onsdag 25 maj 2011

Om blyghet och skam

För inte så längesedan skrev Erik Helmerson i DN att vi måste sluta utestänga blyga människor från arbetslivet. Hans poäng är att vi har blivit så fokuserade på social talang och hur skickliga människor är på att umgås med andra att det är det enda som spelar någon roll – till och med när vi rekryterar. Trots att en person naturligtvis inte automatiskt är mindre kompetent bara för att hen inte är supersocial.

”Det finns en allvarlig aspekt i vår tids vurm – för att inte säga vördnad, dyrkan – för social kompetens. Det handlar om dem som väljs bort, de som hade klarat jobbet med glans men som inte ens kallas på intervju för att de inte anses tillräckligt angelägna att dyka upp på företagets paintballturnering.”

Kort sagt: Är du blyg är du inte så attraktiv på arbetsmarknaden.

Strax före jul läste jag en annan text i DN. Det var Linnea Tillema som recenserade en antologi om dygder och laster, och hon koncentrerade sig på just blyghet. Hon inledde med att konstatera att det finns ”en surmagad inställning till blyghet som genomsyrar vårt samhälle i stort – och som borde ifrågasättas”, och efter det satt jag genom i princip hela läsningen och ropade Ja! och Precis! och Men exakt! Texten satte ord på så mycket jag själv tänkt om blyghet, framför allt när det gäller den skam och stigmatisering som drabbar blyga.

Såhär är det, rent krasst och utan djupare definition av termer: Att vara blyg är ganska jobbigt. Det är ingen eftersträvansvärd egenskap. Blyghet är eller kan åtminstone vara ett hinder i vardagen. Men! Min fasta övertygelse är att det största problemet faktiskt inte är blygheten i sig utan samhällets syn på den som är blyg. Jo, blyghet kan vara förödande för ens vardag. Men vetskapen om att man på grund av sin ”sociala inkompetens” är ganska misslyckad, och skammen över detta ”faktum”, är minst lika vidrig som att inte våga prata med någon på lunchrasten.

Jag föddes blyg. Tydligen började jag gråta om någon utanför familjen tittade på mig när jag låg i vagnen, och så fortsatte det. Ibland känns det som att min barndom var en enda lång räcka av att vara skitskraj för människor. Det var självklart jobbigt, jag vågade inte alltid ta den kontakt med andra barn jag ville och att själv säga vilken glass jag ville ha i kiosken var otänkbart.

Jag minns dock egentligen inget av detta som några enorma problem – om det inte hade varit för att det förknippades med så mycket skam. Jag hade ju fattat redan vid tre års ålder att barn inte skulle vara blyga. Att vara blyg var fel. Barn ska vara ganska gränslösa, framåt och kunna leka och prata med vem som helst. Att jag var blyg gjorde mig helt enkelt till ett lite sämre barn. Exakt så kändes det.

När jag inte klarade av olika sociala situationer på det sätt som förväntades skämdes jag något enormt. Det var ju fel på mig; om jag bara varit ett mer normalt barn hade det inte varit något problem. Denna känsla – och självföraktet som kom med paketet – tog sig uttryck i ilska, vilket gjorde att jag betraktades som ett argt barn. Men jag var faktiskt inte argare än någon annan. Däremot var jag blyg, rädd och hade ett stort behov av att värna min integritet. Från omgivningen fick jag dock ständigt signaler om att min integritet var för stor och att mina gränsdragningar var fel.

Givetvis är min upplevelse av att vara ett blygt barn bara min egen. Alla blyga känner inte igen sig i det här. Men jag vågar lova att det är fler än jag som har känt en skam över att vara blyg och inte klara av sociala situationer lika bra som andra, och det är så … onödigt. Kan inte människor bara få slippa bära det dubbla oket av att vara blyga och dessutom ständigt få bekräftat för sig att det gör dem lite mindre värda? Att de är lite sämre bara för att de inte är lika socialt kompetenta som andra? Jag har alltid avskytt uttrycket ”social kompetens”, just för att den som bedöms lida brist därpå betraktas som en lite mindre lyckad människa.

Jag vill helt enkelt att vi slutar betrakta blyghet som ett fel, som en pinsam defekt på personligheten. Att som jag gjorde ovan konstatera att blyghet inte är en särskilt eftersträvansvärd egenskap innebär inte att man därmed måste skuld- och skambelägga känslan – eller över huvud taget värdera den. Det kan som sagt vara svinjobbigt att vara blyg, men det är inget fel på en för att man är det. Det är inget man ska behöva skämmas för.

Så är det dock. Som Tillema skriver: ”Blyghet blir i dag ofta liktydigt med inkompetens, underlägsenhet och oförverkligad potential. Det råder ett konstruerat motsatsförhållande mellan blyghet och framgång.” Det är klart att ingen är stolt över att vara inkompetent och underlägsen och gå runt med en massa oförverkligad potential. Men är det någon som tror att det blir lättare att komma till rätta med sin ”defekt” när den är behäftad med så mycket skam att det knappt går att prata om saken? När det på något sätt blir till att man får skylla sig själv som är mindre värd, för om man bara inte var så hopplöst blyg skulle man ju bli lika lyckad som alla andra och kan du inte bara skärpa dig och bli lite mer öppen?

Varifrån detta samhällets förakt för blyghet kommer får man kanske läsa den bok Tillema recenserar för att förstå närmare. Saken berörs dock i texten, och Tillema kommer in på hur blyghet drabbar kvinnor och män delvis annorlunda. Hon konstaterar att blyghet historiskt sett framför allt betraktats som en kvinnlig dygd – sedliga kvinnor skulle vara blyga – och fortsätter:

”Att blyghet associerats till ’vek feminitet’ har sannolikt stegrat vårt förakt för detta känsloläge. Det är väl också det som gör att blyga män känner sig mer misslyckade än blyga kvinnor – en tendens som tycks mattas av i mer jämställda samhällen. /…/ I ett maskuliniserat samhälle, med hårda krav på självsäkerhet och känslokontroll, trängs alternativa, ’feminina’, sätt att finnas till på ut i marginalen, börjar klassas som sjukdomar.”

Blyga män är helt enkelt kvinnliga, och är det något som är fult att vara som man är det just kvinnlig. Blyga kvinnor, däremot, kan åtminstone luta sig mot en lång tradition av klädsamt rodnande kinder och en ljuvt nedslagen blick.

Som konstateras i citatet har dock inte ens kvinnor råd att vara blyga i dagens samhälle. Tvärtom har vi på senare tid en skapat stark tradition av att uppmana framför allt unga tjejer att ta för sig mer. Det kan kanske tyckas positivt, men är knappast oproblematiskt:

”Den ständiga uppmaningen till flickor om att ’ta plats’ har en olycklig, om än helt oavsiktlig, effekt: den får strukturella problem att framstå som individuella tillkortakommanden. Sett ur ett visst feministiskt perspektiv är den blyga tjejen precis lika misslyckad som den blyge mannen anses vara – hon är ju inte tillräckligt subversiv.” Det är alltså inte för sin egen skull man ska ta plats, utan för att leva upp till ett ideal – vare sig det handlar om social kompetens eller subversivitet. Det är dessutom ens eget fel om man misslyckas; det har ingenting med resten av samhället att göra.

En del av boken som Tillema recenserar handlar om ”sådana musikprojekt vars syfte är att uppmuntra tjejer att kliva fram på pop- och rockscenen. Musikpedagogen Cecilia Björck har i en avhandling analyserat tjejers gruppsamtal under sådana projekt, och hon menar att det finns en fara i att för lättvindigt prata om att flickor måste ’ta plats’: ’Det riskerar att dölja de hinder som finns, i form av strukturer, traditioner och normer.’”

Låt mig, vis av erfarenheten av hur det kan bli när man blandar in kön och genus, klargöra: Det här inlägget strävar inte efter att tycka mer synd om blyga tjejer än om blyga killar. Jag anser inte att blyghet är värre för kvinnor än för män eller att kvinnor är mer drabbade av strukturer, traditioner och normer. Jag vill att människor ska slippa känna skam över sin blyghet, punkt. Men resonemanget om att flickor uppmanas att ta plats leder fram till följande väldigt intressanta insikt:

”Björck lyfter därför fram ett alternativt sätt att förstå uppmaningen: ’Det kan också handla om att behöva skapa sig ett eget rum – att skärma av sig från omvärldens förväntningar och låta sig absorberas av det egna musicerandet.’ Här får rätten att ’ta plats’ lika mycket handla om rätten att dra sig tillbaka – det vill säga att strunta i alla de krav som gör livsrummet övermöblerat, trångt och syrefattigt, och ensam besluta om hur mycket man vill synas och höras.”

Detta! Är på sätt och vis pudelns kärna. ”Rätten att ta plats” är i dag snarare en skyldighet att göra just det - ta plats utåt, på den offentliga arenan, i vårt gemensamma rum. Höras och synas. Bevisa att man är tillräckligt socialt kompetent, subversiv eller vad det nu handlar om för att bli godkänd. Leva upp till kraven som samhället ställer på en. Inte vara (socialt) misslyckad! Är du blyg och har lite svårt för det här? Det var illa, det får du allt ta och sluta med, ditt freak.

Jag säger precis som Tillema: Nog! Låt oss för guds skull värna rätten för människor att dra sig tillbaka och själva bestämma vad de vill och klarar utan att de för den skull ska behöva känna skam över sin eventuella olust inför och/eller oförmåga att "ta plats". Låt människor sätta sina egna gränser – och skuldbelägg dem inte.

Att vara blyg är (bland annat) att ständigt få sina gränser överträdda genom att mer eller mindre tvingas delta i sociala situationer man inte trivs i. Detta leder som sagt ofta till skam och självförakt - antingen över det faktum att man inte vill umgås med andra (det är ju jättemärkligt beteende, klart man gillar att träffa folk!) eller för att man inte är särskilt skicklig på den typ av umgänge som situationen kräver. Detta präglar givetvis självbilden något enormt och hjälper knappast självkänslan.

De ständiga kränkningarna av integriteten leder dessutom till stor risk för gränsdragningsproblematik. Om man hela tiden får inte bara sina gränser överträdda utan dessutom ständiga signaler om att de gränser man hade velat hävda är "fel" och inte värda att respekteras – eftersom de är ett resultat av blyghet, och blyghet är dåligt – innebär det förmodligen att man i slutändan får vissa problem med gränser över huvud taget. Både sina egna och andras.

Jag skulle kunna fortsätta, men jag orkar inte. Det enda jag vill säga är ju egentligen följande: Att blyga inte får vara blyga utan att hela tiden få bekräftat för sig att det är ett problem att de är det är Dåligt. Jetedåligt.

Själv insåg jag för inte alls längesen att jag inte är särskilt blyg längre. Det var lite av en chock, för jag har alltid definierat mig som rätt ordentligt blyg. Men jag känner mig nuförtiden sällan socialt inkompetent (och i förlängningen obekväm och misslyckad), vilket är otroligt skönt. Givetvis.

Jag kan naturligtvis inte säga exakt hur detta har gått till. Dock är jag helt säker på att det har att göra med att jag, i takt med att jag blev äldre och undan för undan lite mer trygg, insåg att jag själv väljer vilka situationer jag utsätter mig för. Jag får det; jag har den rätten. Jag drar mina egna gränser.

När jag kom på det var nog steget inte så långt till att tycka att min blyghet inte var något större problem eller en stor defekt. Den störde ju inte, eftersom jag själv fick bestämma. Och när den sedan trots allt dök upp ibland blev det på något sätt inte hela världen; jag handikappades inte av det. På något sätt lyckades jag alltså släppa skammen, och det ledde till att en ond cirkel blev god.

Så. Kan vi alltså försöka sluta se blyghet som en ödesdiger defekt på en människas personlighet och något hen bör skämmas för och göra allt för att arbeta bort? Nej, alla är inte som jag. Ja, blyghet kan vara så svår att den hindrar ett normalt liv (vad nu det är). Det är naturligtvis ett problem för den som är drabbad, och jag är helt för att stötta blyga att ta sig ur onda cirklar som sätter käppar i hjulen för dem. Det är inte som att jag propagerar för blyghet och tycker att fler borde vara skraja för människor.

Men ingen kommer att övervinna sina hinder genom att känna skuld, skam och misslyckande över att de finns där. Och ingen kommer heller att bli mindre blyg av att aldrig få gehör för de gränser som känns bäst att sätta. Så sluta för fan hetsa om social kompetens och låt blyga vara blyga ifred.

31 kommentarer:

  1. Först, fantastisk text - tack!
    Jag funderar mycket på det här med att jag alltid fick höra när jag var liten: "Hon är lite blyg", "Bry dig inte om henne, hon är så blyg" "Det här är Karin, hon är den blyga av våra döttrar". Alltid sagt över mitt huvud med något slags överslätande skratt. Som att min blyghet var något man behövde släta över, förklara och skämta bort, helt enkelt skämmas lite för som om man var en misslyckad förälder med ett blygt barn. Alltid presenterad i jämförelse med min supersociala syster som sprang runt och lekte och pratade med alla. Medan jag helst satt i ett hörn och läste en bok jag hade fått ta med. Vill så gärna veta hur min självbild hade sett ut om jag inte redan från början hade fått höra ursäkter kring min blyghet. Om jag bara hade fått vara ifred, för det var jag mycket nöjd med, hade jag varit mindre nojig över att vara så blyg då?
    Nu förtiden har jag också upptäckt att jag hanterar sociala situationer riktigt bra (ibland iaf, blygheten och osäkerheten ligger fortfarande kvar där i bakgrunden) och det var länge sen jag kände att min blyghet verkligen begränsade mig.
    Men den där frågan ligger ändå kvar i bakhuvudet.

    SvaraRadera
  2. Tack snälla för den fina kommentaren! Just det du beskriver är en av de saker jag verkligen hatar, att det alltid ska poängteras/framhållas/slätas över/skämtas bort när barn är blyga. Jag tror precis som du säger att det skulle ha en enormt annorlunda inverkan på blyga barns självbild (och förmåga att hantera sociala situationer) om alla bara accepterade blygheten utan att göra en grej av den. Stötta självklart blyga barn så att de inte blir isolerade! Men snälla, sluta häng upp er på blygheten. Det är inte den enda delen av personligheten.

    SvaraRadera
  3. Så himla bra skrivet. Jag blir alltid tvärtyst runt mer än cirka tre människor, även om jag känner dem. Jag = tråkig. Så kände jag hela mitt liv. Eller ja, gör fortfarande ibland. Men nu kan jag iallafall tacka nej till saker, inte bli medsläpad till diverse kalas och tillställningar där jag är ett freak som inte leker med alla andra ungar.

    SvaraRadera
  4. Det här var så fint! Kände verkligen igen mig i det här om att känna sig som ett misslyckat barn för att man inte var framåt och orädd.

    SvaraRadera
  5. Kaia: Tack snälla! Åhhh den där känslan av att man är tråkig för att man inte tar massa, massa plats i ett sällskap. Jag vet precis vad du menar. Skönt att höra att du också kommit på att man får tacka nej till sånt man inte har lust med iaf :)

    Hanna: Tusen tack! Och ja, "vetskapen" om att man inte var som man skulle. Fy vad den har gjort dåliga saker med självbilden.

    SvaraRadera
  6. Jag känner igen mig så mycket av det du skriver och jag håller med dig. Blygheten är inte problemet, utan skammen och rädslan över att vara en misslyckad person. Jag har också alltid varit blyg, mer eller mindre i alla fall. Jag var väl, enligt vad jag minns, lite mer spontan när jag gick på lågstadiet, men behovet att få vara ifred på en lugn plats har alltid funnits där. Det var först på högstadiet som jag började må dåligt av min blygsel på allvar. Jag kom till en ny, otrygg miljö, till en bråkig klass samtidigt som kraven på att vara social och prata inför grupp blev större. Eftersom jag upplevde klassen som otrygg och inte litade på majoriteten av mina ”klasskamrater” så stelnade jag till och blev apatisk varje gång jag blev tilltalad. ”Klasskamraterna hånade” mig rakt ut varje gång det hände. Lärarna uppmanade mig att ”ta plats” och tyckte att det var läskigt att jag var så långt in i mina egna tankar. Några tips, råd eller hjälp om att ”ta plats” fick jag inte. Inte heller löste dem det grundläggande problemet: den dåliga stämningen i klassen. Störe delen av mitt liv har jag fått åsikten om att man är misslyckad om man inte pratar, men jag har inte fått någon hjälp eller förståelse för hur jag mått.
    Att vara blyg och ha ett stort behov av integritet är en del av min identitet, samtidigt som vissa aspekter har varit problematiska. Att inte våga kolla andra i ögonen, att inte våga ringa i telefonen, att inte våga tilltala folk jag aldrig tidigare pratat med har varit ett problem som jag har varit tvungen att lösa för att få ett någorlunda bra liv. Dock tror jag inte att de problemen någonsin hade uppkommit om inte klasskamrater och vuxenvärlden påfört skuld och skam på mig och sänkt mitt redan dåliga självförtroende till botten.
    Jag har utvecklats och blivit mer lycklig. Jag har börjat inse att jag är en människa som kan ta kontakt med andra utan att få ångest. Numera är kontakt med andra inte ett problem så länge det är arbets/yrkesmässigt och teoretiskt. Blir det för personligt däremot får jag ångest. Jag har blivit bättre på att interagera med andra som vuxen men behovet att få lung och ro och att få vara ifred finns kvar. Blygheten är en del av mig som jag inte vill ska försvinna helt.
    Tack för en bra text.

    SvaraRadera
  7. Tack själv för att du läste och kommenterade! Jag förstår precis vad du menar med i princip vartenda ord. Särskilt det här att inte vilja att blygheten helt ska försvinna - det är ju en del av en själv, oavsett om den är problematisk ibland osv.

    SvaraRadera
  8. Håller med alla ovanstående. Dessutom en väldigt intressant tanke att sträva efter att tolka om orden "Ta plats" till "Ta en egen plats", där egna gränser är okej, och alltså inte alls nödvändigtvis ta mer plats bland andra. Bra, bra bra!

    SvaraRadera
  9. Det är skönt att bli påmind ibland om att det faktiskt finns fler som är blyga. Jag har alltid varit det, och ibland har det varit ett rent helvete.

    På utvecklingssamtalen i skolan fick jag alltid höra att jag var för tyst, men jag försökte aldrig riktigt ändra på det, för jag tyckte helt enkelt att man skulle hålla tyst när läraren pratade, och svara på tilltal. Jag såg ingen anledning till att räcka upp handen, - ville de testa mina kunskaper, kunde de ge mig ett papper.

    Jag var likadan hemma. Jag satt gärna och fikade när det kom besök, men sa väldigt lite. Det berodde inte på att jag var rädd för att få stryk om jag öppnade munnen - för det var 90-tal - utan jag var bara sån, och trivdes med det, så länge ingen ifrågasatte det.

    Just i skolan var det ofta väldigt jobbigt att vara blyg. Man skulle ständigt stå framför klassen och redovisa sitt arbete, och det var precis lika jobbigt varje gång. Utan någon rimlig anledning bultade hjärtat stenhårt, och både röst och händer darrade. Jag ville inte vara där. Och det gick ändå inte ens att jämföra med hur det var att vara med och uppträda inför allas föräldrar 2-3 gånger om året.

    Mitt naturliga behov var att sitta bakom de andra, och att inte höras av fler än ett fåtal personer. Det spelade ingen roll hur många gånger jag tvingades fram - jag vande mig aldrig. I gymnasiet satt jag fortfarande längst bak i klassrummet.

    Jag har -aldrig- oroat mig för att kompisar ska ha tyckt nånting negativt om mig på grund av min blyghet. De som fått mig att må uselt över det, är först och främst lärare som inte haft en susning om hur man hanterar yngre personer som är tillbakadragna. Precis som redan nämnts här, fick jag höra "du måste prata mer", "du måste visa dig lite mer", men fick aldrig några förslag på hur jag kunde gå till väga för att känna mig mer bekväm i att göra det. Det har aldrig funnits nån förståelse heller. På sin höjd har de frågat "hur kommer det sig att du inte vill?" Jag vet ju inte. För mig är det lika naturligt att sitta osynlig i en folkmassa som att ta på kalsongerna före byxorna.

    Alltså kan jag bara hålla med. Trycket som kommer av att folk som tror sig veta bättre (just i det här fallet) är helt, totalt, onödigt, och leder inte till nånting annat än vånda och sömnlösa nätter.

    SvaraRadera
  10. trotsigfrizon: Tack! Och ja, det vore verkligen bra om vi kunde om inte omdefiniera så åtminstone vidga begreppet "ta plats". Precis som du säger tycker jag att man måste uppmuntra människor att sätta sina egna gränser (och må bra med det).

    Tim: Roligt att du fick ut något av texten. Det är häpnadsväckande hur dåliga lärare och andra vuxna ofta är på att hantera blyga barn. Det är ju inte SÅ ovanligt liksom. Men som sagt, blyghet anses vara besvärligt och lite fult och ska helst bara inte finnas. Mkt dumt.

    SvaraRadera
  11. Mycket bra skrivet och igenkännande. Jag har väl egentligen aldrig varit blygare än många andra men jag har under min tonår och i vuxen ålder haft stora problem med att passa in. Mitt stora problem är att jag inte vet hur man hanterar relationer och det följs av två resultat. 1) Antingen säger eller gör jag något inför blivande vänner på ett sätt som tydligen inte är accepterat för det slutar nästan alltid med att jag förlorar dessa vänner även om jag ber om ursäkt eller försöker förklara. Alternativ 2) jag håller mig undan sådana relationer och allt de lär känna är ett skal av mig, en bråkdel av vem jag är. I och med denna brist på social färdighet har jag ständigt blivit skuldbelagd av samhället för att jag inte är "normal", "som alla andra".
    Människor behöver acceptera olika typer av beteenden och inte dissa de som fungerar på andra sätt än det i samhället önskvärda. Denna utestängning från den sociala världen har gett mig och ger mig stor sorg - för jag är social av mig! Men jag tar lång tid på mig att känna mig trygg, att våga vara mig själv och ännu längre tid när jag möts av oförståelse och misstänksamhet.

    SvaraRadera
  12. wow, bra inlägg! ser fram emot fler!

    SvaraRadera
  13. Jag läste din bloggpost när du skrev den och tyckte att den var jättebra! I dag kom jag att tänka på den igen.

    Jag har själv varit väldigt blyg men kommit över det mesta, jag tar obehindrat kontakt med andra människor men är däremot aldrig festens, eller ens jobbfikats, centrum.

    I dag träffade jag en person som jag av olika anledningar kommer att träffa en hel del framöver. Hon var jätteblyg och tystlåten. Det var himla jobbigt. Varför?

    Jo. För att det blev svårt, nästan omöjligt, att interagera, när jag inte fick några signaler av henne. När hon varken ville/kunde uttrycka vem hon var eller vad hon tyckte och tänkte om saker. Hon tog inga initiativ. Hon svarade bara på tilltal. Jag ledde samtalet och kände mig asjobbig som frågade så mycket och sedan också bestämde så mycket.

    Andras blyghet triggar min osäkerhet. Vad tycker och tänker den här människan? Vill hon ens vara här? Jag tror att det får många att bli överdrivet pratiga och pushiga, bara för att väcka en reaktion. Bara för att det inte ska vara så tyst och jobbigt. Ibland blir jag så själv.

    Jag undrar om andra har uppfattat mig på samma sätt. Förmodligen, många gånger. Den där jobbiga känslan i att inte veta om den andra personen tycker att man är helt dum i huvet eller kanske trevlig, vad den personen tycker om och var personens gränser går.

    Särskilt i jobbsammanhang där man inte har så lång tid på sig att bygga en relation.

    SvaraRadera
  14. Jag är rätt blyg. Jag har en systerson som är lite blyg. När förskolan upptäckte det kallade de in en specialpedagog = blyghet är ett problem som tydligen är så svårt så man måste urskiljas ur gruppen och få specialhjälp med det. Herregud...

    SvaraRadera
  15. Du har helt rätt i det du skriver.

    Jag har själv alltid varit blyg och på grund av det har mina föräldrar gjort allt i sin makt för att få med mig på tillställningar där man tvingas vara social (med förhoppningen att min blyghet ska försvinna, antar jag) - de har med andra ord aldrig respekterat mig. Det här har fått mig att sluta mig ännu mer, för jag har ju insett att den tid som jag har att disponera när som helst kan tas bort från mig, och eftersom jag har ett visst behov av ensamtid prioriterar jag att få den först innan jag bokar upp mig med exempelvis kompisar. Det är en ond cirkel, helt enkelt. Ju mer jag prioriterar ensamtid, desto mer försöker de tvinga ut mig och ju mer de försöker få ut mig, desto mer prioriterar jag ensamtid.

    Nåja, krångligt blev det nu, men jag antar att ni förstår i alla fall.

    SvaraRadera
  16. Oj, detta var intressant. Jag känner igen mig en del, men jag uppfattar min blygsel som ett problem. Jag är 35 år och lever ett ganska normalt liv. Men jag har svårt att ta kontakt, särskilt med ytligt bekanta som jag skulle vilja få kontakt med. Jag ser liknande sidor hos min son på 4 år. Jag vill inte att han ska bli som jag för jag upplever min blygsel som ett hinder. Det finns mycket jag undviker pga min blygsel och en stor avundsjuka mot andra som hittar varandra och vågar ta kontakt. Även yrkesmässigt känner jag mig begränsad. Men detta med att jag är fel känner jag igen, att andra, till och med min man, inte respekterar min intrigitet i sociala situationer. Det har lett till flera depressioner. Men när jag gick till en psykolog för att få hjälp tyckte hon inte att jag behövde hjälp. Igår såg jag två ytligt bekanta på stan, de pratade med varandra, men jag vågade inte gå dit. Då kände lag mig misslyckad och utanför.

    SvaraRadera
  17. Hej, jag tyckte mycket om din text, och särskilt citatet "Jag minns dock egentligen inget av detta som några enorma problem – om det inte hade varit för att det förknippades med så mycket skam".
    Jag var som liten mycket blyg, och kände precis som du att det var något fel på mig. Minns att jag alltid brukade få "konstruktiv kritik" på alla utvecklingssamtal med lärare, om att jag behövde prata mer. Jag kände skam varje gång detta kom upp.
    Skam är ingen konstruktiv kraft, och det var inte rädslan för att vara otillräcklig som gjorde att jag senare kom över min blyghet(till stor del).
    Jag vill uppmana alla att inte döma andra efter sina egna vaneföreställningar om hur en människa "ska" vara. Du vet inte hur det är att vara någon annan. Om du inte tillåter andra att vara som de är, så har du med stor säkerhet problem med att tillåta dig själv att vara som du är. Start with the man/woman in the mirror. Acceptans är nyckeln
    Peace

    SvaraRadera
  18. Jag ramlade precis in här av en slump, och måste bara säga att det här satte ord på många av mina tankar. Jättebra skrivet om problem som jag inte tycker uppmärksammas tillräckligt.

    Jag ogillar liksom du uttrycket "social kompetens" och tycker att det används på fel sätt. För mig kan social kompetens till exempel vara att vara en god lyssnare och förstå andra människor, visa hänsyn osv. Dock känns det som att många definierar det som att ta plats och prata mycket. Jag känner många som gör just det, men som kanske inte är så hänsynstagande eller eftertänksamma inför vad de säger.

    SvaraRadera
  19. Alltså gud, jag börjar nästan gråta för att jag känner igen mig så mycket och håller med så mycket! Fantastiskt bra skrivet.

    SvaraRadera
  20. Men att! Tack! Inte nog med att jag så känner igen mig i text och kommentarer och typ håller med i allt. När jag kommer till stycket om att ta plats kanske kan ses som att ta sig rätten till en egen plats (Detta! Är på sätt och vis pudelns kärna) känns det nästan lite som om Sara Lidman fortfarande var levandes!

    SvaraRadera
  21. Dessutom: Den som är blyg ser ofta mycket klarare vad som händer runtomkring honom/henne. Han/hon kan avläsa människor bättre än den som är mest intresserad av att själv synas och höras. Vilket ofta leder till en avundsvärd social kompetens längre fram i livet.
    Tycker att du, Lisa, verkar vara ett utmärkt exempel på det. Har hittills bara läst två av dina inlägg, men de är bland det klokaste och mest välformulerade jag läst någonsin.

    SvaraRadera
  22. Åh, känner igen mig så väl. Har alltid varit blyg och en aning obekväm i sociala situationer. Inte alltid säker på hur jag ska bete mig och vad jag ska prata om med människor jag inte känner. Det har varit ett problem de gånger jag börjat i en ny skola (gymnasiet + högskolan) och gjort att jag hamnat utanför, eftersom jag inte klarat att bara börja prata med människor för att lära känna dem. Upplever dock att det funkat bättre i jobbsituationer, tror det har att göra med att jag då har klarare ramar att röra mig inom. Att min blyghet har gjort att jag hamnat utanför har varit (och är fortfarande) något väldigt skambelagt, något jag gör allt för att dölja för min omgivning, för att jag inte vill att det ska se hur misslyckad jag är.

    Instämmer även med anonym 12:44, har råkat ut för samma sak, någon som är (ännu) blygare än vad jag är, och som blir svår att interagera med eftersom jag inte får något gensvar och ingen hjälp på vägen. Då får jag ju en förståelse för att andra människor kan uppleva detsamma om mig.

    SvaraRadera
  23. Jag är inte blyg (snarare tvärt om, så att jag pratar för mycket och säger dumma saker när jag är nervös) men tycker att det var ett väldigt intressant inlägg.

    Om man är i samma arbetsgrupp med en blyg person, hur ska man göra för att få med hen i gänget? Man vill ju inte trycka på för hårt så att hen blir obekväm. Samtidigt måste man ju ha med alla och även den blyga personen har ju massor att tillföra, annars skulle hen inte vara där. Tips och råd?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det är viktigt att inte "flyga på" någon vilket hänt mig rätt många gånger. Typ att folk konfronterar mig i en sån situation och säger typ "varför är du så tyst?". Vad svarar man på det liksom? Däremot tycker jag att det är lugnt om någon frågar typ "vad tycker du om det här?". Men det är svårt det där. Jag personligen föredrar att vara tyst och säga något om jag verkligen har något att säga. Däremot vill jag gärna inte bli ignorerad i gruppen (typ att den som pratar inte tar ögonkontakt med mig). Så jag tror att det bästa man kan göra är att acceptera att man är i en grupp där en person är av den tystare sorten, och försöka att inte göra en så stor grej av det.

      Radera
  24. Jättebra text. Blyghet/tillbakadragenhet borde diskuteras mer!

    Samhället förutsätter att social interaktion ska förstås och upplevas som något positivt - om man inte gör det, så är det något fel på en. Jag skuldbelägger hela tiden mig själv för att jag har ett ganska så litet behov av att prata med andra människor - i synnerhet löst bekanta.

    Jag älskar att vara med personer som jag tycker om och beundrar, men viss social interaktion - t.ex i större grupper på fester - upplever jag bara som påfrestande. Ändå tvingar jag mig till fester och liknande för att jag fått höra att det är bra för mig, att jag kommer att utvecklas av det.

    Detta är intressant - blyga personer betraktas hela tiden som ofullständiga versioner av sig själva, som helt enkelt måste utsättas för utmaningar för att blomma ut i sitt oblyga jag, som förutsätts existera latent inom den blyga personen.

    Jag tänker mig att det vore oerhört befriande att acceptera sin blyghet och radera krav på att ur sig hosta upp kallprat och ytlig trevlighet - att tillåta sig själv att tycka precis så illa om konceptet 'mingla' som man faktiskt gör.

    Man borde sluta internalisera idén om den oblyga människan som idealet.

    SvaraRadera
  25. Hej!
    Jag jobbar som producent på www.teateri.se Vi ska sätta upp en föreställning som heter "Det blyga hjärtat" i höst med manus av Isa Schöier. Vore spännande att komma i kontakt med dig.

    Mvh Julia

    SvaraRadera
  26. Tycker texten var bra och många kommnetar, speciellt Tim som skrev att vara blyg har vart lika naturligt som att sätta på sig kalsonger före byxorna på morgonen. Samt anonym som skriver 20 januari "Den som är blyg ser ofta mycket klarare vad som händer runtomkring honom/henne. Han/hon kan avläsa människor bättre än den som är mest intresserad av att själv synas och höras. Vilket ofta leder till en avundsvärd social kompetens längre fram i livet".

    Håller annars med många andra och fastnade just för just det där med att våga ta plats, men att det egentligen handlar om att våga ta plats för den människan man verkligen är. Gå iväg, läsa en bok eller liknande, vad man än känner för. Eller om det är att sitta och prata med andra. Ge utrymme för att vara sig själv fullt ut, hur man än är som person. Den acceptansen saknas i samhället kan jag tycka.

    Gillar även det Oscar skrev här ovan vilket sätter fingret på det jag själv känner väldigt mycket "Jag tänker mig att det vore oerhört befriande att acceptera sin blyghet och radera krav på att ur sig hosta upp kallprat och ytlig trevlighet". Och det är även det förhållningssättet jag själv har nu och det är befriande! :)

    SvaraRadera
  27. Sen tycker jag mig själv ha lärt mig i livet att folk ofta stör sig på saker hos andra som de själva kanske har en ångest för att de saknar. Eller om det är en sida de har men skäms för att acceptera, då är det lätt håna andra för samma sida. (Homofober som i slutändan visar vara homosexuella t ex). Det jag vill säga med det är att jag tror många som kanske hyser agg eller stör sig på blyga, kanske själva har den sidan inom sig. Att de själva skulle önska de var modiga och vara tysta ibland, gå iväg om de känner för det osv. Men när de inte vågar det är det ju lätt trycka ned andra för det. En intressant tanke!

    SvaraRadera
  28. Vilken underbar text! Känner att det pågår ett korståg mot oss blyga personer. Regeringen har tydligen lagt fram några förslag till socialstyrelsen,hur man ska bota blyga personer. Givetvis är det bra att om får hjälp om man mår dålit, men jag tappade nästan hakan. Ledsen.orolig. Debatt! Tack

    SvaraRadera
  29. Vilken underbar text! Känner att det pågår ett korståg mot oss blyga personer. Regeringen har tydligen lagt fram några förslag till socialstyrelsen,hur man ska bota blyga personer. Givetvis är det bra att om får hjälp om man mår dålit, men jag tappade nästan hakan. Ledsen.orolig. Debatt! Tack

    SvaraRadera
  30. Intressant. Jag är inte blyg och har aldrig varit det, tror jag, tvärtom. Ändå känner jag igen mig i andras beskrivning av mig.
    Jag är nämligen uppvuxen med ett påtvingat utanförskap, eftersom mina föräldrar var "annorlunda", och det ledde fram till att jag i tonåren accepeterade det och slutade interagera i anonyma sociala sammanhang och vara nyfiken på andra människor. Jag har alltid uppskattat mina vänner, vilket jag antar att även blyga människor göra. Där är jag fri att agera och uttrycka mig som vanligt. Men jag är värsta partypoopern eftersom ytligt socialt interagerande verkligen inte ger mig något. Jag spelar inte Monopol eller det sociala spelet, för det intresserar mig inte. Typ. Och nu har jag fått reda på att det är fel. Genom alla tänkbara och otänkbara kanaler berättar samhället mfl. att jag är en dålig människa som inte har lust att fråga vilt främmande människor hur de tjänar pengar eller ifall de har snoriga barn, en sommarstuga eller gillar att segla.
    Så även om jag representerar det diametralt motsatta, någon slags alldeles för stor självsäkerhet som gör att jag gladeligen skulle ställa mig framför ett fullsatt Globen i kalsonger och berätta om min relation till Nalle Puh så är jag fel eftersom ointressanta människor inte intresserar mig.

    SvaraRadera