle använda hästar på det sätt vi gör, det vill säga för vårt eget nöjes skull. Jag diskuterar utifrån den hästtradition som de facto existerar; sedan kan man debattera om detta i sig är bra eller dåligt.)

Det här leder oss in på användningen av våld. För ja, med grund i behovet att visa hästen vem som leder flocken finns ett inte obetydligt inslag av våld i stallvärlden. Här finns givetvis stora skillnader mellan individer; vissa tror mer på morötter (hoho) än piskor. Och tvärtom. Men att hästar med jämna mellanrum får fysiska tillrättavisningar är ett faktum.

Förklaringen till detta brukar vara att man måste tala hästens eget språk. En 1.80 hög, grinig häst som måttar en spark mot mig måste hotas med en spark från min sida för att förstå att jag, ledaren, inte accepterar beteendet. Annars kommer någon snart att stå där med ett hovavtryck i pannan och en hjärnskada.

Så mycket för puttinuttigheten, således. Även de minsta tjejerna, som älskar pållarna mer än allt annat, lär sig snabbt att slå tillbaka när hästen biter efter dem.

Här ska dock följande starkt poängteras: Den som använder övervåld i stall vinner aldrig respekt. Det finns tydliga gränser för hur mycket våld som är okej och i vilka situationer. (Återigen: Detta är naturligtvis öppet för diskussion. Hur mycket är ”okej”? Vem bestämmer vad som är ”okej”? Jag ger mig inte in på detta; det är en annan diskussion.)

Alltså: Som hästtjej tränas man i att sätta sig i respekt och att, om så krävs, använda våld i denna process. Det innebär att på ett ytterst konkret sätt hävda sig själv som auktoritet och ledare, något som i den vanliga världen inte direkt uppmuntras hos tjejer. Och vi behöver knappast gå in på i vilken mån det är acceptabelt för kvinnor att använda våld i det vanliga samhället.

Det är som sagt drastiskt andra spelregler som gäller i hästvärlden.

Att ha hand om hästar leder också till en gedigen träning i att ta på sig ansvar. I stall kan elvaåriga flickor ha ansvar för en hel häst, och tro mig; det är ett stort jobb. Man mognar fort.

Överhuvudtaget väntas man som stalltjej hjälpa till med allt. Detta beror till viss del på att ridsporten inte åtnjuter särkilt mycket ekonomiskt stöd, vilket gör att alla på en ridskola måste hjälpas åt. I stall tar arbetsuppgifterna aldrig slut, och den avlönade personalen räcker inte till för att sköta allt. Det är inte ovanligt att 12-åringar har ansvar för hela kvällsmatsproceduren och stängningen av stallet. Man kan fundera på vad denna träning i att ta på sig ansvar gör för självförtroendet och insikten om vad man faktiskt klarar.

Här skulle man visserligen kunna invända att kvinnor hela livet igenom tränas i att ta ansvar. Det finns dock en elementär skillnad mellan stallen och den verkliga världen när det gäller detta, och det är att man i stallet blir ordentligt belönad för att man tar detta ansvar. Det är en ständig spiral av större kunskap, större ansvar och därmed mer respekt och högre status. Till skillnad från den verkliga världen, där man i princip förväntas ta ansvaret utan att få särskilt mycket fördelar i gengäld.

Ansvaret utökas alltså i takt med att man blir duktigare och lär sig mer. Man kan inte avancera utan att också ta på sig mer ansvar; så ser ekvationen ut. Detta i kombination med det hårda arbetet, träningen i att sätta sig i respekt, hävda sin auktoritet och överhuvudtaget lita på sin egen skicklighet är förmodligen anledningen till att många av de kvinnor som tagit sig upp i näringslivets toppskikt är gamla hästtjejer. De är härdade, tuffa, vana att ta för sig och ta plats. Vana att styra, ställa, leda – och ta på sig ansvar. Det torde ge dem vissa fördelar i konkurrensen.

Den sociala sidan av stallvärlden är, som konstaterats, också den rätt speciell. Man befinner sig i en miljö där den absoluta majoriteten av befolkningen är tjejer och kvinnor och där vardagen jämfört med övriga livet är hårt, slitigt och smutsigt. Och farligt. Förr i tiden var stall manliga domäner; det var militärer och hästkarlar som visste att sköta de stora djuren. Nu har alltså kvinnorna tagit över en tidigare mansdominerad miljö, och de utför en massa sysslor som i resten av samhället anses hyfsat okvinnliga. Det är extremt mycket fysiskt arbete i stall, tungt sådant. Dessutom rör sig kvinnorna i en kontext nästan helt fri från den ordning mellan könen som råder i övriga samhället.

Jag återkommer ständigt till det unika i detta. Vilka andra ställen går att jämföra med hästvärlden?

På många sätt är stallet ett paradis socialt sett. Några av mina bästa vänner lärde jag känna i stallet. Sällan har man så roligt som med dem som delar ens allra största intresse, och såväl glädje som slit skapar starka band. Att utöver detta få vara ifred för killar och allt vad spelet mellan könen innebär är faktiskt guld värt.

Men sedan finns den andra sidan, som är rätt jäkla hård.

I stall är hierarkierna skrivna i sten och omöjliga att ignorera. Äldst, erfarnast och skickligast med hästarna har mest att säga till om, utan undantag. De yngre lyder. Det är inte så mycket gullegull mellan stalltjejerna alltid; tonen är ofta ganska hård. All tid man lägger ner i stallet lägger man givetvis ner för att man älskar det man håller på med och helt enkelt vill lära sig mer bara för att. Men det handlar också om att klättra, att vinna status. Man sliter, och den som kommit upp en bit bevakar sin position noga. Man har hela tiden ögonen på sig. Alla fel och misstag noteras obönhörligt.

Det är bland vissa populärt att hävda att det när kvinnor konkurrerar enbart handlar om att de vill vinna mäns gillande (och därmed status). Det intressanta här är naturligtvis att det ju inte finns några män att imponera på i stallen. Det är kvinnor överallt, och ändå klättrar alla som galningar. Vad beror det på?

Svaret är, naturligtvis, makt. I stallet måste alla ta makten över hästen, men någon måste också ha den generella makten. Bestämma och leda. Och frånvaron av män gör inte att maktkampen uteblir, vilket man kanske skulle kunna tro om man är lagd åt det hållet. Det vill säga hävdar att enbart män bryr sig om makt. Tvärtom; kvinnor vill i allra högsta grad ha makt, och de kämpar hårt för den.

De som har kommit upp i toppskiktet har skaffat sig sin status genom många års stenhårt arbete. Det är en hård kamp och en lång väg att klättra, något som härdar även den snällaste. Man blir ganska tuff av att hänga i stall. Några av de mest respektingivande och, ärligt talat, elakaste personer jag någonsin träffat har varit äldre hästtjejer. Stallchefen i mitt stall var en kvinna som kunde och visste allt, hade råkoll på sin värld och styrde med järnhand. Hon var aldrig taskig, däremot bister och hård som flinta. Henne var jag rädd för ännu när jag var 22.

Efter all denna kamp om makten kommer dessutom ansvaret. Som sagt, i takt med att man klättrar på stegen får man också mer ansvar. Den som har makten har också ansvaret – och det är tungt att bära. Kom ihåg att stallmiljön inte är ofarlig; är det du som bestämmer är det också ditt jobb att se till att varken hästar eller barn blir skadade. Vilket är en ständigt överhängande risk. Inte konstigt att stallchefer inte alltid har så mycket tid över för att vara snälla mot småtjejerna.

Nåväl. Hur som helst. Anyways. Det som fascinerar mig är alltså detta att omvärlden uppenbarligen har ett stort behov av att utmåla hästeriet som enbart gull, puttinutt och små flickors översvallande kärlek till mjuka djur. Trots att det – bevisligen – är långt ifrån sanningen.

Beror diskrepansen mellan omgivningens bild av hästvärlden och sakernas verkliga tillstånd på samhällets generellt sett magnifika ointresse för vad flickor och kvinnor lägger sin tid på? Det vill säga vanan att nedvärdera kvinnors aktiviteter och avfärda dem som triviala och inte värda att sätta sig in i? Det skulle onekligen kunna vara så. Jag menar, redan som liten hästtjej lärde man sig snabbt att det inte var riktigt tillåtet att prata om stallet, för det var så sjukt tråkigt för alla andra. Ingen var intresserad av ens töntiga jävla hästar.

Men skulle det kanske också kunna vara så att det finns ett starkt behov av att täcka över vad som verkligen försiggår i stallen? Att omgivningen gärna vill låtsas att det handlar om typiskt tjejiga, mjuka värden därför att insikten om och erkännandet av kvinnors intresse – och behov – av annat än fluff är obehaglig? Det kanske är skrämmande att tänka sig att kvinnor kan vilja sträva efter makt, att de får en kick av att sätta sig i respekt hos stora djur, att de kan strunta i att de blir skitiga och bryr sig mer om att hästen har det bra än att naglarna pajar. Är bilden av stallvärlden som ofarlig och snäll ett sätt att göra den legitim? Så att vi slipper låtsas om att kvinnor är lika maktlystna som män och har samma behov av att dominera?

Kanske är detta faktiskt själva anledningen till att tjejer överhuvudtaget rider. Att de i stallet får vara fysiska, ta i, vara auktoriteter – till och med använda ett visst mått av våld. Kanske handlar det trots allt inte så mycket om att få ösa kärlek över djuren som att få ingå i en tillvaro där de har tillgång till ett helt annat register av beteenden och sätt att förhålla sig till omgivningen än vad som normalt serveras tjejer. Där de visserligen fortfarande blir fostrade och uppfostrade, precis som överallt annars, men där de i gengäld får uppfostra och fostra någon – både hästarna och yngre tjejer. Och har en ärlig chans att genom hårt arbete och skicklighet ta sig uppåt i hierarkin.

Och kanske är det till och med så att tjejerna i viss mån spelar med i detta. Att de, medvetet eller undermedvetet, förstår att de för att legitimera och komma undan med den hårdare delen av stallvärlden måste lassa på med gullegull. Genom att utåt trycka stenhårt på det snuttiga får man inom stallets väggar ta del av det allt det andra. Helt ifred.

Tänk vad roligt om det forskades lite mer på stallvärlden.

272 kommentarer:

  1. Mycket intressant text! Särskilt för någon som bara red i ett par månader. Efter att ha läst den här texten önskar jag att jag hade hållit på ett tag till.

    SvaraRadera
  2. Grymt att du tyckte den var intressant! Det är ju egentligen mest folk som inte haft så mycket inblick i detta som jag vänder mig till. Gamla hästtjejer kanske inte alltid drar samma slutsatser som jag, men jag vågar nästan lova att de känner igen sig i väldigt mycket.

    SvaraRadera
  3. Jag nästan gråter av glädje för din text, precis det här har jag tänkt på i så många år. Är så jätteglad att få läsa det här!!
    Tack Camilla

    SvaraRadera
  4. Skitbra text! Tänkte osökt på Frida Hyvönens låt "Pony" som typ handlar om samma grej.

    SvaraRadera
  5. Vilken fantastisk kommentar! Nu lipar JAG nästan. Tack!

    SvaraRadera
  6. Andy: Tack! Låten ska jag garanterat kolla upp.

    SvaraRadera
  7. Mycket intressant text! Som gammal hästtjej kan man inte annat än hålla med...

    SvaraRadera
  8. Tack! Och gött, då var det inte bara att jag levde i en helt annan verklighet än andra hästtjejer, haha.

    SvaraRadera
  9. Jag tyckte också att det var intressant, trots min brist på stallvana. Eller just därför. En text som borde nå ut till fler.

    SvaraRadera
  10. Det är sjukt roligt att icke-ridande läser texten, och att ni gillar den! Tack.

    SvaraRadera
  11. Otroligt intressant, säger jag också som gammal hästtjej men numera hästtjejsmamma. Tack!

    SvaraRadera
  12. Oh, att vara hästtjejsmamma måste vara intressant! Särskilt om man själv har erfarenhet av det. Tack för fin kommentar!

    SvaraRadera
  13. Eeeeeh, om man själv har erfarenhet av hästvärlden, menar jag.

    SvaraRadera
  14. om jag får en dotter någon gång och hon vill rida kommer jag genom den här texten att ha fått en helt annan syn på vad det kan innebära. en mycket positivare syn!

    SvaraRadera
  15. Åh vad härligt att höra! Tack! Och jag kan bara rekommendera dig att skicka iväg den eventuella dottern till stallet. Men prata med henne om'et, så hon har någon att vända sig till ifall stallvärlden ibland blir FÖR hård.

    SvaraRadera
  16. Jag antar att du har sett den licentiatuppsats som Lena Forsberg skrev om stalltjejer för några år sedan?

    Om inte så finns det på Lenas hemsida: http://www.ltu.se/staff/l/lenaf

    SvaraRadera
  17. Jag fick ut så oerhört mycket av att läsa den här texten. Jag är dig evigt tacksam.

    SvaraRadera
  18. Viktor: Nej, den har jag inte sett men ska definitivt läsa asap!! Tack för tips!

    SvaraRadera
  19. MAM: Vilken fin kommentar. Tack snälla! Är grymt glad att texten gav dig något.

    SvaraRadera
  20. Wow! Du slår huvudet på spiken i din frågeställning om varför det finns en diskrepans mellan omvärldens bild av hästvärlden och sakernas verkliga tillstånd. Visst handlar det om samhällets generellt sett magnifika ointresse för vad flickor och kvinnor lägger sin tid på! (Mycket snyggt formulerat av dig). Samtidigt får vi väl försöka dra nytta av den ”fristad” stallet erbjuder. Stallet är en grogrund, men till skillnad mot för dig så tänker jag att det är TYDLIGHET som tränas snarare än makt. Rak kommunikation både med djur och medmänniskor. Och den som är bäst på att kommunicera blir chef.(Så var det inte förr, då var det verkligen makt det handlade om).
    Sen har väl olika stall olika kulturer, men jag förnimmer ändå att det där ibland hårda klimatet, den hierarkiska ordningen bland stalltjejer som så länge var tabu att tala om inte längre är så påtaglig. Kanske eftersom just det ämnet inte längre är så tabu. Eller för att vi som är vuxna i stallet idag alla minns hur det var att vara livrädd för stallsadisterna och inte vill utsätta någon för samma behandling. Ett generationsskifte.
    Och apropå tydlighet tycker jag mig också märka att användningen av våld också förändras i samma takt som det sociala klimatet.
    Tack för din underbart befriande redogörelse för livet i stallet. Tack för att du så konkret delade med dig av din infallsvinkel.
    /Maria

    SvaraRadera
  21. Tack själv för extremt intressanta synpunkter! Du har helt rätt i att tydlighet och kommunikationsförmåga är den kanske viktigaste komponenten i. Dock ser jag det nog mer som att tydligheten är ett medel för att utöva makt, men det kanske är för att jag är för inkörd i mina egna tankebanor..

    Är också ganska övertygad om att olika stall har olika kulturer; jag befann mig i ett och samma stall under hela min aktiva hästtid = har inte så mycket att jämföra med.

    Om den hierarkiska ordningen är på väg att fasas jublar jag! Jag tyckte mig ärligt talat märka tecken på detta under mina sista år, när jag just var vuxen. Precis som du säger ville jag aldrig utsätta småtjejer för taskig behandling (den typ man själv ibland fått utstå), och det är jag uppenbarligen inte ensam om. Det kan alltså absolut vara så att ett generationsskifte är på gång. Mycket bra poäng, och jag hoppas det stämmer! Att våldsanvändningen skulle gå ner i korrelans med detta låter inte heller det minsta otroligt.

    Kort sagt; kanske håller stallen på att förändras och bli (ännu) bättre platser att vara på? Härliga tanke.

    Tack igen för intressanta synpunkter!

    SvaraRadera
  22. Du bemötte inte den vanliga kommentaren som du beskrev i början, att hästtjejer ofta slutar rida i tonåren för att killar kommer in i bilden. Om makten har växt och är viktig, varför ge den ifrån sig?

    SvaraRadera
  23. Mycket, mycket intressant artikel, som definitivt ger en väldigt insiktsfull och hel bild av "hästvärlden", och tjejerna i stallen.

    Som man har jag i praktiken ingen insyn alls i den här tjejiga tillvaron du berättar om, vilket gör det hela än mer intressant.

    Min far var förvisso veterinär, red mycket i sin ungdom (tävlingsred en del), och kunde väldigt mycket om hästar, så jag har fått se och veta en del som många andra stadsgrabbar aldrig kommer i närheten av, i stall och bondgårdar - och det jag har med mig är verkligen inte idén om att det skulle vara puttinuttigt.

    Jag fick som barn pröva på hur det känns att ta mig fram mellan kor och hästar i trånga bås, och har en oerhörd respekt för dessa stora, tunga, starka djur. Men jag vet som sagt ingenting om den värld du beskriver, rent socialt. Spännande.

    Min farfar var för övrigt kavalleriofficer, och var en riktig hästkarl på den tiden då stallet fortfarande var männens domäner.

    Själv har jag bara prövat att rida några gånger, och har blivit avkastad ett par gånger också. Det är nog det enda jag kan "skryta" med i sammanhanget... :-)

    SvaraRadera
  24. Joakim: Jag kommenterade visserligen påståendet med att avfärda idén att det skulle handla om att intresset för killar tar över, men du har helt rätt i att jag inte gav någon alternativ förklaring.

    Man ska komma ihåg att den makt hästtjejer upplever i stallet trots allt bara existerar i just den kontexten. I övriga världen fungerar det, som konstaterat, på ett helt annat sätt: De kvaliteter som premieras i hästsfären är inte sådant som i den vanliga vardagen uppmuntras hos tjejer. Visserligen tror jag alltså att hästtjejer genom all denna träning i maktutövning, ledarskap osv så småningom kan få lättare att ta sig fram på vissa områden även i t.ex. arbetslivet, men det dröjer ett tag. Trettonåriga tjejer blir inte styrelseledamöter.

    Kanske upplever därför vissa att glappet blir för stort. Det är ytterst svårt att helt välja bort det vanliga samhället, vilket innebär att man trots allt måste lära sig att ta sig fram där också. Kanske väljer en del att fokusera på det och lämnar därför den alternativa vardagen bakom sig.

    Eller också handlar det om helt andra saker.

    Man kanske inte tycker det är så himla kul att rida när allt kommer omkring. Alla som börjar spela fotboll fortsätter inte heller upp i vuxen ålder.

    Man kanske inte har råd längre. Ridning är dyrt.

    Man kanske får så mycket läxor att man inte hinner med. En nyckel till att göra stallivet bra är nämligen, som sagt, att lägga ner väldigt mycket tid på det.

    Så det finns nog många olika anledningar till att tjejer slutar rida.

    SvaraRadera
  25. Tantrikblog: Roligt att höra att du uppskattade texten! Och att det gav dig en inblick, det var lite det jag ville :)

    Din uppväxt med en veterinärpappa låter fantastisk :D I och med att du hade så pass "nära" till stallen är en intressant fråga om du kanske skulle börjat rida om du varit tjej? Det är ju en hel del mer accepterat för tjejer att rida än killar, tänker jag, vilket givetvis kan sporra intresset.

    SvaraRadera
  26. Väldigt intressant text. Jag såg för några år sedan en fotoutställning på just det temat du beskriver (jag minns inte namnet på fotografen eller utställningen tyvärr). Tjejerna hade sammanbitna miner och stod i väldigt maktdemonstrerande poser, allt annat än gullegull med andra ord

    SvaraRadera
  27. Tack!! Åh den utställningen hade jag velat se. Bummer.

    SvaraRadera
  28. Bra skrivet! Forska du!

    SvaraRadera
  29. WOW! Älskar denna text. Har ett ex med tre systrar varav alla red och hade hästar. Det här får mig att se saker på ett helt annat sätt! Inte bara med exet, utan med hela hästvärlden. Tack för detta.

    SvaraRadera
  30. Anonym: Haha, ja kanske! Tack!

    SvaraRadera
  31. Olof: Tack snälla, vad glad jag blir!

    SvaraRadera
  32. Tack för Bra text!
    Som pappa till dotter som rider en hel del och som har spenderat en hel del tid i början av hennes hästkarriär i ridhus så känner jag igen dina tankar och har insett att det är en väldigt bra skola för mycket. Speciellt som tjej.
    Har också reflekterat över några kvinnliga kollegor som gjort karriär haft hästar och ridning som stort intresse. Inte alltid har dom haft så lätt att anpassa förhållningssättet så att det funkar bra utanför stallet.
    Hoppas du inspirerar fler att utveckla nya tankar!

    SvaraRadera
  33. Claelund: Tack själv för att du läste och för fin feedback! Grymt att din dotter rider, det ska uppmuntras :) Och ja, jag hoppas också att i alla fall någon får en och annan ny insikt av texten.

    SvaraRadera
  34. Wow, det här var minst sagt en ögonöppnare. Jag har flera vänner som är före detta hästtjejer, men jag trodde naivt att stallvärlden mest handlade om gulligull och rosa skimmer. Det är ganska pinsamt att jag aldrig ens övervägt tanken på att det finns mer bortom fasaden. Fruktansvärt intressant ämne!

    SvaraRadera
  35. Emil: Tack! Roligt att texten öppnade dina ögon :)

    SvaraRadera
  36. Genial text, intressant.
    Hälsar en totalt hästfri man på 30 :)

    SvaraRadera
  37. Adam: Åh vad roligt att du tyckte det! "Genial" vilket underbart omdöme, haha.

    SvaraRadera
  38. Väldigt bra text. Fick den tipsad av en kompis på Facebook. Och har nu också delat den.

    Du har nått en som inte har några som helst erfarenheter av stallvärlden, hästar eller dylikt. Så dessa strukturer som finns i den världen som inte är puttinutt o gulligull är väldigt ögonöppnande. Jag kommer också att tänka på filmen "tusen gånger starkare" Det blir ju tydligt att det är det "vanliga" samhället som förvägrar tjejer andra arenor för mer av det breda all-mänskliga beteende som du berättar om i är drivkraften i stallvärlden.

    Claes

    SvaraRadera
  39. Claes: Vad kul att du hittade den! Och tack för fina ord och att du har delat den vidare, jag blir superglad.
    Har inte sett Tusen gånger starkare men vill göra det. Vad jag har förstått hänger det absolut ihop med det jag skriver om!

    SvaraRadera
  40. mycket intressant läsning, lång men engarerande hela vägen! jag var ingen hästtjej, var för rädd för dem... men betvivlar inte ett dugg på att det är mycket hierarki i en ridskola. och varför skulle inte tjejer ha intresse i att ha makt?? skillnaden är nog mer att vi tjejer konkurrerar med varandra mer än vad killar gör... ryggdunkandet har vi tjejer missat s a s tyvärr.

    SvaraRadera
  41. Mycket bra text, jag kan inte annat än nicka och hålla med!

    SvaraRadera
  42. Anonym: Ja det undrar jag med! Varför kvinnor inte skulle bry sig om makt, alltså. Sen vet jag inte om killar verkligen konkurrerar mindre än tjejer, jag tror snarare att den konkurrensen är så förväntad att man knappt märker den.
    Tack för fin kommentar!

    SvaraRadera
  43. Jag är då en 58-årig man som aldrig har ridit, min pälsdjursallergi kom tidigt. Tyckte ändå att det här var en mycket intressant artikel. En av mina döttrar började rida, men hon föll av hästen och skadade sig ganska tidigt i hennes "karriär". Efter det ville hon inte tillbaka till stallet, även om olyckan inte var hennes fel. Det var en kille(!) som inte kunde kontrollera sin häst som red in i henne.

    // DDD

    SvaraRadera
  44. DDD: Vad synd, både att du är allergiker och inte kunde rida och att din dotter föll av och avbröt stallkarriären! Som sagt, det är inte en ofarlig miljö; man kan göra sig ordentligt illa om inte man själv - och alla runt omkring... - vet vad de håller på med.
    Tack för kommentaren!

    SvaraRadera
  45. visst, killar konkurrerar också. men jag tror tjejer styrs (generellt sett) mer av avundsjuka och hindras därför att hjälpa/stödja varann.

    SvaraRadera
  46. Paulina: Sorry, missade din kommentar! Tack, vad roligt att du gillar!

    SvaraRadera
  47. Anonym: Ja, det kan nog stämma. Och jag skulle förklara det med att det blir så i den grupp som historiskt sett alltid varit underordnad.

    SvaraRadera
  48. Intressant läsning. Själv fick jag erbjudande av mina föräldrar att börja på ridskola som barn men jag avstod (till andra flickors (som bara drömde om att få börja på ridskola) förfasan). Men jag, som tycker om alla andra djur, var hästrädd. Hade blivit avkastad av en jättestor häst en gång när jag dessutom hade för stor hjälm på mig så hjälmen skyddade lite men det blev en slag i skallen ändå när huvudet studsade i hjälmen. Hade också sett kompisar med stora infekterade hästbett på armarna. Så jag var inte lockad.

    Hade en kompis som var hästtjej och så småningom red jag ändå lite, hemma hos henne. Men blev avkastad och överriden. Jag och hästar kommer inte så bra överens.

    Jag tror det stämmer att djur känner rädsla. Hästarna känner min rädsla. Jag lyckades aldrig fejka bort den. Inser först nu när jag läst din text att jag borde behandlat hästar som hundar, det där med alfahanne-grejen. Hundar har jag aldrig haft problem med.

    Idag kan jag drömma om att få rida barbacka i naturen men är inte beredd att gå igenom allt slit (som du så tydligt beskriver) för att komma dit. Men tack för läsningen!

    Kom att tänka på en artikel jag läste i höstas (och som jag nu inte lyckas länka till) om hur Sollentuna kommun satsade pengar på att bygga ett nytt ridhus. Minns att jag även om jag störde mig lite på en del ordval tyckte det var roligt att se att nån kommun satsade på ridhus och inte bara ishallar.

    SvaraRadera
  49. Tack så mycket för en mycket bra artikel tror jag håller med om allt men tycker inte hästar är dumma i huvudet,jag förstår dock vad du menar!Så otroligt bra att du tar upp det här,det stämmer så bra med vilken bild folk har på hur det är med hästar och tjejer!Du beskriver väldigt insiktsfullt hur det ser ut i verkligheten!
    /Maria

    SvaraRadera
  50. MYCKET bra text som förtjänar att publiceras i större forum än detta. Jag tänker sällan på slitet och ansvaret som livet i stallet innebär. Inte heller på det maktutövande som hästskötsel innebär. Med mera, med mera. Tack!

    Känner igen de seniora hierarkierna och det ständiga värderandet av kompentensen från min egen tonåriga fotbollskarriär. Det var skoningslöst men allt som oftast rättvist. Likaså känner jag igen att man på fotbollsplanen slapp spelet mellan könen. (Även om en framgångsrik fotbollskille samtidigt ökade sin chans till popularitet bland tjejerna, en popularitetsmöjlighet som knappast kan sägas gälla för hästtjejer). Vill dock gärna påpeka att även killar slutar med sitt fotbollande och ishockeyande i ungefär samma ålder som tjejer slutar hänga i stallet. Och de schablonmässiga anledningarna till detta sammanfaller med de du tar upp: intresse för det motsatta könet, festande etc. Osäker på om detta stämmer, men jag kan inte komma på någon annan förklaring atm. Andra förslag?

    Dessutom: Som du påpekar talas det mycket lite om det dagliga livet i stallet och forskningen är säkert inte prioriterad. I egenskap av sportfåne tycker jag ändå att hästsport får helt okej med utrymme på sportsidorna och i TV/radio. Inte alls jämförbart med det utrymme de största bollsporterna får, men ändå.

    Märkvärdigt också att det framgångsrika kuskar, ryttare och uppfödare nästan uteslutande är män. Särskilt med tanke på den unisona kvinnodominans som verkar råda i stallen. Summa summarum, längst upp kommer du bara om du är man?

    SvaraRadera
  51. Suveränt skrivet, och precis på pricken vad jag själv har noterat om de hästtjejer jag träffat. När man lyssnar på hur världens i övrigt översnällaste tjej beskriver hur hon nitat till ett djur som väger ett halvt ton, och som den kaxigaste kille är livrädd för, för att det sparkat efter henne, då börjar man titta på henne (och ridningen) på ett lite annat sätt. :D

    Själv har jag varit scout. Det har vissa likheter, fast det inte är en enkönad organisation (här i norden i alla fall)- man lär sig ta ansvar och leda i situationer som inte är riskfria. Och det fokuserar mycket på kunskap och driv - att ta initiativet till att göra nåt, dra ut på hajk, gå på fjällvandring, uppfinna och surra ett bord med inbyggd eldstad som ska hålla en hel lägervecka... Svenska scouttjejer tenderar att vara lika bra på sånt som killarna, och mycket duktigare än pojkscouter nerifrån kontinenten, och det har varit jäkligt roligt att se deras tappade hakor. :)

    Skillnaderna är nog att det är mindre skarpt och tävlingsinriktat - visst tävlar man ibland, men det är viktigast att ha kul - och faktiskt något mindre hierarkiskt än hur du beskriver hästvärlden - det finns ledare, men poängen är att alla ska lära sig leda, efter egen förmåga, och om inte andra så i alla fall sig själv.

    (Sen finns förstås dumheter, mobbing och dåliga ledare inom scouting ibland också, trots de fina idealen.)

    SvaraRadera
  52. Åh vilken fantastisk text, jag har som hästälskare verkligen längtat efter fler funderingar kring villkoren kring hästintresset! Känner igen så många tankar, speciellt kring hästtjejers maktutövanden för att nå dominans, vilket är förutsättningen för att kunna ha en god relation till sin häst, samt användningen av "våld" för att klara sig mot en 600 kgs djur. Jag kom in i hästvärlden som vuxen och har växt otroligt mycket av allt jag lärt mig.

    Den där turridningen hoppas jag verkligen på! :D

    SvaraRadera
  53. Mycket bra och intressant skrivet! Jag är en av de som är på väg ur tonåren men vars intresse för hästvärlden bara växer och växer! Jag känner igen väldigt mycket av det du skriver. Det du skrev om vad man presterar har betydelse i hästvärlden är att slå huvudet på spiken! Där uppmärksammas man verkligen för de bra saker man gör och får, som du skrev, "lära sig ta hand om den besvärliga hästen" som ett uttryck för respekt och tillit, du klarar det! Det är ingen ytlig värld utan du är den du är, och är accepterad just därför.

    Den bilden omvärlden tycks ha om hästvärlden verkar vara från de första åren på hästis, där man leds runt av ledare på den lilla shettisen, glatt skumpande i sadeln för att sedan gå in och klappa och rykta honom.

    SvaraRadera
  54. Halloj. Fin text. :) på tal om så har jag också ett lästips: "Man går inte till stallet i minikjol - Befriande, begränsande klädsel i stallflickors gemenskap" av Karoliina Ojanen i Modets metamorfoser, 2009, ref. Gradén & Petersson McIntyre

    SvaraRadera
  55. Tack för en kanonartikel! Jag 'drabbades' tidigt av hästintresset och har mer eller mindre sen 4-års ålder haft dem runt mig. Driver idag ett stall hemma med egna och andras hästar, vid sidan om mitt heltidsjobb som chef på ett mellanstort bolag. Jag har inte reflekterat lika ingående runt makt och hierarki som du, däremot kan jag se att tonåringarna (tjejer) som vuxit upp i mitt stall har blommat med ökat ansvar, förmågan att ta egna initiativ och vuxit av att tänja sina gränser för vad de trott att de klarade av. Det är en utmärkt ledarskapsutbildning och jag ser det moderna ledarskapet (låt människor växa och förverkliga sin potential) helt och fullt kunna tränas i stallmiljö, likväl som i företagsmiljö. Jag har också märkt att det ofta anses som en fördel att man har en hästbakgrund i rekryteringssammanhang. För mig har stallet alltid varit en oas där djuren innebär både utmaningar och fysiskt arbete men också ett mentalt lugn. Det går inte att rationalisera för hårt, går inte att outsourca tråkiga arbetsuppgifter, de kräver omvårdnad varje dag året runt och ger tusenfallt tillbaka i form av närvaro, lugn och tillgivenhet. Nu mitt i vintern kan jag undra vad jag håller på med men när den första ljuva vårdagen kommer är all tvivel som bortblåst!

    SvaraRadera
  56. Sjukt bra text om alla andras ointresse, om makten o hierkierna. Jag minns alla stallår som underbara men ibland otroligt tuffa. Texten sätter fingret på mkt! Möjligtvis håller jag inte helt med om att det alltid var "könlöst/asexuellt" det förekommer ju kärlek i stallhalmen mellan kvinnor oxå:) Men visst, inte på det heterosexuella normativa sättet/spelet som inte kan undvikas mellan tjejer o killar.

    SvaraRadera
  57. Tack för bra text om livet i stallet. Det var mycket jag känner igen om än inte allt.

    Den sociala miljön i ett stall är viktig för både trivsel och motivation och möjligen skiljer det sig något mellan ridskolestall och rena privatstall. Min egen erfarenhet är från olika miljöer, från ridskola till livgardet, och gemensamt för alla har varit rak och tydlig kommunikation. På ridskolan var däremot det sociala "spelet" i hierarkierna tydligare. Det har också funnits i privatstall jag varit i men tagit lite andra uttryck (bland vuxna). Olika aktiviteter och olika hästar har fått olika status; stor häst bättre än ponny, tävlingsryttare bättre än "skogsryttare" och så vidare. Ofta spelar det inte så stor roll utom när de som har fler "statuspoäng" anser sig kunna sätta sig över regler eller inte behöver ta hänsyn till andra. Å andra sidan, så är det ju på andra håll i samhället också, inte unikt för stallmiljön.

    Men, eftersom jag i dag har ett eget stall med kollektiv skötsel lägger jag stor vikt vid en hästägares personlighet när jag upplåter en boxplats så att personen passar in i gruppen. Vi måste alla kunna känna fullt förtroende för varandra.

    Ibland när jag så här års knackar hål på isen i hinken för att göra rent bettet undrar jag varför jag håller på med hästar men visst är det värt det. Konstaterar jag efter 40 år med hästar.

    SvaraRadera
  58. Bra text. Det ända jag tycker mig att du har missat är att "vi stalltjejer" även tvingats att ta del av många "manliga" syyslor som reparationer av motorfordon,däckbyten, backning med släp, reparationer av läckande vattenkoppar och dyligt. Detta beror ju också på den tjej dominerade stall världen. Det finns ju helt enkelt inga killar att fråga!
    Har hållt på med hästar i 40 år och har aldrig blivit beundrad bland arbetskamrater för det; Därimot att jag klarar att backa med släp eller sätta mig bakom ratten inför en långkörning i mörker imponerar tydligen. Denna erfarenhet gäller även många av mina stallkompisar.

    SvaraRadera
  59. Hästintresset går flera generationer tillbaka i min familj (bland både män och kvinnor).

    Mkt intressant och bra text! Finns dock en hel del "subkulturer" även bland hästtjejer/hästfolk. Jag upplever att det har breddats mer på senare år, ridskolan och dess hierarki är inte allena rådande nu längre.

    F.ö: Precis som Gyllhamn skriver så har jag vid två tillfällen i rekryteringsammanhang fått mitt hästintresse/hästbakgrund omnämnd som ngt mkt positivt.

    SvaraRadera
  60. Bra text. Klokt tänkt. Har du läst om Nina Nikkus forskning om stallkultur? Googla på hennes namn + stallkultur. Vet inte om projektet har genererat några publikationer ännu, men annars når du Nina på nina.nikku@liu.se. Hälsar en kommunikationsforskare och dressyrtant.

    SvaraRadera
  61. Anonym 14.15: Jag förstår absolut att man kan vara rädd för hästar, man är korkad om man inte har ordentlig respekt för dem. Tråkigt att höra att du har så dåliga erfarenheter dock. Och ja, jag tror hästar känner av rädsla och att de då blir nervösa. Och så blir den en ond spiral.
    Vad gäller ridhus blir jag alltid lika glad när det satsas på stallen = tjejerna… Tack för läsningen och feedbacken!

    ----------------------------------------------

    Maria 14.24: Tack snälla, vad roligt att höra! Och jag fattar precis vad du menar angående hästars intelligens… :D We love them!

    ----------------------------------------------

    Jag, Hugh Grant: Kära Anders. Tack så mycket för vänliga ord och feedback!

    Angående varför killar slutar spela fotboll har jag inte tänkt så mycket på saken. I en kommentar ovan har jag dock serverat några tänkbara anledningar till att tjejer slutar med hästar! Jag tror alltså inte att det i första hand handlar om att de vill hångla och festa mer, utan har andra orsaker.

    Sen undrar jag det här med ”helt okej med utrymme”. Det har visserligen blivit massivt mycket bättre de senaste åren – nu rapporteras åtminstone ordentligt från VM osv – men alltså… ridsport är Sveriges näst största sport. Varför ska de ha ”helt okej med utrymme” och inte (nästan) lika stort som fotboll? Skilj här på rid- och hästsport, där det senare inkluderar trav och galopp. Det är väldigt många (främst män) som sysslar med och är intresserade av trav/galopp, och därmed får det rätt stor täckning. Det är dock inte samma sak som ridsport, dvs dressyr/hoppning/fälttävlan osv.

    Att det är oerhört gott om män på toppen i ridsporten är lite av ett mysterium som jag fortfarande inte har några jättebra förklaringar till, trots att jag funderat mycket på det. Möjligen har det att göra med att det mycket mer ingår i den manliga kulturen att tävla och vinna och att det följer med ända in i stallet. Som kille är du nämligen pretty frigging ensam i stallet (i egenskap av just kille, alltså), vilket kanske inte är så himla lätt vare sig där eller på skolgården. Killar som rider var när jag var liten ganska utsatta bland andra snubbar. Kanske blir då tävlandet ett sätt att legitimera intresset. Att tävla och vinna är något alla kan förstå varför man sysslar med, även om folk inte tycker att hästar är nåt killar ska syssla med.

    ----------------------------------------------

    Martin Björnsson: Tack för berömmet! :D Och roligt att du känner igen dig med avseende på de hästtjejer du träffat.
    Scouterna har jag absolut totalt noll koll på, så det var roligt att få en supersnabb inblick i det nu! Har du bloggat om det kanske? Vore kul att läsa!

    ----------------------------------------------

    Mi Sli: Vad roligt att höra!! Blir så glad när folk säger att de känner igen sig :D

    SvaraRadera
  62. Eto: Precis, bilden omgivningen har är oftast just från de allra första mötena med hästar! Kanske har det med saken att göra att en del bara kommer i kontakt med hästar vid ponnyridningen på Skansen typ? Tack snälla för snäll feedback!

    --------------------------------------

    Hannah: Tack, och TACK för lästipset, det låter extremt intressant!! Just klädsel är något jag själv upplevde som strikt kodat i stall, så det där vill jag verkligen läsa.

    --------------------------------------

    Gyllhamn: Tack för den fantastiska beskrivningen! Du har helt rätt i precis allt! Åh vad jag känner igen mig. Eller alltså, jag har aldrig drivit ett eget stall, men gjorde jag det skulle jag vilja ha dig som mentor :D

    --------------------------------------

    Anonym 18.28: Tack snälla! Jag håller helt med dig, åren i stallet var fantastiska men också jobbiga ibland, helt klart. Och oooh ja, det förekommer verkligen kärlek i den miljön! Men det är en helt annan text på 3000 ord, haha…

    SvaraRadera
  63. dieva: Tack för att du läste och kommenterade! Jag tror du har helt rätt i alla dina kommentarer. Att det sociala spelet är ”värre” på ridskolor vågar jag nästan sätta pengar på trots att jag har mycket begränsad erfarenhet av andra typer av stall, och att olika aktiviteter/hästar/ryttare har olika status – jösses vad jag känner igen det!
    Och ja, mitt i vintern undrar man ofta vad man håller på med. Men det glömmer man snabbt bort, eller hur? :D

    --------------------------------------

    Anonym 20.09: Du har verkligen helt rätt. Allt det där som kvinnor alltid anses värdelösa på, typ backa med släp, är sådant som stalltjejer fixar själva. Det är ju liksom ingen annan som kommer göra det åt dem. Och hur svårt är det, egentligen? Krångligt och tungt, ja, men knappast raketforskning. Och nej, att man håller på med hästar genererar inte alltid särskilt mycket respekt i omvärlden… Tack för kommentaren!

    --------------------------------------

    Ailinn: Tack så mycket! Om hästvärlden håller på att röra sig bort från de stelbenta hierarkier jag har många erfarenheter av blir jag extremt glad. Har ju inte lika bra inblick längre! Och det finns absolut skillnader mellan olika gäng i stallet, mellan olika stall osv.
    Ja, jag har hört många, många som pratat om att hästtjejer är poppis vid rekrytering. Hurra! :D

    SvaraRadera
  64. Lotta: Åh, tack för tips! Ska garanterat kolla upp! Underbart att plötsligt få tillgång till en massa forskning om detta. Tack även för berömmet! :)

    SvaraRadera
  65. > Jag återkommer ständigt till det unika i detta. Vilka andra ställen går att jämföra med hästvärlden?

    Jag slås genast av likheterna och skillnaderna med den (särskilt på min tid) enkönade aktiviteten programmering; bland datanördarna så värderades inte direkt social kompetens, utseende eller pengar, utan det var en meritokrati där man fick respekt om man kunde få datorer att göra kreativa, tankeväckande eller finurliga saker. Å andra sidan så var datorer en lågstatussysselsättning ute i den verkliga världen, och jag vet flera som var bra på data men låtsades vara sämre bland kompisarna för att inte verka vara en nörd.

    SvaraRadera
  66. ok det var inte bara jag som blev överlycklig över din text - jag skrev en lång kommentar i går som inte gick att posta via nokia och nu har så många härliga kommentarer tagit i mycket av det jag kom att tänka på.

    Jag har alltid varit så förundrad över att 'killiga' sporter har så stort utrymme både i skola och i media. Dans har fått lite uppsving med stöd av hip hop och framgångsrika kommersiella tv-koncept. Det är ingen som tjatar på killar att börja dansa, men det finns gott om plats och acceptans för de som vill numera. Men annars tar fotboll och hocky ofantligt mycket samtalstid, plantid, gymnastiktimmar, eftermiddagsaktiviteter osv. Det tjatas så enormt om att tjejernas också ska spela fotboll för det finns så många fördelar med teamspel. Det är alltid många framtidsfördelar med 'killsporterna' men sällan någon tjatar på killar att de ska ge sig in i någon av de mer 'tjejorienterade' aktiviteterna.

    Och inte inte är det något allmänt problem på arbetsplatser med kvinnor som inte är bra teamplayers, utan snarare att de har svårare att ta för sig, ta sig ton, våga ta det yttersta ansvaret osv.

    Fantastsikt skrivet!

    SvaraRadera
  67. N: Det där med lågstatussysselsättning känner jag väl igen, som jag skriver i texten var det i princip förbjudet att prata om hästar i den vanliga världen. Tack för kommentaren!

    ----------------------------------

    Malin: Åh hurra, äntligen lyckades du kommentera! :) Tack snälla för så fina ord. Håller helt med dig vad gäller lagsporter och hypandet av dem! Killars sporter har alltid fått mest utrymme. Jag tror det är på väg att ändras, men det går (som allt annat) låååångsamt...

    SvaraRadera
  68. Wow, det är ju helt överväldigande många som redan kommenterat, och jag vill egentligen bara stämma in i hyllningskören. Fantastiskt skrivet! Även för mig, som aldrig gått riktigt på djupet i stallvärlden eftersom jag kommer från en väldigt glesbefolkad plats, känner igen mig.

    Tror dock inte att man nog kan understryka hur nyttigt det kan vara för den personliga utvecklingen att vara hästtjej. Själv är jag övertygad om att jag aldrig fått någon självdiciplin om jag inte fått en egen ponny i trettonårsåldern att ta ansvar för. Just på grund av den unika miljön i stallet tror jag att många hästtjejer kommer att ha det lättare att hantera den ändå rätt hårda verklighet som vi alla lever i - man lär sig att hantera motgångar såväl som framgångar, man lär känna sig själv och sin kapacitet, man lär sig att säga ifrån och var gränserna går. Det är inte någon skyddad verksdag direkt, och även om man kunde önska sig mindre hierarkier och mer ödmjukhet också människor emellan.

    Hm, blev nog lite babbligt, men åter igen: Fantastiskt skrivet!

    SvaraRadera
  69. Hanna W: Tack så hemskt mycket! Och nej, det blev inte babbligt, jag fattade allt! :) Och håller med i allt du säger. Tack igen!

    SvaraRadera
  70. Jag håller med om nästan allt du skriver. Väldigt välskrivet och intressant ämne! :)

    För mig personligen är det lite av en power-trip att hålla på med hästar (ridskoletjej som jobbat i lite olika stallar och numera har egen häst). Att ha kunskap och kontroll, att när allt klaffar mellan mig och det stora djuret så är det en enorm bekräftelse på att man kan. Och det är något jag helt klart tar med mig ut i övriga världen och gjort mig klart tuffare. Jag vet att jag kan manipulera ett 600kg tungt djur att göra massor med saker för mig, varför skulle jag inte kunna få fåniga små människor att vika sig för mig med?
    Det där med våld kommer absolut in här, jag är van att slås med unghingstar på 500kg som reser sig emot en och slår med frambenen. Att sedan komma hem till förorten (jag bor i en förtort till stockholm som ligger bland de högsta på våldslistan) med slyngliga unga män som försöker se hotfulla ut så gör det där med att man är van att dominera, ha ett säkert kroppsspråk och attityd en hel del till att man inte ska känna sig hur otrygg som helst.

    Såg att någon kommenterat att den inte trodde ridsporten var för den för den föll av osv. Gör inte alla hästtjejer det? Vilken hästtjej har inte brutit något ben? Jag tänker att man som liten direkt får lära sig att när man trillar av så är det jätte viktigt att direkt komma upp i sadeln igen. Man får inte bli rädd, man måste övervinna den rädslan och väntar man så är det svårare för hjärnan hinner blockera sig och bygga upp mer rädslor och hinder. Den attityden säger väldigt mkt om hur tufft det är att lära sig rida, hur mkt man måste stå ut med och lära sig kontrollera sig själv.

    Jag har fö som någon annan redan nämnt också (upprepade gånger) vid rekrytering till nytt jobb fått det som en klarfördel med mig att jag håller på med hästar. Att det säger något om att jag inte är allt för vek, att jag är van att ta i och dedikera mig till det jag gör.

    SvaraRadera
  71. Måste hålla med som så många andra har skrivit, en fantastiskt bra text!
    Detta är något som jag har funderat mycket över även jag och jag har märkt att man måste behandla människor olika beroende på hur gamla de är. Är det äldre (rid)människor som kommer till ett stall så är det makt som gäller och den som har mycket erfarenhet och har gjort mycket är den som bestämmer (dock behöver man inte vara bäst bara för att man har gjort mycket). Är det yngre däremot så är man mer vänner och hjälps åt om det är någonting men där handlar det trots allt i slutändan, som du själv skriver, om vem som kan mest, är duktigast = makt.

    Jag är själv ungdomsledare och har haft ridgrupper med barn men även till viss del vuxna måste säga att man måste behandla människor olika. En vuxen som börjar rida får man försöka vara "kompis" med för att den ska våga fråga om hjälp och erkänna att den inte kan medan över barn måste man vara "bossig" för att det inte ska hända någonting - man har ju trots allt ansvar för de yngre och det skulle bli ett jävla liv om en elev äldre inte hade sagt till en unge att akta sig för hästen.

    Det har tidigare i kommentarerna diskuterats om det handlar om makt eller kommunikation och det är säkert en blandning av båda. Jag tror personligen att det handlar om vad varje person bestämmer sig för. Bestämmer en tjej att hon ska bli bra nog för att hoppa 1.20m så gör hon det som krävs för att ta sig dit och på samma sätt är det sedan i arbetslivet. För att komma dit behöver man kommunicera bra samt kunna ta makten över hästen och visa vem som bestämmer.

    Anledningen -tror jag- till att vi inte ser så många killar på ridskolorna är för att många killar som rider börjar för att "mamman är intresserad" och då tränar de själva och för privata tränare så dem ser man aldrig skymten av. Jag måste ändå säga att det är kul när det är killar i stallen för man ser där att det råder total jämlikhet mellan könen. Ridsport är trots allt en av de få sporter där män och kvinnor tävlar på lika villkor vilket är ett föredöme och borde gå att göra i fler sporter (ex bowling, curling, biljard, skytte mm). Men om man ser på världseliten är det många fler män än kvinnor där men vissa kvinnor är OTROLIGT duktiga!

    Om man även ska diskutera kan man lika gärna ta upp detta varför flickor slutar rida. Jag tror att det beror mycket på utbildning. Tjejer som håller på i stall mognar fort och drar sig inte för att flytta hemifrån för att plugga och lägger därför hästarna åt sidan för några år. (Jag säger inte på något sätt att killar är mesiga och inte vill flytta hemifrån men om man ser på att det är SÅ många tjejer som rider är det självklart att procenten som slutar blir högre än för killarna eftersom man ofta inte ens ser dem på en ridskola.)Jag tror inte att det är fler tjejer än killar som rider, däremot tror jag att det är fler tjejer än killar som börjar rida igen på äldre dagar (och då får sina barn att rida. Jag är ändå oerhört glad att denna elaka attityden som fanns förr i stallen är nästan helt utdöd men man ska komma ihåg att den finns fortfarande i andra länder och i vissa stall där man bara kan komma uppåt genom att vara så bra man bara kan.

    Tack igen för en bra artikel!

    SvaraRadera
  72. Det är väl inte konstigare att folk slutar rida än att folk slutar syssla med andra saker som slukade all tid i barndomen? Oavsett om det är fotboll, filateli eller simning så faller väl, om jag inte misstar mig, hästtjejerna från i ungefär samma ålder som många andra slutar med sporter eller annat som de plockade upp någonstans mellan fem och tio? I så fall -- och jag har ingen statistik till stöd för det, vilket vore trevligt, eller för all del intressant att se statistiks om inte stödjer det -- är det väl rimligt att anta att processen ser ut ungefär likadant, och att skälen inte har specifikt att göra med filateli, fotboll eller ridning? Jag tror inte "de upptäckte pojkar/flickor" är en fullödig förklaring i någotdera fallet. Däremot är det väl, om man får spekulera (och rimligtvis finns det väl forskning på det här?), inte direkt omöjligt att förändrade sociala mönster mot fjorton-, femton-, sextonårsåldern spelar in.

    Tack för intressant text!

    //JJ

    SvaraRadera
  73. Oj vilken intressant läsning!
    Jag är mamma till tre ridande flickor och började själv rida efter 40. Ganska snart insåg vi föräldrar vilken bra miljö stallet var för våra flickor (utan att själv någonsin ha satt en fot i ett stall som barn). Du har verkligen fångat något som jag sett men inte lyckats formulera till en klar tanke!
    För mig som vuxen nybörjare har ridningen satt fokus på mitt sätt att lära, hur jag kommunicerar -speciellt med kroppen, hur rädslan försvinner när jag släpper kontrollen och hur balansen blir bättre om jag inte är rädd. Det är mental- och fysisk träning och det ger mig mer än vad jag någonsin vågade hoppas då jag började rida.

    SvaraRadera
  74. Vilken bra text!! Fick den som länk på FB från en av mina hästvänninor och har läst med stor behållning. Jag tillhör inte riktigt gruppen ridskoletjejer för jag halkade in på galoppen redan som 10-åring och jag tillhör dessutom den generation som minns ryttmästare och liknande män från ridskolorna. Inom galoppen har vi nu väldigt många kvinnor men när jag jobbade i Frankrike på 70-talet var kvinnor på galopphästar väldigt ovanligt och inte helt rumsrent.

    Min svägerska kommenterade en gång mitt hästeri med att det gav utlopp för någon form av vårdande och gullande men jag förklarade för henne att jag tar hand om mina hästar för att dom ska vinna lopp. Givetvis älskar jag dem men omvårdandet kommer ganska lågt ner på listan över anledningar till att jag riskerar liv och lem och stiger upp i ottan 365 dagar om år. Att vinna lopp är meningen med livet!

    SvaraRadera
  75. Jenny: Tack snälla! Ja, det du beskriver om när allt klaffar… det är magiskt. Väldigt lite går upp mot den känslan. Och det här med kroppsspråket – jag vet exakt vad du menar! Japp, det gyllene talesättet är ju att man ska upp i sadeln igen på en gång. Men de som råkar illa ut en av de allra första gångerna (och pga av skadorna inte kan sitta upp omedelbart igen) helt enkelt inte tycker det verkar värt det. Tack igen för läsning och kommentar!

    ---------------------------

    Anonym 23.48: Tack så hemskt mycket! Och ja, att det är skillnad mellan åldersgrupper osv angående hur folk beter sig i stallet tror jag verkligen stämmer, särskilt om det gäller nybörjare i olika åldrar. Och JA! Ridpsorten är en av ytterst få (om några?) helt jämställda sporter! Det förtjänar att poängteras om och om igen. Det här med ridande killar och var de finns är extremt intressant. Skulle vara jätteroligt att läsa om det… Tack igen!

    ---------------------------

    Johan: Nej, jag tror inte heller att upptäckten av det motsatta könet är svaret på frågan varför tjejer slutar med hästar. Eller killar med fotboll. Osv osv. Jag gav några alternativa förklaringar i en tidigare kommentar, här: http://bit.ly/gwhA1m Tack för kommentaren och berömmet!

    ---------------------------

    Pysseliten: Vad roligt att du tyckte det :D Håller så himla mycket med om det fysiska i ridning, kroppskontrollen, hur och vad man kommunicerar genom sina muskler osv, och att det även är mental träning. Och det är fantastisk sådan! Tack för kommentaren!

    ----------------------------

    Camilla: Tack, vad kul att du hittade hit via facebook! Galoppvärlden har jag verkligen extremt liten inblick i, men det vore hur intressant som helst att få veta mer. Du kanske kan skriva om det… ? :):D

    SvaraRadera
  76. Härligt att läsa din text!! Du sätter fingret på mycket tycker jag - 39 som rider, och har ridit sen barndomen och haft flera egna hästar.

    En fråga - Varför är det så att man just i våra nordiska länder, anser ridning som en "tjej-grej" i så stor utsträckning? I många andra länder är det en unisex-hobby för barn - och i ännu större delar av världen anser man hästvärlden som alldeles för tuff och hård för flickor/kvinnor.

    Intressant också med tidigare kommentar att flickor/kvinnor i stall TVINGAS lära sig och ta itu med annars typiskt manliga göromål - som traktor/släp/lastbilskörning, hårt fysiskt arbete som att lassa hö, slå i hagstolp mm. Mindre el-jobb som hagstängsel, el-strul i stallet med proppar, ledningar mm. Spika, skruva, såga... Att hålla på med brodd, tappskor och dyl är ju också tungt.

    SvaraRadera
  77. Mycket givande och intressant läsning! Tack.

    Det som fascinerar mig är också att innan bilen tog över som transportfordon var hästar något för män, och att ha fina, välutbildade hästar var enorm status.

    I Frankrike före revolutionen var det oerhört hög status att vara hovstallmästare, jag har hört jämförelse med att vara statsminister men är inte säker på om det verkligen stämmer.

    Det ger lite perspektiv tycker jag, på samma vis som din text.

    SvaraRadera
  78. Intressant och bra text håller med om mycket. Dock har nog en hel del ändrats pga nya säkerhetsföreskrifter. Blir mörkrädd jag tänker på vad jag gjorde och vilket ansvar man hade redan som 12 åring.Min dotter nu 5år och hästtjej hålls kort och som en tidigare kommentar skrev " över barn måste man vara "bossig" för att det inte ska hända någonting" däremot håller jag inte alls med dominans biten angående hästarna för att kontrollera en häst krävs respekt för individen och mycket fin kommunikation,tar man till våldet är det en helt annan grej.Våld föder osäkra hästar som inte litar på den sk ledaren och med det mer våld. Mina hästar följer mig utan grimmor eller piskor vill jag de ska komma kallar jag på dom ett lillfinger räcker för att få dom att backa undan och uppmärksamma det jag säger. ska man dominera med våld och vara alfa ledare blir det en väldigt osäker situvation för släpper man på det försöker hästen ta ansvaret,En häst som respekterar dig litar på dig även när du gör misstag. Jag tycker dock att stallmiljön som du skriver härdar och danar duktiga dugliga kvinnor som lyckas bra i arbetslivet. Läsvärt och tänkvärt bra skrivet.

    SvaraRadera
  79. Mycket bra text! Länkar till detta i min blogg.

    SvaraRadera
  80. En mycket intressant artikel. Har en 12-årig dotter som tillhör de "hästtokiga" sedan drygt fem år tillbaka. Nu blev det så att även jag började rida,, av flera skäl, att förstå vad det vare hon höll på med, att göra något tillsammans och,efter att jag börjat, för att det är så roligt. Men visst har jag funderat vad det är som gör att flickor/tjejer/kvinnor är så intresserade av just hästar.Och blivit inte så lite konfunderad över hur dessa småtjejer hanterar det där halvtonnet till häst.Artikeln ger iallafall mig en ökad förståelse som jag tackar för.
    mvh Leif Andrén

    SvaraRadera
  81. Mitt i prick helt enkelt!

    SvaraRadera
  82. Hej!
    Kul att diskussionen är igång i detta ämne!

    För min del tror jag att en stor anledning till att många tjejer slutar rida i tonåren är att det är då de kommer till en tröskel som många har svårt att nå över. När ambitionerna obönhörligen växer ifrån plånboken. Som ridskoleelev eller medryttare på privathäst brukar man lyckas hanka sig igenom de lätta klasserna, sen tar det stopp. Steget till medelsvår är stort nog för den som har egen häst, men det kan vara jättestort för den som gnetar sig fram på egen hand med begränsad uppbackning hemifrån. "Karriärstegen" på ridskolan har ett slut, och är man inte en av dem som är beredd att heltidssatsa och börja jobba med hästar - eller en av dem som nöjer sig med att pyssla och rida ut - så kanske det är svårt att motivera sig att fortsätta.

    Sen är det ju också så att inte heller den där bilden av hästtjejen som ett hårdkokt ledarskapsgeni som står ut med vilka strapatser som helst stämmer på alla. Det är nog rätt många som efter ett par år med hästar kommer till insikt om hur illa man kan skada sig, och blir försiktiga eller fega. Men rädslan pratar man inte så mycket om.

    Med detta ville jag bara nyansera bilden lite grann.

    Vad gäller hästen som övningsobjekt inför kommande relationer med pojkvänner eller mammarollen så blir jag bara så trött. Jo, visst, ALLA relationer vi har i vårt liv förbereder oss för framtida relationer. Men varför måste man jämföra relationen med husdjuren med relationerna vi har till kärlekspartners eller barn? Husdjuren har sin egen plats i våra egna eller utökade familjer, och det har de haft i tusentals år. De har en alldeles egen sorts relation till sina människor. Den är inte lika med relationerna som finns mellan föräldrar, barn, syskon. Det är en egen relation, djur-människa.

    SvaraRadera
  83. Som en ur dagens ungdom kan jag inte annat än nicka medhållande. Vi förväntas vara små snoriga gullungar med blossande kinder och som kuttrar om vår favorithäst jämt och så kanske det är i början, tills vi vill mer eller har tagit emot ett par smällar. När jag var 10 år spenderade jag 5 dagar i veckan i stallet direkt efter skolan och fram till sent mot kvällen, från årskurs 8 och till efter gymnasiet skötte jag 4-6 hästar om dagen med start 6 på morgonen för utfodring, skola vid 8, under lunch var det utfodring igen och sen skola fram till 3-4 på eftermiddagen och direkt efteråt stallet igen för att hinna rida och fixa innan det blev mörkt. Oftast var jag hemma efter 10 och mina föräldrar såg på mig och sa att det bara var en övergångsfas. Trots alla smällar man har tagit, från hjärnskakning och utslagna tänder till bruten rygg och vrickade fötter skulle jag aldrig kunna ge upp hästarna. Det är inget gull i min tillvaro, det är hårt slit som kräver fysik, kvicktänkthet, tålamod och passion. Jobba övertid? Absolut! Kasst väder? Ingen fara!
    Och mina föräldrar ser fortfarande på mig och säger att det kommer gå över. Men jag är förlorad. Att jobba i stallet har lärt mig att stå på egna ben och sköta allt på egen hand för ingen annan gör det åt mig. Jag är inte så gammal än men jag vet hur man fixar aggregatet till elstängslet, hur man harvar ridbanan och dränerar hagarna, hantera traktorer och backar med släp, hur man fixar tappskor och byter däck. Vad behöver jag en man till?
    Kön avgör inte talang eller förmåga, och finns det några som bevisar det så är det vi hästtjejer!

    SvaraRadera
  84. Som kille och har klättrat på stegen från lilla shettis stadiet till att arbeta proffesionellt med hästar och tävling. Din text stämmser så oerhört bra. Jag har turen att på den ridskolan min mamma var ordförande på var vi ett så satans roligt gäng. Vi var ALLTID i stallet och vi hjälpte ALLTID till. Vi mockade varje helg och slet som djur. Men vi hade faktiskt kul! Man gjorde det kul. Man kan verkligen skapa en helt annat gemenskap i ett stall. Vi gör och har kul tillsammans. Den verkliga världen försvinner....

    =0)

    SvaraRadera
  85. Hur fick du det till Sveriges näst största sport?

    SvaraRadera
  86. Hittar inget som styrker det du säger...
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Sport_i_Sverige

    SvaraRadera
  87. Fantastiskt!!!det föll en liten tår när jag läste din artikel.Har jobbat med hästar sedan jag slutat gymnasiet,och ja jag är kvinna och nu 45.Har bara under alla år jobbat med hästar.Både som hästskötare och nu som hovslagare.Har egna hästar jobbar med hästar och umgås bara med hästfolk.......tråkigt?näe för alla förstår den fantastiska kärleken till dessa underbara djur.

    SvaraRadera
  88. Tillbringade min uppväxt på en stor ridskola och klättrade på stegen. Vi var ett bra gäng, tog hand om varandra, kanske är det därför mitt intresse lever kvar trots allt slit och alla timmar man lade ner i stallet. Idag har jag eget stall med barn som rider, dessa vill inte var på ridskolan och kanske missar de något, eller så gör de inte det. För jag tycker inte det är som förr på ridskolorna nu, inte lika fostrande, fler som bara glider omkring, färre som verkligen brinner för hästen. Men jag hade verkligen inte velat vara utan allt det du skriv om så bra!! :)

    SvaraRadera
  89. En mycket välskriven text som ihop med kommentarer ger en mycket bra inblick i hästlivet.

    En sak som jag faktiskt saknade i texten dock... ...är det jag själv alltid känt.

    Du skriver att det är hårt arbete och talang som ger möjligheterna så att säga. Jag håller inte riktigt med, då jag själv alltid tillhört dem där som inte hade så mycket pengar och inte kom in i "rätt gäng" direkt och därför inte alls fick samma möjlighet som de som faktiskt hade det lite bättre ställt eller "tillhörde rätt gäng".

    Ridsport och hästar kommer alltid att vara en stor del av mitt liv, men att jag inte är "född med guldsked i mun", det gör att man får kämpa lite hårdare än andra.

    Bara en parantes, men det var verkligen mycket välskrivet och man kan ju inte få med allt - ridsport ÄR ett stort ämne.

    SvaraRadera
  90. Carolina: Jag håller helt med dig vad gäller respekt och kommunikation mellan häst och människa. Jag vill på intet sätt förespråka våld eller förhållningssättet att relationen mellan dig och hästen går ut på krig och slagsmål. Våld ska inte vara anledningen till att hästen gör som du säger.

    Däremot tror jag att vi kan ha olika erfarenheter här (detta baseras helt på din kommentar, har naturligtvis inte fulla bilden). Min stallmiljö alltid har varit ridskolediton. Har man som du egna hästar har man möjlighet att utveckla en helt annan relation till dem än när man som ridskoletjej umgås med hästar som hela tiden träffar nya människor. Många ridskolehästar var luttrade, hade tricks för sig och tyckte om att testa en. Där krävdes ett visst mått av våld – eller snarare hot om våld – för att det inte skulle gå överstyr.

    Det kunde alltså handla om en inledande maktkamp. När man väl vunnit den fanns naturligtvis inget behov av att bruka mer våld, utan det enda som gällde – och detta var också alltid utgångspunkten! – var att behandla hästen väl, med respekt och kärlek. Den relationen har jag också i senare ålder haft med hästar jag tagit hand om på mer exklusiv basis, dvs privatägda hästar som har hanterats av få personer.

    Vidare borde jag i texten mer ha poängterat det faktum att man i princip alltid först varnar hästen med hjälp av rösten (barskt tonfall osv). Detta lyssnar de flesta hästar på. Men när de inte gör det kan alltså ett visst mått av våld komma i fråga.

    Tack för att du läste och tyckte till!

    SvaraRadera
  91. Stämmer in i kören. Jättebra skrivet, Lisa!!!

    SvaraRadera
  92. Nu orkade jag faktiskt inte läsa igenom alla kommentarer så kanhända har någon redan tagit upp detta och fått ett bra svar så jag ber om ursäkt om det blir upprepning.
    Jag är en kille som själv inte hållt på med ridsport överhuvudtaget. Har dåliga höfter sedan födsel så de flesta sporter passar sig inte. Har dock varit i stall med vänner och är uppvuxen på landet så är van att ta hand om och vistas kring större djur, bland annat hästar. Så jag vill påstå att jag inte har den där "skeva" bilden av ridtjejer.
    Bra text, bra initiativ...MEN...de personer som redan har så dålig koll och så litet intresse att ta reda på hur det är kommer oftast inte att orka läsa igenom en så här lång text. Om du vill nå de som inte redan är intresserade så föreslår jag att du försöker komprimera texten och därigenom "starta" deras intresse så att dom senare kanske kan läsa denna texten.

    SvaraRadera
  93. Anonym 16.17 och 16.22:

    http://www2.ridsport.se/t2.aspx?p=92985

    Möjligtvis borde jag ha skrivit "näst största ungdomsidrott". Som du dock kan se rider en halv miljon svenskar regelbundet, vilket placerar sporten klart över bandy i den utövar-tabell du länkar till.

    SvaraRadera
  94. Marv: Är mycket medveten om att texten är dödligt lång :) Dock tycks många, många ha orkat ta sig igenom den ändå, och med detta är jag nöjd. Tack för att du läste!

    SvaraRadera
  95. Cookie: Du har helt rätt i att man genom pengar kan köpa sig möjligheter även i stall, i och med att man då inte behöver ta "omvägen" till de bättre hästarna, fler lektioner osv genom att jobba sig upp. Så pengar är absolut inte meningslöst i stall heller. Dock upplevde jag alltid att även den som inte hade pengar trots allt KUNDE ta sig uppåt. Tack för kommentaren!

    SvaraRadera
  96. Svea: Du slår huvudet på spiken vad gäller att ambitionerna växer över plånboken! Det är garanterat en anledning till att vissa slutar rida. Dock pratar vi då främst om dem som vill satsa på tävling, och det gäller inte alla - trots att de kanske vill fortsätta och utvecklas för sin egen skull. Jag hade turen att ha råd att rida så länge jag ville, och jag tävlade mycket sällan men strävade alltid efter att bli ännu bättre. Så det är nog ändå bara en del av förklaringen!
    Tack snälla för fin feedback och synpunkter!

    SvaraRadera
  97. Verkligen en jättebra text! Jag känner hur varje hästtjejig del av mig längtar till stallet nu när jag läst din text. Jag har inte varit en aktiv hästtjej på ett antal år men det går aldrig ur, eller hur?! =)

    SvaraRadera
  98. TILL ALLA som jag inte svarat personligen: Tack snälla, snälla, SNÄLLA för att ni har orkat läsa texten och sedan dessutom kommenterat. Jag blir rörd av varenda liten bokstav ni skriver! Ni är helt grymma allihop!

    Skulle verkligen vilja svara varenda en, för det är dessutom så många som har sjukt intressanta infallsvinklar på saker jag EXTREMT gärna skulle vilja prata mer om. Bara det att jag inte riktigt hinner! :( Helt värdelöst.

    Snälla, kan ni inte fortsätta diskutera? Och skriva egna texter om det ni kommer att tänka på? Jag läser varenda kommentar, och det gör uppenbarligen många andra med, så det är inte som att det försvinner ut i tomma intet. Så skriv, skriv!!

    Återigen: TACK, till ALLA!

    SvaraRadera
  99. Jag var grabb i stallen på 70-talen, red på lektion och skötte en lektionshäst. Jag känner igen det du skriver. Redan då pratades det om problemen med "stallmaffian" och på de ungdomskurser jag gick diskuterades detta mycket.

    Eftersom jag bara var van vid häst-tjejer kändes andra flickor så konstiga. Smala, klena armar, som om de var gjord av glas och knappt kunde lyfta en stekpanna. Stalltjejer var för mig riktiga tjejer.

    Att vara grabb i denna miljö, var ingen fördel. Det sågs ner på rid-grabbar, troligen för att de sällan blev långvariga i stallmiljön. Eftersom häst världen är så kninnodominerad idag är den inte längre speciellt duktig på att dra till sig grabbar. Grabbars sociala struktur saknas. grabbar vill ha en tydlig mentor att hänga i haserna och sådana är inte lätta att hitta. Jag hade tur, för då på 70-talet när jag var pojk fanns det fortfarande gamla militärer i stallarna, och de tyckte det var extra roligt med en pojk och tig sig glatt an mig. Utan min älskade Kapten Koch, som blev som en extra mirfar till mig, hade jag nig inte fortsatt med ridandet. men det har jag gjort. Jag har varit ridlärare hela mitt liv, dock inte så mycket på ridskola, och fortfarande föredrar jag hästtjejer framför andra.

    Jag tror inte att ridgrabbar sågs som ett hot i stallmiljön, men min erfarenhet är att det inte heller var någon fördel att vara grabb, varken i kampen om makten eller i kärleksrelationer. Stallgrabben var töntig, inget som flickor blev ihop med. Inte heller upplevde jag något sexuellt spel i stallet. Jag var likvärdig "könlös" kompis med flickorna. De lät inte bli att byta om för att jag var i samma rum (läs sadelkammaren), till exempel.

    Jag tror det finns en anledning till att många slutar med hästar i övre tonåren. Dels börjar såklart vuxenlivet då med nya krav och mindre tid, men även har de flesta i den åldern nått toppen på hierarkin i ridskolestallarna. Utmaningarna förvinner därmed. För att komma vidare måste man då skaffa egen häst, varvid man hamnar längst ned i hierarkin i privatstallet. Få är så mobbade som nyblivna hästägare! De får tusen besservisser-råd av alla runt omkring dem, och för säkerhets skull tusen olika råd eftersom ju hästfolk sällan är sams om vad som är rätt. Därför känner sig den nyblivne hästägaren konstant osäker, vilket nog inte är så kul och nog ofta leder till att intresset avtar. Om vi bleve bättre på att ta hand om de nya hästägarna, och att slussa in de urvuxna ridskoleflickorna in i eget hästägande, skulle nog fler bli kvar inom hästeriet.

    Du beskriver stallmiljön mycket träffsäkert. Även jag hoppas att den texten kan publiceras på fler ställen än denna blogg. Skicka in den till våra häst-tidningar, och kanske även till andra tidningar. Det håller den för!

    SvaraRadera
  100. Markus Holst: Hahaha, just det där med stekpannan vet jag att jag också tänkte på när jag var yngre och aktiv hästtjej! Jag bara: "Men hur kan du INTE orka lyfta den där?!" :)

    Otroligt intressant att få höra från en av de få killarna. Jag tycker du har en massa kloka resonemang och tankegångar som borde utvecklas ännu mer. Tack för kommentaren, och tack för berömOch generad över alla positiva omdömen!

    SvaraRadera
  101. Helt suveränt, får texten användas utanför detta forum?

    SvaraRadera
  102. Anonym: Vad hade du tänkt dig? :) Man får givetvis hemskt gärna länka hit, citera mig osv, men använda texten i sin helhet någon annanstans utan min vetskap = nej.

    SvaraRadera
  103. Oerhört bra initiativ,klart läsvärd text. Är dock aningen förlegad.Tiderna har tyvärr förändrats relativt radikalt till viss del beroende på att unga människor numer tillbringar större delen av sin fritid uppkopplade.
    De har nu stall på nätet och de har träningsprojekt mm på nätet.De tillbringar endast bråkdelen av den tid som vi gjorde i stallet, dessutom har möjligheten för ungdomar att ha egna hästar ökat högst väsentligt.
    Kontentan av mitt resonemang(för att inte bli långtandig)är att stalltjejerna är ett utdöende släkte.Detta FANTASTISKA läroverk för unga tjejer utnyttjas inte på samma sätt längre.

    SvaraRadera
  104. Klockrent!!! Så sant som det var skrivet:))!!

    Själv är jag "hästtjej" å har klarat mig bra i livet, på grund av vad jag tror i min egen filosofi, att jag är just hästtjej. I arbetslivet har jag jobbat som arbetsledare och chef, och när jag har anställt personal och fått veta att de är "hästfölk", har jag sällan tvekat att de passar:)) Och jag har aldrig haft fel...

    Intressant detta som du skriver om att det inte var riktigt tillåtet att prata om stallet. Det har du rätt i. Har inte tänkt på det men så är det. Kanske börjar det ändras som någon skriver i kommentarerna. Ser själv att attityderna har ändrats. På min tid, då jag gick på naturbruksgymnasium, då hette det jordbrukslinje. Då skrattade man åt att vi ville ha häst på schemat eller ha möjlighet att ha stallplats på gymnasiet. Idag är detta STORT. Hästeriet har blivit ekonomiskt intressant. Har själv en alldeles ny ej marknadsförd "Hästsajt", som jag tror kan bli något bra. Jag lägger in en länk där till din blogg på mina nyheter! För den var toppen!!

    SvaraRadera
  105. SÅ super intressant,rakt, ärligt och helt fantastiskt.

    SvaraRadera
  106. Haha, kan man nåt annat än att hålla med. Jag va en av dom tjejerna som alltid åkte till stallet på lördagarna istället för att sno sina föräldrars sprit för att festa och ja, jag blev alltid stämplad som tråkig. Men hur tråkig är man när man e 15 att ha hand om en häst på 500kg och som lyder ens minsta tecken. Hästarna och hästvärlden e den som har fått mig att växa upp till att bli en ansvarsfull tjej som älskar nya utmaningar:) Denna text kommer jag att länka till, för ju fler människor som läser, så kanske nån mer förstår hur hästar kan påverka en.

    SvaraRadera
  107. Tack för en bra text!
    Moa Matthis har skrivit en del på ämnet, tex den här http://www.bokus.com/bok/9789100576257/over-alla-hinder/

    SvaraRadera
  108. Opal-anna.opalinski@hotmail.com3 januari 2011 20:33

    Inspirerande text...läste nyligen Feministiskt initiativs politiska program och kom osökt att känna en koppling till ämnet i denna text på många ställen. Det är så att det gemensamma samhället inte har ett gemensamt intresse för kvinnors unika liv, sysselsättningar och intressen. Det syns som sagt bl.a. i media och ekonomiska investeringar. Hästsporten (med tanke på dess storlek) är ett lysande exempel på hur en jättestor värld i världen knappt existerar på grund av detta.

    Min personliga uppfattning är att det beror på könsmässiga skillnader, kvinnor har(trots att denna text mer framhåller det motsatta) instinktivt en drivkraft att "alla ska få vara med" och att vi gemensamt måste sköta och driva aktiviteter (inom hästvärlden syns detta genom att hästarna delas upp och varje tjej har "sin" favorithäst som skall tas hand om, så alla kan vara "med") Och om det ska vara höintag eller betessläpp ska/vill "alla" hjälpa till osv. sen kan det fördelas lite olika vem som får göra de "roligaste/attraktivaste" insatserna.

    Medans mäns drivkraft mer fungerar i en hirarktisk trappa, som ovan kommenterare nämde, (det kan vara en stor anledning till att det är få killar i stallen, för hirarkitrappan är inte sååå tydlig och/eller finns inte). För män är det inte lika viktigt att alla får vara med. Det är att vara bäst och vinna som framförallt gäller.

    Detta visar sig sen i hela samhället...om det inte finns en man med och en tydlig bild av hur han kan "vinna" eller "förlora" i sammanhanget är det inte av större intresse att sprida eller inhämta den informationen. På så sätt kommer kvinnor i skymundan i allt.

    Då kvinnor vill att alla ska få vara med och få utymme, hindrar de inte eller konkurrerar de inte med den information som sprids om mäns intressen. Så om både män och kvinnor intresserar sig för mäns intressen och bara kvinnor intresserar sig för kvinnors intressen blir det ju som det blir....kvinnors intressen (på alla områden i livet vill jag påpeka att jag syftar på) får mycket mindre uppmärksamhet.

    Sen tror jag att en av de stora drivkrafterna med att umgås med hästar är den frihetskänsla man får av att kunna bara vara sig själv- du har inget att vinna på att förställa dig inför en häst. För det får inte önskad effekt och på nåt förunderligt sätt uppmärksammas dina brister genom hästen så du kan förbättra dem, och resultatet märks genast genom hästen. Så du blir, på riktigt, en "bättre" människa genom att umgås med hästar förutsatt att du vill bli bättre på det du gör med din häst. Och känslan att bli en bättre, mer tålmodig, lugnare, lyhördare, ärligare, ödmjukare..osv. människa är den bästa känslan! Därmed inte sagt att det alltid lyckas att överföra det på de mänskliga relationerna, men allt som oftast går oxå det.

    SvaraRadera
  109. Hej!

    Vill först och främst instämma i hyllningskören! Mycket intressant och dessutom genomtänkt och välformulerat!

    Jag var en inbiten hästtjej i över tjugo år och känner igen mig i så mycket av det du skriver - och då höll jag ändå till i privatstall större delen av tiden.

    Tyvärr utvecklade jag under åren en besvärlig astma och tvingades så småningom sluta helt med hästarna.

    Idag kan jag se (klarare nu, tack vare din text) att förutom att jag då förlorade kontakten med dessa fantastiska djur och utövandet av en sport som jag älskar, så tappade jag också en stor del av mitt sociala sammanhang.
    De sista åren red jag bl a på ridskola - samtidigt som jag bl a hjälpte ridinstruktören med hennes privathäst. Jag var alltså högt upp i hierarkin. Inget jag tänkte på då, eller ens var medveten om, men så var det absolut.

    Från att på det viset ha "varit någon" blev jag sedan en - i mina egna ögon - föredetting.
    Återigen: så tänkte jag inte då, men känslorna fanns definitivt där.
    Därför blev det också ganska svårt att förklara min reaktion för andra (Jag gissar att det måsta ha varit samma som man möter hos nyblivna pensionärer som levt för sitt jobb)
    Nej, det var inte bara att hitta någon annan hobby...

    Tack igen, för att du har hjälpt mig att se klarare på det här.

    SvaraRadera
  110. En riktigt bra och genomtänkt artikel! Den borde du skicka iväg till tidningar runt om i landet! Speciellt delen där du först skriver att vi pussar, myser, putsar och överröser hästarna med kärlek - och sen tar du upp nackdelarna med hunger, kyla, låååånga dagar, trampade tår osv! Där får du verkligen fram att hur mysigt och "fjompigt" det än är att hålla på med hästar, lika tufft kan det va.

    SvaraRadera
  111. Jätte bra skrivet.
    jag har ridit när jag var yngre och skaffade mej häst igen nu på äldre dar(48 år)så det är mycket som man känner igen.
    Du satte verkligen ord på sånt man har tänkt på genom åren.
    Tack för det.

    SvaraRadera
  112. Vilken bra text! Undrar om det här är anledningen till att många killar väljer att inte dejta hästtjejer. De skyller på att tiden inte finns, att de alltid hamnar 2:a (efter hästen), men undrar om de också är rädda för tjejernas kraft? Det kanske sårar manligheten att ha en tjej som kan parkera ett släp bättre, bygga hage själv och som därför inte direkt behöver hjälp med att sätta upp en tavla hemma.

    Jag har många hästvänner och det som slår mig med dom är att alla är väldigt självständiga och rediga kvinnor. Vi kan själva, vi behöver ingen man som hjälper oss byta däck när vi får punktering, vi släpar med de där 400kg höbalarna själva. Jag imponeras av oss och tycker vi utgör en fin förebild för unga tjejer. Men jag förstår att vi kanske är skrämmande också.

    Tänkvärt hur som helst!

    SvaraRadera
  113. Du är en fantastisk skribent! Även om jag tycker du, i sak, driver tesen om makt och våld som rådande drivkraft för livet i stallen lite väl hårt. Som gammal stallkille har jag även sett den villkorslösa kärleken till hästarna och havretårtor till hästarnas födelsedagar och julafton...Det var iallafall en stor drivkraft för mig. Kärleken till djur. Stallet var nog hursomhelst den mest jämställda plats jag varit på hittils, där jag upplevde mitt eget kön som betydelselöst i sammanhanget.. Kan inte minnas att jag blev diskriminerad som kille, men inte heller upplyft. Den statusen jag åtnjöt och kände av kom av att jag kunde rida och hantera hästar. Hängivenhet, hårt arbete och kompetens var det som gällde i klättringen på "karriärsstegen"
    Tyvärr slutade sagan i förtid med bruten rygg...

    SvaraRadera
  114. asså guud vilken bra text! :O

    jag har haft häst i hela mitt liv och din text stämmer värkligen på åpricken ! :)

    tack så mkt för en skit bra läsning !

    Victoria 13 :)

    SvaraRadera
  115. Hej och tack för bra reflektioner.
    Jag känner igen allt det du skriver om stallet.
    Genom uppväxten.
    Men vill tillägga att ju äldre jag blir handlar det mer om kontakten med ett djur på ett unikt sätt. Kommunikation.
    Jag tror det gjort mig intuitiv.
    Jag tror att jag genom min hästuppväxt lärt mig massor om kontakt och kommunikation.
    En kommunikation på lika villkor med en annan varelse och hur coolt är inte det när jag och hästen förstår varann totalt, utan våld, utan morot.
    Den kontakten kan jag använda mig i alla möten med andra människor och djur.
    Det har varit min värdefullaste lärdom :)
    Mvh Andrea

    SvaraRadera
  116. Fantastisk artikel, verkligen en ögonöppnare för mig efter tjugo år i hästvärlden och ungefär lika lång tid med funderande på jämställdhet :-)

    Jag tror inte det är en slump att många av de kvinnliga cheferna i Ruter Dam-nätverket är gamla hästtjejer. Hästvärlden är enormt fostrande på så vis. Själv tyckte jag att beskrivningen av hur hårt slit och kunskap lönar sig oavsett hur man ser ut var mycket träffande. Jag är tjej i en väldigt mansdominerad bransch och tror att min bakgrund i stallet gett mig trygghet där. Tryggheten att kasta mig rätt ut i en miljö där jag inte ser ut eller beter mig som den stora massan men självklart ta min plats där och förvänta mig att bli respekterad för vad jag gör och kan.

    Den kontrollerade aggressiviteten har jag också haft nytta av. Jag bodde ett tag i ett stökigt område, rån och inbrott förekom regelbundet. En dag kom jag ut genom min port och ser två män på andra sidan gatan. När de ser mig knuffar den ene till den andre, sen börjar båda snabbt gå rakt mot mig. Verkade inte direkt som att de tänkte fråga mig vad klockan var... Så jag går automatiskt in i samma ställning som om jag skulle möta en aggressiv häst. Breddar upp kroppen, höjer huvudet, ser rakt på dem och utstrålar lugn och "det här är min yta, min plats på jorden". Väntar och ser vad som kommer att hända. Tre meter ifrån mig stannar de bara, muttrar något mot mig, vänder och försvinner! Jag tror något helt annat hade hänt om jag försökt skynda mig därifrån eller visat hur rädd jag egentligen var.

    SvaraRadera
  117. Huvudet på spiken.
    Jag hatade allt lull-lull. Hästarna skulle ryktas för att bli visiterade och rena för att inte få sår av skav. Jag och min kompis var faktiskt väldigt duktiga på att lyfta fram den tunga biten av hästvärlden i skolan, men det var inte någon som riktigt ville höra på den. När killarna hade varit och styrketränat hade vi varit och köpt foder i 30-40 kg säckar, lyft upp 100 balar hö á 5 kg på loftet eller mockat ut en spånbädd på gud vet hur många ton.
    Nu jobbar jag i hemtjänsten. En familj vi hjälpte var en inbiten hästfamilj med egen uppfödning och så vidare. De kunde direkt säga vilka i personalen som var hästtjejer. De menade att hästtjejerna kom hem till dem och gjorde det som behövde göras, i enighet med de beslutade insatserna. Den andra personalen gjorde det som stod i deras papper. Det paret menade att hästvärlden skolar folk till att se vad som behöver göras, att kunna prioritera, fatta egna beslut och framförallt att läsa av en individ utöver vad dess mun säger. Ett mycket intressant ämne, helt klart!

    SvaraRadera
  118. Veldlig bra tekst syntes jeg. Jeg har selv gård med fem egne hester i dag og hverdagen består av tidlig opp, masse tungt arbeide og sent i seng - og stor glede over å kunne drive med dette hver dag. Mine to døtre drev tidligere daglig med hest (litt mer i perferien nå, de etablerer seg og bruker mye av kreftene til det, men jeg tror de begge vil komme tilbake senere). Jeg hadde venner som syntes det var en uting at jeg lot de være i stallen hele dagen, at vi kjøpte hester og betalte dyre stall-leier, MEN som jeg sa "jeg vil heller ha de i stallen der de lærer ansvar og hvordan verden fungerer, enn å ha de hengende rundt kjøpesenterene i byen og lage kvalm. Det var verdt en hest og en stall-leie det. De fikk selvtillit, mestringsvilje osv av å drive med hestene.
    Jeg blir alltid trist når jeg hører om barn som ikke får lov av foreldrene sine å ri fordi det tar for mye tid... for foreldrene å kjøre, vente og hente!

    SvaraRadera
  119. Fantastiskt bra text! (Jag fick tips via FB)

    Jag har också funderat ofta över varför:
    -varje by har en egen fotbollsplan, skidspår och ofta en spolad skridskoplan. Var är den gemensamma ridbanan eller ridslingan?

    - När jägarna (250 000 registrerade, inte alla av dom är aktiva såklart) rör sig i skogarna så drar sig ryttarna väluppfostrat tillbaka. När det läggs fina skidspår på våra ridstigar hittar vi andra stigar. När snöskotern kört upp en skoterled heter det att "ryttarna rider i skoterspåren" men aldrig att skoterförarna kör på ridstigarna.

    Jag är fruktansvärt trött på att vår sport och vårt fritidsintresse inte får ta plats, kosta pengar eller synas i olika sammanhang.

    Umgänget med hästen stärker fysikt och psykiskt. Utan min häst skulle jag ha varit utbränd för länge sen!

    "Egen företagare med häst, familj och attans mycket jobbande"

    SvaraRadera
  120. Linda W - f.d. stalltjej4 januari 2011 15:09

    Suveränt skrivet. Otroligt intressanta tankar och slutsatser - och väldigt välskrivet dessutom! Postar som så många andra länken på Facebook :)

    SvaraRadera
  121. Måste också säga, otroligt bra skrivet!

    SvaraRadera
  122. Bra skrivet!

    Kanske det är så att vi tjejer inte behöver lika mycket uppmuntran och fokus på oss för att må bra ;-)

    Stallet är för många en frizon...

    Kramar <3

    SvaraRadera
  123. Lång artikel. Beklagar att jag inte hade orken att läsa hela. Men: Är det inte så, att folk - oftast yngre - "glorifierar" sin egen sport/idrott? Medaljen har ALLTID en baksida av denna "medalj", varför skulle ridningen vara ett slående exempel? Jag har både bra inblick i ridsporten samt fotbollen - världens och Sveriges största och populäraste sport. Inom fotbollen är det hårt arbete som gäller. 100.000-tals utövare pressas, stressas och sliter ut sig. Få når toppen, eliten och därmed pengarna. De som inte vet vilket arbete, tid samt energi som läggs ner på de olika sporterna på ledig tid OCH, tillika gratis, nämns det inget om. Inom fotbollen har vi pris för "eldsjälar" och dylikt, finns detta inom ridsporten? Att, på något vis, premiera ledare, stallpersonal och andra individer som lägger sin sin själ och därmed uppmärksammas för detta? KAn fortsätta längre, men sista ordet: De som inte förstår hur mycket tid som läggs ner, varför ödsla kraft och energi på dem? Varför ändra trångsynta individer, när de oftast inte ens har intresse, eller tar åt sig av informationen? Allt handlar om timing, fokusering och, framför allt, individens eget intresse för andra sporter/idrotter, om vederbörande nu utövar sådant. Allt ser lätt ut när man ser utövandet av sporten/idrotten. Få tänker ens på hur mycket övning, repetering och "finslipning" det krävs för att göra det lätt. I dessa moment måste man dessvärre räkna med risken att, på något vis skadas. Ser man på antal utövare, kommer dessa oftast ligga på en låg nivå. Så även på "omgivningen runt om", beroende på placering och roll.

    SvaraRadera
  124. Detta inlägg hade jag behövt visa för min sambo för ca 10 år sedan ;) Han har aldrig haft förståelse för tiden, ansvaret etc etc förren han själv arbetade med kor och att vi senare själva hyrde en gård så vi kunde ha hästarna hemma, först då har han insett allt slit med att ha hästar. Å jisses vad man fick stå ut med kyla, hunger o hårt arbete när man hängde på riskolan... Superinlägg som jag kommer att länka till...

    SvaraRadera
  125. Måste också tack för en underbar text, men orkade inte läsa alla kommentarerna så du lär fått höra det många gånger.

    Stakade mig lite på utrycket att hästar är "dumma i huvudet" då vi hade en ridlärare som sa så i början på sin karriär på ridskolan, hon blev inte långvarig. Men förstår ändå konceptet. Även jag hade förskräcklig respekt för vår ridskolechef (min instruktör) och den känslan fick mig att ta vara på min talang.

    Har lämnat ridskolan (för gott) och rider på ett "skogsmulle" stall på landet med låg prestige och det är såå skönt. Men å andra sidan var jag länge "en av de duktiga" när jag slutade vinnna allt slutade jag också tävla och övergav därefter också ridskolan och blev istället medryttare påprivatstall.

    Som vuxen hade jag sedan ett flerårigt upppehåll efter en skada, men när jag började rida igen insåg jag snabbt att det var något som hade saknats i mitt liv!

    När jag läser din text minns jag med värme (och stolthet) min tid på ridskolan och anser verkligen att det finns sämre sätt att fostras på!

    1000-tack!

    SvaraRadera
  126. Jag fick tips av min ridlärare att läsa denna text och nu fattar jag varför. Jag är 14 år och nu på jullovet hänger jag i stallet från 11.00-20.00 så fullt ös medvetslös hela dagen. Jag antar att det inte bara är jag som känner igen sig i texten. Grymt bra skrive och jag håller med dig helt och hållet.
    Kram

    SvaraRadera
  127. Jag är hästtjej sedan 20 år tillbaka... Det jag slogs av när jag läste var att det beskrivs som en skola in i den heterosexuella kärleken. Och att gulla med hästar ses som du skriver som ett exempel på det.
    Tyvärr kan man ju också se alla de sparka, bett, trampade tår och att villkorslöst ställa upp för en annan som en skola in i ett senare heterosexuellt förhållande. För nog sjutton blir man bra på att ta skit och behöver inte mycket kärlek tillbaka som hästtjej. Du ställer upp och är alltid där oavsett om du blir dängd i backen.
    En liten tanke bara.

    (orkade inte läsa hela texten dock, klockan är ju så mycket... men jag läser vidare imorgon)

    SvaraRadera
  128. Mycket bra text!! Stämmer väldigt väl även om jag aldrig funderat över det tidigare... Intressant!

    SvaraRadera
  129. Åh vad skönt att se det jag tänkt så länge nedskrivet här! Jag är så trött på att förminskas med epitetet "hästflicka" (klapp på huvudet) av de okunniga massorna. Nu får jag lust att trycka fin text i händerna på dem och säga "jag vill kallas hästbitch, tack!" :)

    SvaraRadera
  130. Grym text. Och jag känner så väl igen det mesta du skriver. Jag själv var hästtjej från det att jag var 5 år gammal tills jag var 15.

    Jag slutade för att jag insåg att jag inte var en tävlingsmänniska och i det stall jag hängde så gick mycket av verksamheten ut på att man skulle tävla för sitt stall när man kom upp i en viss nivå.

    Jag var mer intresserad av sampselet med hästen och att vara ute i naturen med den så jag kände att stallet inte var min naturliga arena längre.

    Dock gav min tid som hästtjej massor. Känslan av att duga till, känslan av att det arbete jag la ned räknades och jag lärde mig att umgås över generationsgränserna. Jag minns fortfarande hur stolt jag var den dagen jag lärde mig att kontrollera den galnaste hästen i stallet. Eller de beundrade blickarna från de nya stalltjejerna.

    /L

    SvaraRadera
  131. Sanslöst bra skrivet! Får jag länka till din text i min blogg? Det känns som att det är viktigt att många fler läser det här. Jag började med hästar när jag var liten. Ingen förstod varför jag började för jag kände ingen som hade någon hästanknytning alls, och ingen förstod varför jag fortsatte för jag var inte speciellt duktig på att rida. Men jag känner igen mig så mycket i din text. Idag är jag fortfarande en hästtjej rakt igenom, om ännu mer än när jag var liten. Och jag kommer nog aldrig någonsin att sluta med hästarna.
    //Renée

    SvaraRadera
  132. Mycket bra skrivet! Hoppas att denna texten når ut till de som rynkar på näsan åt alla hästtjejer. Det finns en licentiauppsats som handlar om det här skriven av Lena Forsberg "Att utveckla handlingskraft" om flickors indentitetsskapande processer i stallet. Kan vara värt att läsa. http://epubl.ltu.se/1402-1757/2007/43/LTU-LIC-0743-SE.pdf
    Det är ingen slump att "gamla" hästtjejer återfinns i chefspositioner allt som oftast.

    SvaraRadera
  133. Anna (ridlärare Varberg)5 januari 2011 11:39

    Sååååååå bra text!!! Började nästan gråta redan i början, man känner igen sig så sjukt mycket och jag vill att ridskolan ska fortsätta såhär! Det är så bra för tjejer att växa upp med den här stallmiljön som du beskriver. Hade jag haft barn hade jag velat att de hade det precis som jag hade det- hårt men kul! Tyvärr känns det som det är på väg bort! Både stallhänget, den speciella viljan att bli bättre och vara duktig.

    SvaraRadera
  134. Män söker oxå liknande platser. Själv tävlingssimmade jag 6 ggr i veckan utan att egentligen vilja tävla då det var en total avkoppling från verkligheten. En sorts tvagning (rensning) av allt jobbigt i omvärlden. Vara i sina egna tankar i nuet. Ta kontroll över sig själv. Slutade när kraven från tränarna blev att bli bäst. Friskis och Svettis är väll en typisk sådan aktivitet för vuxna. Även yoga tar en till den världen. Det finns så många andra platser man måste prestera på så varför inte hitta en plats för att hitta sig själv. /Niklas

    SvaraRadera
  135. Saknar endast en beskrivning av att mocka åt 28 hästar, dvs minst 14 fulla skottkärror att tömma och fylla på. Utfodra över 100 kg hö morgon och kväll. Broddar. Tunga täcken. Så tungt att ingen kan föreställa sig.

    SvaraRadera
  136. min polare blev tillsammans med en hästtjej för nästan ett år sedan. Större kontroll-freak får man eta efter. hon vill ha makt. alltid veta var han är och vad han gör. jämt kontrollera honom.

    SvaraRadera
  137. Här kommer en liten applåd, jag menar stor applåd.. Jag läste länge din text och funderade, har hon helt missat det som lätt knäcker vissa stalltjejer??
    Du kom till det, och med det menar jag dominansen från äldre lr mer s.k erfarna hästtjejer.
    Jag har som pappa två stycken hästtjejer, den ena har gått och den andra går på s.k hästgymnasium. De har hållit på med och haft egna hästar sen de var i 6:års åldern.
    De har klarat sig jättebra i denna miljö och tycker fortfarande det är toppen med hästar.
    Det är nog mest jag som tycker att det är sorgligt att i denna miljö där jag känner harmoni att det kan finnas så mycket skitsnack och baktalande som det finns. De har bollat med mig saker som äldre har sagt till dem. Jag har ibland blivit mörkrädd av vad jag hört från äldre och återigen s.k mer erfarna hästtjejer lr kärringar om jag får säga så.. Jag håller med, det är inget gulligull, det är en tuff värld och hård....som övriga världen också orättvis många gånger.
    Jag har vid ett flertal tillfällen vid olika platser bevittnat då jag olämpligt har stått vid stallet när äldre (säger det inte igen) har kört med mina tjejer och helt enkelt varit elaka..
    Jag har alltid lagt band på mig och inte sagt nåt för jag anser mig inte kunna detta.
    Men, gud vad svårt.. att stå där som fader å se när en person försöker trycka ner ens barn i skorna..
    Jag har endast stått vid sidan om denna världen, även om jag vart ganska nära iofs.
    Jag skulle aldrig vilja utsätta mig för den dock, men jag e ju kille...

    Jag är dock glad över att världen ej styrs av hästtjejer för då hade det vart världskrig hela tiden!!!!!!

    Mycket väl beskrivet av dig... Tack!!!

    SvaraRadera
  138. Det var mig en intressant läsning! Och det passar in på mina älskade vänner som sysslat med ridning sen barnsben!

    Vidare kan jag bara säga att jag som man dragit mig till olika sporter av samma anledning som du verkar ha dragit dig till ridsport. Främst har det handlat om kampsport. Att vara bra på matte, läsning och idrott var snarare steg mot att bli impopulär än det motsatta. Att arbeta hårt var töntigt, och allt handlade om att höras mycket, vara populär bland tjejer eller våga göra saker ingen annan kille vågade. Det var först under mitt första år som judoutövare jag någonsin kände att jag fick belöning för att jag kämpade hårt och presterade... Jag har dock aldrig fått testa på en kampsport som är totalt mansdominerad... Efter att ha läst ditt inlägg här som jag måste säga var helt fantastiskt, så kan jag bara undra vad skillnaden hade inneburit för mig om min Kung Fu-klubb skulle vara mansdominerad istället för ganska 50/50!

    Tack än en gång för en tankvärd nattläsning!
    /Jesper

    SvaraRadera
  139. Som aktiv hästtjej sen 20 år tillbaka kan jag inte annat än skriva under din text! Som ung var det en mycket tuff skola, men jag skulle aldrig vilja ha den ogjord och jag skulle utan tvekan gå den igen. Man har lärt sig otroligt mycket inom så många viktiga delar i livet, kommunikation, det sociala spelet, ansvar, anta utmaningar, övervinna sin rädsla, lösa problem (med hästar, logistik eller tekniska), tänka kreativt och ffa att inte vara rädd att ta i och skita ner sig. Listan kan göras hur lång som helst.

    Min man på 46 år har konstaterat att hästtjejer är ett speciellt släkte. Ända sedan tonåren har han bara haft hästtjejer trots att han aldrig själv har varit det minsta intresserad av hästar, utan snarare rädd för dem. Han har kommit fram till att han dragits till dessa tjejer pga deras självständighet och förmåga att få saker och ting att hända.

    En intressant sak att titta på är att män inom bikerkulturen ofta lever tillsammans med en hästtjej. Där har du två mycket hierarkiska världar som praktiskttaget är enkönade som möts. Det skulle vara intressant om någon gjorde en studie på varför dessa funkar så bra tillsammans...

    Slutligen, tack för en mycket bra och givande text!

    Jessica

    SvaraRadera
  140. Åh, en så rasande instressant text!

    Det är så skönt att det finns andra som reflekterar över könsfördomar och huruvida det faktiskt finns grund för dem eller om vi bara väljer att se de exempel som kan stödja dem.

    Jag har aldrig ridit själv men jag har ändå funderat en del på fenomenet. Speciellt intressant är det ju att män som rider mig veterligen aldrig stämplas som "fjollor" (vilket till exempel balettdansare kan råka utför trots att de tillhör några av de mest vältränade idrottarna som finns). Är det inte lustigt att män som rider uppenbarligen inte gör det med samma gullegull-attityd som räknas som kvinnors enda anledning att rida?

    SvaraRadera
  141. Vilken text. Jag håller med de flesta som skriver att texten borde publiseras på andra ställen än bara på bloggen.
    Det är verkligen träffande. Jag har själv ridit länge, har en dotter som är häst intresserad, jag har jobbat som ridlärare och stalltjej...får jag lägga in texten i min blogg på hemsidan? Givetvis med dig som skribent?

    Häls Pia

    SvaraRadera
  142. Tycker det är tråkigt att du har en så antropomorfistisk och snedvriden syn på hästars intellekt och kognition. Att du slå en häst visar inte viöket beteende du önskar att den uttrycker. Tror du borde koncentrera dig på att lära dig lite mer av hästetologi och naturligt beteende och reaktioner, istället för att bara lyssna på dom gamla ridkvinnorna och stalltejerna. På få ställen har jag sett så dålig djurvälfärd och etologisk kunskap som i stall, bland annat flyinge är hemskt!

    SvaraRadera
  143. Eva: Att jag konstaterar att våld är en del av verkligheten i den typ av stallmiljö jag växte upp i innebär inte att jag förespråkar detsamma. Jag är mycket väl medveten om hur hästar fungerar, vad som tryggar dem och så vidare, och givetvis anser jag den ideala relationen mellan häst och människa vara helt fri från våld.

    Det är dock min erfarenhet att den typiska miljön på en större ridskola inte nödvändigtvis är ideal. Jag har tidigare i kommentarerna påtalat att förutsättningarna för att utveckla den ultimata relationen med en häst som dagligen möter många människor inte alltid är särskilt goda. Den våldsanvändning jag pratar om handlar inte i första hans om bestraffning när hästen inte gör precis som du vill utan om, i princip, rent försvar - eller maktkapmp, om du så vill. Att stå i en spilta med en häst som plötsligt tränger upp dig mot väggen och bits är en typ av situation där det krävs en viss mått av våld för att inte bli skadad.

    Det faktum att en häst som beter sig på detta sätt inte mår bra är relativt uppenbart. Jag har dock påpekat i texten att debatten huruvida den hästhållning vi ägnar oss åt i dagens Sverige är okej eller inte får föras en annan gång.

    SvaraRadera
  144. Att skriva lång kommentar på iPhonen = knepigt. I kommentaren ovan ska det stå "triggar" och inte "tryggar". Ignorera även gärna samtliga korrfel... :)

    SvaraRadera
  145. En otroligt intressant artikel!
    Visst stämmer det du skriver.
    Är både gammal scout (13 år inom det) och hästtjej (18 år där och håller på än).
    Dock håller jag med Eva om att våld inte är det bästa sättet att visa sitt ledarskap över hästen.

    SvaraRadera
  146. Det bäst jag har läst på länge....

    Har alltid hållit på med hästar, och ja stallet när man var ung flicka var en verklig tuff plats att vara på... Och så som Lisa skriver så såg min uppväxt också ut i stallet.

    SvaraRadera
  147. Takk for en veldig godt skrevet (og tenkt!) tekst om hestejenter!

    En norsk forsker har forsket på dette, se her:
    http://www.ungdomsforskning.no/Download/2-2003/Koren.pdf

    SvaraRadera
  148. Helt otroligt sann! Du borde försöka få med den i någon tidning.. Ridsport eller Equipage! *Stående ovationer"

    SvaraRadera
  149. Intressant och intressanta kommentarer. Läs gärna Marcus Holst ovan.

    SvaraRadera
  150. När det gäller ledarskap, har ju samtliga sporter för- och nackdelar. Varför skulle ridsporten och dess "härdande" egenskaper skilja sig från andra sporter? Maktkamper finns överallt inom sporten, så varför skulle ridsporten vara unik på detta område? Visst krävs det enorm tid och uppoffring, men det gör det inom samtliga sporter. Härdningen krävs - på gott och ont - för att få fram "eliten" och därmed vinna respekt i klubben/föreningen eller inom just den kategorin - om det nu gäller ridning, fotboll, ishockey och liknande.
    Det finns falska, manipulerande och "uppåtsträvande" individer inom samtliga sporter. Mitt intryck är att tjejer/kvinnor dessvärre verkar mer angelägna om att ha dessa egenskaper inom varandra. Så egentligen är det enbart inom denna kvinnliga sida, som verkar förgöra varandra. Vi män, har ett mer "rakare" sätt att ta itu med saker och ting, än kvinnor. Det är farligt att generera, men gör detta i detta fall pga mängden ord. Det kan diskuteras i all evighet. Men kommer man inte överens inom den sporten man är i, måste man kommunicera. Vad har man annars att koma med, om inte ledarskapet lyssnar på massan/individerna som påverkas?
    Ovanstående länk kan vara av intresse inom olika sporters ledarskap. Verkar som om en del av ridsporten är så inskränkt i sig själva, att det kanske är dags att se sig om efter nya rutiner och ändra inställningen till ledarskap?
    Beträffande hårt arbete är det ju klart självvalt om man vill lägga ner ALL sin tid på sin sport, vare sig det gäler ridning, fotboll, eller någon annan sport.

    Mvh / TouchMan65 - MV-Coach fotboll, aktiv inom denna i >36 år samt bra inblick i hästvärlden.

    SvaraRadera
  151. Usch - en artikel jag får ont i magen av! Sant att stallvärlden är oerhört traditionell och hierarkisk - men man kan inget annat än att önska att dessa stalltjejer (och kvinnor) fick lite ledning i hur hästar fungerar och hur man istället för att skapa hierarkier skapar samarbeten och kommunikation.

    Många är vi också som vänt den den traditionella ridskole- och stallmiljön ryggen - för att vi inte köper det rådande systemet som bygger på våld, makt, hierarkier och okunskap.

    För mig är din artikel inte alls positiv - är det verkligen detta vi vill att våra barn och ungdomar ska lära sig?

    Om man dessutom får lära sig att det djur man ska samarbeta med är dum i huvudet och bara följer sina instinkter kan det inte leda till annat än våld och övergrepp.

    I slutna miljöer som stallet och ridskolan ärvs kunskapen av de som sitter högst i hierarkin - och som i sin tur har ärvt den. Utan att någon ifrågasätter den och utan att det tillförs ny kunskap. Livsfarligt och skapar en anda av så här har vi alltid gjort! Kom inte med några nymodigheter - för vi lyssnar inte ändå.

    Den traditonella stall- och ridskolemiljön skapar hårda oempatiska människor som gillar makt - dvs de som orkar stanna kvar. En och annan tjej blir helt klart knäckt på vägen.

    Vad jag slås av i kommentarerna till din artikel är hur olika folk läser den. Precis som med lumpen och killarnas minnen verkar äldre tjejer/kvinnor minnas sin stalltid i ett förlåtande skimmer och komma med kommentarer som det har gjort mig gott att vistas i den här miljön, det har gjort mig till en tuff kvinna etc. När andra som jag bara slås av det sorgliga i sådan hästhantering och en sådan miljö för uppväxande barn och ungdomar.

    SvaraRadera
  152. Intressant text. Jag har bara haft rudimentär kontakt med "hästvärlden" annat än genom driftiga hästtjejer som kompisar etc, men jag tycker det mesta stämmer in helt på min egen erfarenhet av hästintresserade kvinnor.

    Det finns efter denna text en del saker som genast poppar upp i huvudet på mig som kille.

    Den miljö som beskrivs som typiskt "häststallig" dvs en miljö där enbart erfarenhet, skicklighet, kunskap och engagemang premieras, har vi killar massor av. Man får generellt mycket lite brudar av att spela data-spel, lära sig programmera C+, spela LAN, lära sig plocka ner en tvåtaktsmotor/traktor/volvo240 i molekyler och sätta ihop igen. Osv. Ändå gör hundratusentals småkillar precis detta större delen av sin vakna tid. Andelen tjejer som existerar inom dessa ramar är mikroskopisk. Inget konstigt med detta. Så har det alltid varit, och kommer säkert alltid att vara.

    Problemet som jag ser det kommer när det ett par år senare skall sökas till universitet och det på allvar börjar synas vad människor är genuint intresserade av. Då blir det plötsligt ett jätteproblem när det inte examineras lika många kvinnliga ingenjörer etc som manliga, och det börjar pratas om "strukturellt förtryck" och att män håller varandra om ryggen etc. För Kenta 17, vars hela liv består av motorer i alla dess former, och som senare utbildar sig till teknisk ingenjör, startar företag och blir VD, MÅSTE ju helt enkelt på något sätt ha fuskat sig till den plats i samhället som han har. Och nu måste vi alltså börja kvotera in kvinnor i hans bransch för att komma tillrätta med "problemet". Eller?

    Om man gått på den bilden av samhället tycker jag man som tjej ska läsa denna text och byta ut hästvärlden mot "datorvärlden" eller "bilvärlden" eller något annat typiskt mansdominerat. Förhoppningsvis får man sig en tankeställare.

    Men som sagt, bra text.

    SvaraRadera
  153. Felicia här ovan är för övrigt ett klockrent exempel på varför kvinnor överlag klarar sig sämre än män rent karriärmässigt.

    SvaraRadera
  154. utruleg bra artikkel!!

    SvaraRadera
  155. Karriär i Sverige definieras av att vara den som bestämmer, dvs avancera som chef, inom ett företag. Här är det bra att vara makthungrig - och då kan man säkert ha nytta av att ha fostrats på en traditionell ridskola (eller i något annat system med raka hierarkier och där lydnad - inte eget tänkande premieras). Vassa armbågar, kunna slå neråt och fjäska uppåt är också goda egenskaper om du vill klättra på den vanliga karriärstegen.

    Tyvärr är vi i detta ankdamsland inte så bra på att fostra entreprenörer och folk som vågar tro på sig själva - och inte har något behov av att göra karriär på andras bekostnad. Nej, jag tror inte på maktutövning - utan samarbete och modet att låta folk bestämma själva och gå sina egna vägar.

    En parallell till hästhantering här är att det är folk som är rädda för att tappa kontrollen (och ansiktet) som tar till våld och pratar om vikten av ledarskap. Många försöker kontrollera hästarna för att dölja sin egen rädsla och känsla av tillkortakommande - det maktrus det ger en människa att skrämma 500 kg häst är lika beroendeframkallande som vilken maktutövning som helst (nu är det ganska lätt att skrämma hästar eftersom de är flyktdjur) -men bör inte uppmuntras.

    Den här artikeln innehåller så många olika stolligheter att jag blir matt - jag lämnar den därhän och fortsätter att arbeta med det jag tror på (och det är inte att att våld gör min kommunikation klarare och underlättar inlärningen hos hästar, eller människor för den delen - och nä, mer makt är inte heller mitt mål...)

    SvaraRadera
  156. Tyvärr går det ju inte ha mer än två tjejer i ett rum utan att det ska bli bråk och det visar sig direkt i alla stallmiljöer,säkert många som protesterar men så är det!
    DÄRFÖR är jag ännu mer imponerad över att att det ändå fungerar i stall med tjejer och det beror på att alla Vill ta ansvar,Ingen fuskar till bekostnad på hästen!
    Tror inte det finns nån annan sport som så engagerar o visar prov på ansvar som just hästsporten.Har själv döttrar som idrottat o varit/är i stall så jag har sett hur det utvecklar sig efter snart 20 år i hästens värld...
    Tack för en Mycket bra artikel!!!

    SvaraRadera
  157. Suverän artikel och mitt i prick, jag kan klart identifiera mig i detta, har hållt på med hästar hela mitt liv (42 år) har idag egen liten gård och en ridande dotter som jag ska vidarebefodra denna sida till.
    Tack Gunilla J

    SvaraRadera
  158. Mycket intressant artikel. Jag känner definitivt igen min tid på ridskola och bland hästmänniskor. Jag mår illa av den här maktutövningen som du pratar om, till exempel när man ser småtjejer i nioårsåldern med spö i handen i full färd med att "tillrättavisa" sin ponny som inte gör som hon vill. Det behövs en förändring i hanteringen av hästar och djur i allmänhet och andra förebilder som visar på alternativa sätt av hur man kan interagera med djur som bygger mer på samförstånd än på makt.
    /Lena

    SvaraRadera
  159. Själv har man ju inte riktigt haft någon särskild passion för hästar, utan det var mer saker som man lekte när man var liten med sina vänner. En utav mina närmaste vänner har ett stall och jag brukar vara där och hjälpa till där. Jag känner igen mycket av det du har skrivit, det är inte bara gulligull och dom älsta brukar ge komandon och vara stenhårda! Jag brukar känna mig ganska dum när jag är där i deras stall... Jag har ju inte hållt på med hästa så jag vet knappt något, så om jag gör något fel så kan man åka på en vass kommentar och dom visar hur man gör och man tänker: Ja, det är ju klart! Varför tänkte jag inte på det!

    Men i alla fall, jag tycker attd et var en mycket intressant text! :D

    SvaraRadera
  160. Några tankar kring...
    Varför flickor slutar eller gör uppehåll med ridning i sena tonåren: Delvis kanske för att "ponnyåren" är slut och för att fortsätta (tävla)krävs inköp av stor häst och kan man som 18-åring verkligen förvänta sig att föräldrarna ska fortsätta sponsra ens hobby när man är så pass gammal, och vilken 18-åring har råd att köpa egen häst? Rent ekonomiskt alltså. Sedan är det många hästtjejer (jag själv t.ex.)som efter gymnasiet bestämmer sig för att åka utomlands och inte sällan jobba med hästar där, då har man väl iofs inte slutat rida, men då är det ju mer jobb än hobby. Sen de som väljer att läsa vidare har ofta varken tid eller råd med hästar samtidigt och om man då ändå är för gammal för ponnyn, så kanske man säljer den och väntar tills efter studierna och tills ekonomin tillåter att skaffa nytt ridmaterial. Och inte sällan hinner det komma barn under tiden och så dröjer det ännu några år.
    Anledningar till att det är så mångar killar i toppen - kan tänka mig några stycken: Ofta, som någon sa, är killar som börjar rida söner till ridintresserade föräldrar och det är naturligt för dem att åtminstone prova på ridning, kanske har de en egen ponny i stallet varesig de bett om det eller inte... Sen är pappor (även tidigare icke hästintresserade) kanske mer intresserade av söners aktiviteter än döttrars, och då är det RESULTAT som gäller. Pojkar kanske inte binder sig lika mycket känslomässigt vid sina ponnisar/hästar och går med på att sälja/byta häst för att nå mer tävlingsresultat, medans en liten tjej med många gånger mer talang och känsla vägrar byta ut sin älskling (gulle gull...)som inte håller måttet på tävlingsbanorna, mot något bättre och därför begränsar sig och kommer efter eller kanske helt lägger ner tävlandet. Många killar som rider hoppar över det här med utbildning till förmån för fortsatt tävlande och kommer därmed också vidare när många tjejer gör uppehåll. Är inte så insatt i ponnyvärlden nuförtiden men tror inte att toppen är lika mansdominerad där, dock var det ett fåtal killar på "min" ponnytid som lyckades väldigt bra (och fortfarande gör på stor häst nu) men de hade helhjärtad support (och ekonomi)hemifrån, flera med en tränare som förälder, och ett ständigt skiftande hästmaterial, och rider man bra hästar hela tiden, får man så klart resultat också. Och självförtroende.
    Ja det var lite sena tankar bara, hade egentligen inte tänkt skriva alls... Men så kan det gå :-) Kul "debatt"
    BZ

    SvaraRadera
  161. Stiligt! Delas med omedelbar verkan på facebook.

    SvaraRadera
  162. Modesty Blaise7 januari 2011 01:12

    Mycket läsvärt!! Intressanta inlägg om makt och könsroller....tänk vad rädslor det finns hos (mest män) för starka kvinnor. Jag tror just därför alla dessa klyschor om gulligt och roligt och tjejigt att vara hästintresserad finns. Jobbar själv som platsförmedlare på Arbetsförmedlingen sedan 20 år och har träffat mycket häst folk. Precis som i din reella beskrivning, många bra starka egenskaper som de kan komma långt med utan andra utbildningar och erfarenheter.

    SvaraRadera
  163. Love it! Perfekt skrivet!

    SvaraRadera
  164. Mycket tänkvärt, det här är saker jag aldrig ens funderat över. Alltid kul med nya tankar.

    En fråga om det här med att man slutar i tonåren: brukar hästtjejer ångra sig? För bland män i 25-35-årsåldern finns det knappt en som inte klagar över att han var i sån toppform när han var sexton och aldrig borde ha slutat idrotta.

    SvaraRadera
  165. Väldigt många sentillkomna kommentatörer undrar vad det är för unikt härdande/fostrande med stallmiljön. i_are_lisa har väl aldrig sagt att stallmiljön är den enda i sitt slag? Ni verkar ha missat huvudpoängen, nämligen *att* den faktiskt är det, precis som lumpen/fotbollsvärlden och allt ni tar upp. Inte en mjuk fluffig gullegullvärld som omvärlden ibland tror.

    SvaraRadera
  166. Jag kan inte annat än hålla med Felicia Lundgren/Lilla hästskolan om den skeva synen på hästar och bristen på kritiskt tänkade när det gäller hästhanteringen på de flesta av dagens ridskolor. Jag vände också ridskolan ryggen av den anledningen.

    Men samtidigt känner jag mig oerhört tacksam för att jag fick uppleva det som du beskriver, självklart känner jag igen det. Precis som jag känner mig tacksam för att jag haft jobb med fruktansvärt dålig personalhantering som resulterade i att jag snabbt lärde mig en hel del om arbetsrätt och fackligt jobb. MEN jag som person blev sporrad att ta reda på mer, tänka kritiskt och slåss mot det som jag inte tyckte om, andra kan säkert bli knäckta av det istället...

    Jag hoppas verkligen att ridskolemiljön är på väg att förändras till det bättre iomed generationsskiften och annat som redan nämnts för om vi bara väljer att lyssna på varandra (kritiskt) och framförallt hästarna kan de lära oss ofantligt mycket om oss själva.

    För övrigt är det faktiskt någon/några som kommit på den briljanta idén att använda hästar i ledarskapsutbildningar för företag! Se här http://www.hpnl.se/index.php/sv/foeretagskurser/uppmaerksamhet

    SvaraRadera
  167. Mycket intressant! Har en dotter som ridit, men av ekonomiska skäl inte fått göra det på ett tag. Hon ska börja igen snart.. Har påtalat för flera vilken styrka dessa många gånger små tjejer har! Att klara av att hantera ett djur som är så mycket större än en själv måste vara en styrka.. när de jag diskuterat ämnet med fått fundera lite (alternativt testa att rida själva..) inser de att tjejerna inte är så små, åtminstone inte psykiskt! Själv vågar jag inte sätta mig på en häst, är grymt imponerad av min dotter som helt självklart väljer den "värsta" hästen i stallet "för det måste ju vara kul" :S Som mamma är man nervös, men samtidigt stolt att ens dotter utmanar sig själv!

    Håller med dig fullständigt i att hästtjejer ses som några som gullar och myser.. men alla avkastningar, blåmärken talar om något annat! Att dessutom hoppa upp på hästen efter att ha blivit avkastad och gjort sig illa måste ses som "ogulligt"
    //Jenny

    SvaraRadera
  168. Hej! Tack för intressant text. Jag har varit aktiv ridtjej i stort sätt hela livet fram till 2005. Jag har med mig allt jag lärde mig i kommunikationsväg från stallet in i yrkeslivet. Perfekt att ha fått lära sig att kommunicera rakt och vara listig som man måste vara med djur. Funkar perfekt på män i finansvärlden ;)

    Hälsningar "bank-Maria"

    SvaraRadera
  169. Alltså.. Jag har nog aldrig nickat så mycket genom ett inlägg. Även jag växte upp i den kära stallvärlden och det är EXAKT så som du skriver! Bilden av den snälla söta hästtjejen med hästsvans är flera mil ifrån verkligheten! När jag var 15 tog jag order ifrån en 12-årig flicka som antagligen kunde rida innan hon kunde gå och som med all säkerhet sov på höskullen.. Och jag hade stor respekt för henne för jävlar vad hon hade bra hand med hästar! T.om de mest sura och bråkiga satte hon på plats utan minsta svårighet.
    Ett synnerligen klockrent och toppenbra inlägg!
    /Faye, som fick ett riktigt rejält hästsug. :)

    SvaraRadera
  170. Skitbra text! Ska skicka länk till min lillasyster snart, som sliter och har kul med att rida in unghästar just nu.

    Kanske kan det här vara nåt för dig att skicka in till typ tidningen Ridsport? Saknar den här typen av texter i hästtidningar nämligen!

    /Frida, gammal hästtjej

    SvaraRadera
  171. Vilken bra text! Har aldrig varit en del av den världen (hade dock häst hemma) men har vänner som jag förstått haft samma erfarenheter som du. Tycker att det är spännande att "tjejgrejer" förpassas att vara gulliga som bäst och, rent av, onödiga som värst.

    När jag var liten (HELL, fortfarande till viss del) så tvingades jag lyssna på killarnas erfarenheter av Hockey, Fotboll, Handboll och BLABLABLA... Men när någon av hästtjejerna vkanske vid en muntlig redovisning pratade om travsport eller hur man ryktar en häst eller liknande så var det suckar, hån och så vidare. Ganska typiskt beteende faktiskt, men jag har inte direkt reflekterat över det förrän jag själv varit ute i högstadiet på praktik (pluggar till lärare).

    Känner igen tjejerna du beskriver från min skoltid och känner definitivt igen dem från de klasser jag själv varit lärare för.

    SvaraRadera
  172. Tack för detta inlägg.Nu fattar jag lite mer av vad som drev alla mina tjejkompisar ,då vi var unga.De blev helt besatta av sitt stall,och jag hajade aldrig var tjusningen var i att bli skitig,lukta bajs,borsta hästar(ok,att de är fina och mjuka,men det tröttnar man ju på rätt snabbt) och detta eviga snack om hästprylar.När jag sen blev avkastad av min kompis häst och sparkad fattade jag ännu mindre varför i hela friden man ville umgås varje dag med dessa griniga djur(och då kan tilläggas att jag blev inte rädd för hästarna,utan tyckte mest de var dumma i huvudet till sinneslaget).
    Efter att ha läst din text kan jag se att de fick en plats att kunna ta plats ,i stallet.Själv hade jag en familj där man som tjej aldrig kom undan hårt arbete,oavsett om man råkade vara av kvinnligt kön.Min farsa tvingade mig att göra så mycket grovgöra och det var liksom inget snack om att jag skulle slippa hugga ved,snickra,klippa gräs och annat.Så här i efterhand kan jag se hur mina föräldrar härdade mig inför livet.Då tyckte jag de var hårda och att jag hade för mycket ansvar ,som ingen jag kände hade och alldeles för strikta regler.Men jag fick också betydligt mer frihet och tillit av mina föräldrar,än mina tjejkompisar,som hade föräldrar som alltid oroade sig över att de skulle klara av saker(undermeningen var att de inte klarade av vissa saker för de var tjejer).Jag kanske inte var i behov av ett ställe där jag fick ta ansvar,men jag kan se att andra kan behöva en sådan plats som stallet med dess hierarki,för att kunna utvecklas och våga ta plats.
    Tack för en oerhört intressant text/Kiki

    SvaraRadera
  173. Jag har läst Lena Forsbergs forskning och länge undrat när någon ska ställa frågan om resultatet av den skulle sett likadant ut om det fanns hälften killar/hälften tjejer i stallet. Har själv ställt henne frågan men inte fått något svar. Visst utvecklar man en tydlighet i sin kommunikation i mötet med hästen och människorna i stallet, vilket är ett viktigt verktyg som ledare. Men jag tror mycket på det faktum som du pekar på, att killarna inte finns med i bilden. I stallets värld lär sig tjejer att "ta befälet" och att ordna sådant som utanför stallbubblan hade setts som mannens uppgift. Har själv tänkt mer i den banan än det ”sexuella spelet”, men det hör såklart ihop. Har ibland tänkt att jag i stallet fått en skev bild av världen, för i min värld KAN tjejer och där knuffas inte kvinnor undan av män. Även om min bild är skev i många andras ögon så gillar jag att ha den som utgångspunkt i livet.
    Ibland ser jag projekt för att dra fler killar till stallet, RF vill ju att idrotten jobbar med jämställdheten och integrationen. Antalet invandrarpojkar som rider är visst 0%. Jag tror det vore förödande för stallet som ledarskola att få stallet jämställt beträffande kön och brukar tänka att jag hoppas att dessa ”killprojekt” aldrig når sina mål.

    /Carro

    SvaraRadera
  174. När det gäller inslaget av våld i relationen till hästen tycker jag att lisa har missat poängen. Kvinnor lockas inte till hästen för att de gillar våld. Tvärtom. Det som tolkas som våld är vårt sätt att härma hästens naturliga sätt att kommunicera med sina artfränder. Liksom alla språk finns det de som inte behärskar dem och eller som medvetet missbrukar dem. Men i texten får du det att verka som om våldstendenser är normala osympatiska egenskaper hos hästmänniskan som regel. Så är det inte. De flesta är mycket intresserade av att lära sig ickeverbal kommunikation och blir duktiga på det. Finessen är att hästen mår så bra av konsekvent behandling. Det lär oss att bli konsekventa och tydligt uttrycka vår vilja. Om hästen då uppfattar dig som ledare, rättvis och konsekvent, så följer han din vilja eftersom det är en trygghet för honom. Dumhet har mycket lite med saken att göra vad hästen beträffar.

    SvaraRadera
  175. Tack för grymt inressant och upplysande läsning. Ffa för människor som har den föreställningen att hästtjejer gullegullar och övar sina modersinstinker på dom fluffiga små ponnyhästarna. Exakt så är de, som du skriver med oskrivna regler, heirarki, status och maktutövning. Jag är en av dom som lagt all ledig tid på hästarna, har jobbat i proffsstall. En stentuff värld! Nuförtiden är stallet och mina hästar min rekreation. Utan det och mina hästar skulle mitt liv bli oerhört fattigt. Tack!

    SvaraRadera
  176. Jag har arbetat som chef i över 20 år och har aldrig fått veta om en sökande haft ridning som hobby eller vuxit upp i ett stall. Att kvinnliga anställda rider har jag fått reda på efteråt, när jag fått veta mer om deras privatliv. Det är synd, väldigt synd för jag förstår vilket arbete och ansvarstagande det är att arbeta med djur.
    Sedan undrar jag över hur just några delar av våra fritidsintressen kan få så'n vridning könsmässigt från tiden som fritid till tiden som professionell. Det är inte bara ridning där flickorna dominerar på fritid och män som yrke. Inom klassisk dans och sång är det likadant. Noll grabbar och 99% tjejer.
    Jag är jättestolt över att ett av mina kusinbarn (kvinna) tagit jockeylicens men var finns galoppsporten på TV? Trav till förbannelse (och nu får alla ni som håller på med trav ursäkta) trav som är lika intressant att se på som rusningstid på Essingeleden. Det finns ju så otroligt mycket olika ridsporter och som sagt var ser man dem utom i ridtidningar.
    Gör ridning synlig, ta alla som rider omkring Stockholm, Göteborg och Malmö. Sök tillstånd för demonstration och rid in i tusental - för ni finns i tusental men syns ni inte så finns ni inte.
    Sedan är jag en så'n där som inte kan rida men tycker det är härligt att få vara på en hästrygg i terrängen. Det är en fantastisk upplevelse att få rida i fjällvärlden vare sig det är sommar eller vinter. Ni som inte gjort det - pröva. Sedan har en av mina vuxna döttrar börjat ta ridlektioner, det verkar vara en bra id'e för mig också.

    SvaraRadera
  177. WORD!

    jag skriver alltid med i mitt CV att jag ridit och varit stalltjej i många år. Kanske ska ta och länka hit nästa gång, om de misstror att det skulle vara en fördel ;)

    SvaraRadera
  178. Ämnet i sig är intressant; dvs att en del mäniskor som inte rört sig i hästvärlden tenderar att nedvärdera hästfolket och de kunskaper och den livserfarenhet som vi får i umgänget av hästar. Det är dock synd att sprida denna artikeln vidare med sin 70-talsskildring av ridskolevärlden och sin glorifiering av våldsutövande. Min favoritdefinition på ledarskap är en person som får andra att lyckas (hästar så väl som människor). Våld föder våld - det har med bemötande att göra (alla som jobbat inom vården vet att hot och våld företrädesvis förekommer när personer med dåligt bemötande är i tjänst). Respekt är latin och betyder att med närvaro se två gånger; dvs att titta en gång till och då se förbi första intrycket (jobbig person/elak häst/aggressiv typ), och upptäcka individen bakom beteendet (rädd? ont? vad kommuniceras egentligen?). Hästen speglar oss och våra känslor; rädd person=nervös häst, lugn person=trygg häst, aggressiv person=rädd häst. I mötet med hästen utvecklas därför självkänslan.

    Allt detta och mycket mer får en ödmjuk person träna på i hästvärlden, och tar med sig in i yrkeslivet och privatlivet. Detta borde förmedlas till resten av världen, men den här artikeln ger en förvriden bild med sin beskrivning av en svunnen ridskoletid. Det har hänt mycket sedan 70-talet! Hippologutbildningar, djurhållningskrav mm mm gör sitt till. Ridskolorna fungerar inte längre som fritidsgårdar, utan mer som samlingsplatser för föräldrar och barn med delat intresse. Pappor är inte ovanliga! Inte söner heller!
    De skrikiga, gapiga, våldsamma personer som spred skräck omkring sig (till mäniskor och hästar) på gamla tiders ridskolor har jag inte stött på under de senaste 10 åren. Hjälpsamhet och positiv kunskapsspridning ser jag mycket av, över åldersgränserna. Frågan "varför det" är ständigt närvarande.
    De fasta ramar som dock finns och som måste finnas i stall pga säkerhetsaspekter är mycket positiva för barn och ungdomar, som inte alla blir tillräckligt inramade i sin hem- och skolmiljö. De fasta rutinerna inger trygghet för såväl människor och djur.
    Dagens ridskolor verkar dock ha vissa problem med rekryteringen. Varför? Finanskris? Ute att gilla hästar efter klass 3? Föräldrars tidsbrist? Olycksrisk? Vad tror ni?
    /Ann-Mari

    SvaraRadera
  179. Hej vad bra att du skrivit ner detta - jag som mamma, 53 år, till tre döttrar varav två varit/är hästtjejer, och jag fortfarande ridandes på ridskola. Det är helt korrekt det du skriver, det finns också en avhandling om detta, jag tror att det är en doktorsavhandling, Umeå universitet. Tror att den kommer fram till liknanden slutsatser som du. Men det finns också mkt konkurrens och ibland utstötningsmekanismer bland stalltjejer, där är det viktigt att vi vuxna stalltjejer är uppmärksamma. Tack för din bra text. jag ska skcika den vidare...

    SvaraRadera
  180. Hej,jag började rida som 59-årig tant,var chef i jobbet på den tiden.Insåg snabbt att relationen och kommunikationen till hästen lärde mig mycket mera än alla chefskurser hade gjort. Det handlar kanske inte bara om rå makt- det handlar om aspekter av ledarskap.Hur får man en annan att vilja gå dit jag vill? Och då kommer frågan vad vill jag?Är man juste och tydlig så funkar relationen och man får respekt och tillgivenhet tillbaka.Jag har också arbetat med ridterapi och sett vilken fantastisk självutveckling fysiskt och psykiskt hästen kan bidra med.Du har skrivit ett mycket bra inlägg!
    Hälsningar Solveig som rider vidare som glad pensionär

    SvaraRadera
  181. Hej, som mamma till tidigare dressyr tävlandes dotter kan jag bara konstatera att du har helt rätt. Glädjande nog har vissa arbetsgivare faktiskt insett att hästtjejer tar ansvar, fullgör sina åttaganden även om det blir tufft och kan navigera i grupp utan att tappa det egna fokuset. Misstänker att det är arbetsgivare med egen erfarenhet av hästvärlden. Låt oss hoppas att fler kommer till den insikten.
    Hälsningar Margaretha

    SvaraRadera
  182. Hej och tack för din fina text!
    Jag har den stora förmånen att få vara ponnymamma till en tonårsflicka med häst och vet precis vad du menar med kicken med att kunna bestämma över ett djur som är många gånger större än du själv. Dock tänker jag att maktperspektivet blir lite väl förenklat om det skall vara det viktigaste skälet till attt man hänger i stall och rider. För mig handlar ridningen ytterst om att man slutar bråka och använda maktspråk så snart som hästen gör det du vill och att när man inte längre krockar med viljemässigt uppstår det ljuvliga med att vilja göra ett "gemensamt bästa" trots att väldigt få ord kan användas eller förstås... Jag har inte läst alla blogginlägg (du har haft så himla många!) så någon annan kanske tagit upp den allra häftigaste grejen dvs hur man skapar kommunikation med en annan varelse som är så stor, vacker och respektingivande...?

    SvaraRadera
  183. En ögonöppnare! Tack för den.

    Jag slås av hur jag skulle ge en liknande beskrivning av företagandet. Resultat räknas, det spelar ingen roll vem du är, de informella maktstrukturerna avgörs av engagemang och kunskap (vilket duger som förklaring av varför företag går dåligt när VD är mindre engagerad - maktstrukturen blir tveeggad och beslutsgången upphör att funka).

    När så många kvinnor rider, varför så få företagare? Brist på förebilder eller insikt?

    SvaraRadera
  184. Vill börja med att tacka för att du delar med dig av en fantastiskt välskriven text som är träffsäker, rak och objektiv. MYCKET bra skrivet!

    Jag länkar och kommenterar mera på min sida. Hoppas att det är okej.

    SvaraRadera
  185. Tydligen har du fått en riktig kick med din blogg,kände inte igen mig alls och va kul att det blivit lite nytt så nu ska jag koll så fort jag har tid,ha en fin vecka o kram.

    SvaraRadera
  186. Viktig text rent sociologiskt! jag följer dig direkt på twitter. Mvh @nicgu

    SvaraRadera
  187. Hästtjej här som håller med! Intressant att få läsa andras åsikter om det hela. Det du skriver är helt sant!

    SvaraRadera
  188. Skitbra inlägg! Snubblade över det i nåt slags famlande första research om hästtjejer, inför jobbet med en kommande bok.
    Fan vad begåvat. Bokmärke är inlagt.

    SvaraRadera
  189. Du, kan inte du adda mig och min medförfattare Sara Bergmark Elfgren på Facebook? (jag har en urläskig kaninmask på mig på min profilbild).
    Vi skulle nämligen vilja bjuda dig på en fika, om du vill och kan, och snacka lite vardag i stallet så att vi vet vad en av våra karaktärer skulle kunna syssla med där! :D

    SvaraRadera
  190. Jättebra text. Tack!

    SvaraRadera
  191. Hej!

    Har du tid/lust/möjlighet att ställa upp på en intervju för Stockholms Fria Tidning kring ämnet?

    Hör i så fall av dig till nyheter[at]stockholmsfria.nu

    SvaraRadera
  192. Hear hear!
    Väl talat! Jag har alltid varit glad att jag har fått min ridskoleuppfostran och alltid ignorerat alla kommentarer om att man är en töntig hästtjej. Upplever dock att det hände något med tjejerna i ridskolestallet när vår era var över. Vi sjuttio-talister slet utan knot för minimal belöning medan de efterkommande åttio-talisterna inte var intresserade att hjälpa till om de inte blev rikligt belönade. Är medveten om att jag generaliserar kraftigt men min poäng är att det kanske har med uppfostran att göra? Med åttiotalisterna kom föräldracurlingen och det tror jag märks även i stallet. Förhållandet människa - häst är dock detsamma och kräver samma beslutsamhet och krav på att vara konsekvent.

    SvaraRadera
  193. Så fantastiskt bra skrivet! Det här har jag försökt formulera för familj, vänner, pojkvänner, folk på krogen etc. så många gånger, och jag har gjort det till tårarnas gräns! det här är min uppväxt och personer som verkligen känner mig kan inte förstå när jag försöker förklara. det är oerhört svårt att beskriva stallvärlden för de som aldrig varit inne i den, antagligen för att den är just så sluten. jag vill verkligen tacka dig för den här texten! jag ska sprida den som ett evangelium till alla de som bara småskrattat lite när jag försökt förklara.

    SvaraRadera
  194. Respekt! SKitintressant och klokt. Har aldrig ridit och även om jag inte sett ned på hästtjejer, så har jag verkligen inte fattat grejen heller. Nu gör jag det. Och jag tycker det är uppenbart att det är du som borde skriva en avhandling i ämnet. Och sälj texten för bövelen! Dyrt!
    Med vänlig hälsning, en namne

    SvaraRadera
  195. Superbra text! Välskriven, smart, välformulerad! Du borde skicka den till Filter/Bang el ngn dagstidning och få den publicerad! Det var en stor ögonöppnare för en som bara ridit några få gånger!

    /Jenny

    SvaraRadera
  196. Välskrivet och välbehövligt!
    Forskningen är på gång, se t ex här:
    http://soderbokhandeln.blogspot.com/2011/02/21-februari-kl-19-fest-for-kentauren-om.html

    /Ulla Ekström von Essen

    SvaraRadera