lördag 12 februari 2011

Om nackdelarna med att vara man

Edit: Nedanstående text gav omedelbart upphov till diskussion. Ivar Arpi svarade här, och jag har i min tur publicerat ytterligare ett inlägg om saken.

Detta är en reaktion på Ivar Arpis kommentar till den fantastiska Fokusartikeln "Det är synd om mannen" av Lisa Bergman.

Ivar Arpi menar att det är ansvarslöst att reducera allt ont som drabbar män till att vara ett resultat av det fria valet. Jag kunde inte hålla med mer. Dock är jag lite förvirrad, för jag upplevde inte att Fokusartikelns poäng var att det är mäns eget fel att de mår dåligt. Jag är också förvirrad över hur Arpi tycks vilja ha det till att även feminismen tycker att män får skylla sig själva samt rent allmänt är totalt ointresserad av mansfrågor.

Sådant som Bergman och intervjupersonerna i hennes artikel konstaterar drabbar män – sämre hälsa, lägre livskvalitet socialt sett och så vidare – är generellt saker som ”det fria valet” påstås ligga bakom. Om du äter mindre blir du inte tjock, till exempel. Rent logiskt är detta alltså ditt eget ansvar, och du väljer själv om du vill ta det eller inte.

Den som är bekant med exempelvis teorin om könsmaktsordningen och fenomenet strukturer vet dock att det som anses vara ”fria val” i själva verket i mycket stor utsträckning är en produkt av (bland annat) de snäva roller vi tilldelas utifrån vårt respektive kön. Det är samma sak som att utbildningsbakgrund, samhällsklass och så vidare påverkar våra valmöjligheter. Att det på flera områden är dåligt att vara man är alltså till mycket stor del en effekt av den manliga könsrollen, eftersom denna har enorm betydelse för vilka val män gör.

Själv möter jag mycket sällan åsikten att exempelvis mäns kortare livslängd skulle vara deras eget fel (snarare får jag höra att det handlar om biologi eller att män har tyngre arbeten), men tydligen hör Arpi detta titt som tätt. Det kan jag naturligtvis inte säga något om. Dock känns det som att Arpi blandar ihop konstaterandet att det är så här det ser ut i samhället med att ge samma faktum tummen upp.

När Bergman i Fokusartikeln konstaterar att ”män lever oftare farligt än kvinnor och dessutom är det ofta deras eget fel” tolkar jag det inte som att hon framför detta som en åsikt. Jag läser det som en sorgsen beskrivning av sakernas tillstånd, av mäns hopplösa och bisarra situation. Där har vi alltså tolkat texten väldigt olika.

Arpi verkar även anse att det inom feminismen är kutym att inte bara vara ointresserad av mansfrågor utan även skuldbelägga män för de orättvisor som eventuellt drabbar dem. Jag håller definitivt inte med.

För att komma till rätta med männens situation menar Arpi att det ”krävs en dubbel rörelse, från mäns egen sida och från samhällets. Att skylla på feminism eller på kvinnor är kontraproduktivt, men samtidigt är det ganska tydligt att majoriteten av feministerna och kvinnorörelsen är ointresserade av att driva mansfrågor. Kanske är det alldeles logiskt.”

Ja, det är ganska logiskt att kvinnorörelsen fokuserar på kvinnofrågor. Men att den gör det innebär inte att den anser att inget ont drabbar män och att det som ändå drabbar dem är deras eget fel. Att som Arpi först säga att det vore ”kontraproduktivt att skylla på feminism eller kvinnor” och i nästa andetag säga ”men samtidigt …” är ganska osnyggt. Vad menas? Att en rörelse som inte aktivt driver mansfrågor inte heller kan se att män är drabbade? Att den automatiskt är emot män och jobbar mot att mäns situation ska uppmärksammas?

Feminismens bild av män är inte att de är rationella maskiner som, helt opåverkade av samhället, gör korkade val och därmed får skylla sig själva. Feminismen anser inte att det är ointressant att män mår dåligt eller att det är deras eget fel. Tvärtom tycker feminismen att det är extremt tragiskt att män hellre tar livet av sig än pratar om sina känslor. Feminismen strävar efter att ändra på detta, eftersom feminismen vill skapa ett samhälle där människor framför allt är människor och inte två kön med radikalt olika regler för hur de ska leva.

Jag citerar Marius Ramnehill från hans inlägg "Feminismen och mansrörelsen, unite!" (vilket jag för övrigt helt skriver under på): ”Generellt skuldbelägger inte feminister alla män; att anse att ’mansrollen’ är skadlig är trots allt något helt annat. Att skylla på patriarkatet innebär … inte att skylla på män, utan på samhällsordningen. Snarare anser feminister att alla, män och kvinnor, bär upp samhällsordningen, och att både mäns och kvinnors könsroller bör granskas och kritiseras.”

Kort och gott: Feminism är inte männens fiende. Den är patriarkatets, könsmaktsordningens och de sjuka strukturernas fiende.

Arpi menar att feminismen påstår sig bjuda in nya perspektiv men egentligen är ointresserad av dem. Såhär: Om de ”nya perspektiven” mest handlar om att skuldbelägga feminister för hur könsrollerna ser ut samt anklaga feminister för att strunta i männen, så nej. Då blir man inte mottagen med öppna armar.

Om man däremot säger: Det är fel att män mår dåligt på grund av begränsande regler för hur de får bete sig! Låt oss ändra detta! Eliminera könsrollerna så att ingetdera könet har det bättre, oavsett vilket område det handlar om! Jobba för att både män och kvinnor ska få vara människor i första hand och sitt kön i andra hand (eller inte alls, helst)! Då har vi en bra grund för diskussion.

Tycka olika om detaljer kommer vi alltid att göra, men det här att en mansrörelse inte skulle vara välkommen är trams. Den är högst välkommen! Det vore fantastiskt om männen vaknade. Om män var lite mer intresserade av sin egen situation och hur den kan förändras skulle det bli ett helt annat debattläge och mycket mer fart här i världen.

Tyvärr tycks även detta gå på tvärs med den manliga könsrollen. Det är rätt oklart varför, men uppenbarligen är det inte särskilt poppis bland män i allmänhet att bry sig om genus och hur samhällets normer påverkar den egna livssituationen. Det är synd, och det är märkligt. Men jag vägrar tro att det är omöjligt att ta sig igenom den vallen.

Så, min poäng: Män, förenen eder och börja fundera över vad ni vill ändra på, vad som kan bli bättre. Gör er röst hörd! Mansrörelsen behövs! Men observera en sak: Bara för att ni är välkomna in i debatten, ja till och med efterlängtade, kan ni inte vänta er att få bifall för exakt allt ni säger. Det är det ingen som får.

3 kommentarer:

  1. Hej. Jag tror att du och Ivar skulle vara väldigt eniga om ni satt ner och diskuterade feminism. Dock tycker jag mig se en sak här, som jag vill påtala:

    1. Bergmans inlägg är relativt generaliserande, som ett debattinlägg bör vara. Dock är det långt, och innehåller många olika delar. En är att hon tar upp mäns ohälsa och beklagar detta. Jag upplever, liksom du, att hon beklagar att det ser ut så, och inte att hon anser att männen har gjort det mot sig själva. Hon formulerar sig dock här och där på ett otydligt sätt, vilket i en så lång och osammanhängande text kan förvirra läsaren.

    2. Arpi för fram att han håller med Bergman i mycket, men beklagar sig över att så mkt av ansvaret läggs över på mannen när "experter uttalar sig". Jag har inte sett detta uttalat i Bergmans text, men kan förstå att det kan tolkas så. På samma sätt tolkas ju tillexempel löneskillnader ofta att vara orsak av kvinnors dåliga förhandlingsteknik, även i de fall där "experten" i själva verket talar om kvinnornas dåliga förhandlingsläge. Det är ytterst olyckligt att Ivarpis känsla av feminismens mediala experter är att de ofta uttalar sig i termer om att "männen ska ta sitt ansvar".

    3. Extra olyckligt är det då att du, i ditt försök att dementera Arpis verklighetsuppfattning avslutar med orden "Män, förenen eder och börja fundera över vad ni vill ändra på, vad som kan bli bättre. Gör er röst hörd! "

    Det jag (och även Arpi) anser mig se är en polarisering av Män vs Kvinnor i den pågående jämställdhetsdebatten. Jag anser mig se den från både män och kvinnor. Dock kan jag inte riktigt känna igen mig i dina ord:
    "Arpi menar att feminismen påstår sig bjuda in nya perspektiv men egentligen är ointresserad av dem. Såhär: Om de ”nya perspektiven” mest handlar om att skuldbelägga feminister för hur könsrollerna ser ut samt anklaga feminister för att strunta i männen, så nej. Då blir man inte mottagen med öppna armar."

    Om jag inte visste bättre än att tolka andras tolkningar av andras ord, skulle jag kunna tolka citatet ovan som att du anser att Ivar Arpi, i sitt blogginlägg, avser 1. skuldbelägga feminismen för hur könsrollerna ser ut samt 2. anklaga feminismen för att strunta i männen.

    Observera här att jag bytt ut ordet "feminister" mot "feminismen".

    För min tolkning av Ivarpis ord är inte att han är besviken på feminismen. Min tolkning är just att han beklagar att det finns _enstaka individer_ som genom sitt val av ord i debatter och inlägg polariserar jämställdhetsdiskussionen då de formulerar sig i termer av Männen vs Feministerna. Hur Männen får välkomnas förutsatt att De tar sitt ansvar och blir lite mer intresserade av sin situation.

    Om det nu är så att jag har tolkat Ivar Arpis inlägg korrekt - har han då så fel? Blir inte ditt inlägg lite av beviset för att just så är fallet?

    SvaraRadera
  2. Tack, Manko för din kommentar!

    Jag har svarat på min blogg http://suspensoarg.wordpress.com/2011/02/12/behovet-av-en-mansrorelse/

    SvaraRadera
  3. Hej Manko, tack för intressant kommentar! Jag har just publicerat ett nytt inlägg som kanske kastar lite ljus över mitt resonemang kring Arpis text.

    SvaraRadera