Är folk inte riktigt kloka? Först läste jag en kommentar till den pågående (anti)genusdebatten av Natalia Kazmierska. Den var rätt bra men havererade totalt på slutet tack vare Kazmierskas indignation över fejkbloggen Söderfamiljen. Det är meningen att man ska skratta åt den här killen! Tycka att han är en tönt som tar ut hela pappaledigheten! Och bakar bröd! "Så görs den jämställde mannen till ett freak" klämmer hon i.
Söderfamiljenbloggen har fått en hel del uppmärksamhet; folk (inklusive jag) tycker den är för jävla rolig och försöker luska ut vem det är som ligger bakom den (Alex Schulman?). Men plötsligt -- jag vet inte om det var tack vare Kazmierska, men det var i alla fall i samband med hennes text som jag började notera fenomenet -- verkade fler och fler ställa sig upp och fråga vad det är som är så himla kul med en kille som vill vara reko, schysst, en bra pappa och medmänniska? Varför driver man med den jämställde mannen? Det känns som att det snart kommer startas facebookgrupper av typen "Vi såm facktist jillar snela kilar!!".
Men hörrni. Det är liksom inte att pappan är föräldraledig, har cykelhjälm och bakar surdegsbröd som är det roliga. Man skrattar inte "haha vilken jävla tönt, jag är allt bra mycket häftigare än han". Om ni har läst bloggen -- alltså verkligen läst den -- hur kan ni ha undgått att fatta?
Bloggen driver inte med en schysst, jämställd kille som bryr sig om sin familj och sin omgivning. Bloggen driver med en person som kommer undan med att vara en fullständig psykopat genom att framstå (och framställa sig själv) som en schysst, jämställd pappa som bryr sig om sin familj och sin omgivning. Pappan i Söderfamiljenbloggen är inte en härlig, jämställd man. Han är jätteJÄTTEobehaglig. Den "omtanke" han med "massor av pepp" och tusen utropstecken ägnar sin familj, sina kollegor och andra i sin närhet är totalt egocentrerad, tämligen gränslös och resulterar ofta i rena övergrepp, fysiska och psykiska. Det blir jävligt kul.
Ja, humor är subjektivt, nej, ni behöver inte nödvändigtvis tycka det är roligt. Men påstå inte att Söderfamiljenpappan är en härlig kille och att det är synd att man driver med den typ av man han representerar, för då gör ni bort er.
måndag 8 februari 2010
onsdag 20 januari 2010
Om Haitigruppen på facebook
Ärligt talat, hur orkar folk ägna så mycket tid åt att helt indignerat oja sig över att folk går med i tvivelaktiga grupper på facebook? Det skrivs långa blogginlägg och förklaringar till Hur Man Ser Att En Grupp Är Fejk och folk skiter nästan på sig i sin iver att med Smarta Formuleringar visa hur mycket intelligentare de är än gemene man som minsann går på precis vad som helst, fniss fniss aaaa alltså inte konstigt att folk blir lurade om de är så korkade.
Är det verkligen ingen mer än jag som tänker tanken att folk kanske inte lägger ner sin själ i allt de gör på internet? Att de kanske inte stenhårt tror på varenda grupp de går med i? De som kritiserar, känner de hundra procent engagemang, superstöd och lojalitet för exakt varenda grej de är fan av på facebook? Grattis och herrejävlar vad ansträngande det måste vara.
Inse att många går med i grupper som Haitiluringen på vinst och förlust. De fattar att det här förmodligen är båg men tänker fuck it, jag kör, det kostar mig en knapptryckning och inget mer och skit samma om det är fejk, alla som går med hjälper åtminstone till att sprida ordet om Haiti. Vilket fan är en härligare inställning än att helt skadeglatt sitta med armarna i kors och bara ”åååå vad pinsamt att folk gick på den lätta”.
Lägg den energin på att uppmuntra människor att ge pengar (ur egen ficka) till de organisationer som är på plats och hjälper till i stället. Och sluta vara så självgoda.
(Och nej, jag tycker inte att det är okej eller kul med fejkgrupper, och i Haitifallet var det helt katastrofalt osmakligt och empatistört, men det är en helt annan fråga.)
Är det verkligen ingen mer än jag som tänker tanken att folk kanske inte lägger ner sin själ i allt de gör på internet? Att de kanske inte stenhårt tror på varenda grupp de går med i? De som kritiserar, känner de hundra procent engagemang, superstöd och lojalitet för exakt varenda grej de är fan av på facebook? Grattis och herrejävlar vad ansträngande det måste vara.
Inse att många går med i grupper som Haitiluringen på vinst och förlust. De fattar att det här förmodligen är båg men tänker fuck it, jag kör, det kostar mig en knapptryckning och inget mer och skit samma om det är fejk, alla som går med hjälper åtminstone till att sprida ordet om Haiti. Vilket fan är en härligare inställning än att helt skadeglatt sitta med armarna i kors och bara ”åååå vad pinsamt att folk gick på den lätta”.
Lägg den energin på att uppmuntra människor att ge pengar (ur egen ficka) till de organisationer som är på plats och hjälper till i stället. Och sluta vara så självgoda.
(Och nej, jag tycker inte att det är okej eller kul med fejkgrupper, och i Haitifallet var det helt katastrofalt osmakligt och empatistört, men det är en helt annan fråga.)
måndag 26 oktober 2009
Fotbollsfrun och jag
Fotbollsfrun är så härlig. Fotbollsfrun är så frigjord. Fotbollsfrun äääälskar att kolla på tjejer. Hur får killar nånting gjort egentligen, det finns ju så mycket vackra tjejer överallt. Fotbollsfrun skulle kolla hela daaaaan om hon kunde.
Fast Fotbollsfrun blir ledsen över hur vissa tjejer klär sig. Alltså hon säger inte att de ser billiga ut eller så, men det är sånt resursslöseri att de rakar bort ögonbrynen och målar dit svarta streck och att håret är uppsatt och kläderna… fula.
Fotbollsfrun skulle vilja ändra på det. Fotbollsfrun skulle vilja hjälpa de här tjejerna. Så att de blev just så snygga som de faktiskt är, egentligen. Fotbollsfrun rekommenderar en diskret sminkning som framhäver den naturliga skönheten, och en enkel grå klänning från Filippa K och ett vackert silversmycke över nyckelbenen. Då skulle tjejerna verkligen blomstra.
Fotbollsfrun kan ta sitt kristdemokratiska jävla förakt för andra människor och dra åt helvete.
Fast Fotbollsfrun blir ledsen över hur vissa tjejer klär sig. Alltså hon säger inte att de ser billiga ut eller så, men det är sånt resursslöseri att de rakar bort ögonbrynen och målar dit svarta streck och att håret är uppsatt och kläderna… fula.
Fotbollsfrun skulle vilja ändra på det. Fotbollsfrun skulle vilja hjälpa de här tjejerna. Så att de blev just så snygga som de faktiskt är, egentligen. Fotbollsfrun rekommenderar en diskret sminkning som framhäver den naturliga skönheten, och en enkel grå klänning från Filippa K och ett vackert silversmycke över nyckelbenen. Då skulle tjejerna verkligen blomstra.
Fotbollsfrun kan ta sitt kristdemokratiska jävla förakt för andra människor och dra åt helvete.
onsdag 7 oktober 2009
On popular demand: Lilla rörpostskolan
Kolla här då! Rörpost!

Yes, for real. Innan jag började jobba här trodde jag inte att sånt faktiskt fortfarande fanns. Ärligt talat var jag inte ens övertygad om att det nånsin existerat på riktigt. Jag tänkte nog mer att rörpost = Kalle Anka. Men icke! Så, för alla som inte har tillgång till såna här moderna och high tech lösningar, låt oss bekanta oss med rörposten.
Steg 1. Lägg de oerhört viktiga dokument som ska skickas i ett sånt här - hör och häpna - RÖR.

Steg 2. Ta reda på vilket stationsnummer destinationen har. Tryckeriet? 1323.

Steg 3. Knappa in numret.

Steg 4. Placera röret i den på bilden synnerligen bristfälligt markerade startpositionen högst upp. Plötsligt börjar det susa och brusa och så VIPS försvinner röret. Som magi!

När mottagaren sedan fått sin post är det meningen att det tomma röret ska skickas tillbaka dit det kom ifrån. Det brukar glömmas bort. Men om du har lust att stå och vänta en längre stund kan du fixera blicken på den grå lådan nertill. Det är nämligen där all post till just din station ploppar ut.

Det var allt! Fantastisk uppfinning, rörposten.

Yes, for real. Innan jag började jobba här trodde jag inte att sånt faktiskt fortfarande fanns. Ärligt talat var jag inte ens övertygad om att det nånsin existerat på riktigt. Jag tänkte nog mer att rörpost = Kalle Anka. Men icke! Så, för alla som inte har tillgång till såna här moderna och high tech lösningar, låt oss bekanta oss med rörposten.
Steg 1. Lägg de oerhört viktiga dokument som ska skickas i ett sånt här - hör och häpna - RÖR.

Steg 2. Ta reda på vilket stationsnummer destinationen har. Tryckeriet? 1323.

Steg 3. Knappa in numret.

Steg 4. Placera röret i den på bilden synnerligen bristfälligt markerade startpositionen högst upp. Plötsligt börjar det susa och brusa och så VIPS försvinner röret. Som magi!
När mottagaren sedan fått sin post är det meningen att det tomma röret ska skickas tillbaka dit det kom ifrån. Det brukar glömmas bort. Men om du har lust att stå och vänta en längre stund kan du fixera blicken på den grå lådan nertill. Det är nämligen där all post till just din station ploppar ut.
Det var allt! Fantastisk uppfinning, rörposten.
Etiketter:
saker man inte tror finns,
samhällsinformation
onsdag 30 september 2009
Vad jag egentligen gör på jobbet
Jag arbetar som riksdagsstenograf. Vi sitter i plenisalen och stenograferar under debatterna och publicerar sedan den renskrivna texten i riksdagens kammarprotokoll.
Stenografi är i sig rejält intressant, men att kunna skriva fort är inte det enda som krävs. Här och här kan man läsa väldigt bra beskrivningar av vad den största delen av jobbet egentligen går ut på.
Stenografi är i sig rejält intressant, men att kunna skriva fort är inte det enda som krävs. Här och här kan man läsa väldigt bra beskrivningar av vad den största delen av jobbet egentligen går ut på.
Etiketter:
debattprotokoll,
redigering,
stenografi
tisdag 29 september 2009
Hurra, mer DN-bashing!
DN har i en rad ledarartiklar -- fem punkter-serien -- försökt att, som de kallar det, reda ut begreppen inför riksdagsvalet nästa år. Ämnen som miljö, säkerhet, skatter och jämställdhet har tagits upp och diskuterts i fempunktsform. Alla dessa punkter utgör enligt DN "Sveriges verkliga problem" och är därför sådant som makthavarna måste ta itu med.
Om man bortser ifrån att fem punkter-serien är misstänkt likt en programförklaring från ett sprillans nytt politiskt parti, vilket är ganska intressant i sig, finns det tyvärr hur mycket som helst att kritisera här.
Jag har tidigare utgjutit mig om DN:s syn på kvotering, så jag tänker inte ens gå in på jämställdhetspunkterna. Eller jo, jag måste få notera: Under punkterna 3 och 4 blir det plötsligt flyktingpolitik respektive biståndspolitik av jämställdhetsmanifestet. Ganska... överraskande.
Men för att gå in på nya områden: Irritationen stiger till exempel när jag läser om DN:s recept för (folk)hälsa -- framför allt under punkt 4. Här gäller kritiken att storstädernas planering inte uppmuntrar till spontanidrott samt att den organiserade idrotten är otillräckligt utbyggd. DN:s lösning: "Det är bättre att, om nödvändigt, höja avgifterna och säkra tillgången till simhallar, skridskobanor och fotbollsplaner." Eeeeh... Hur skulle tillgången bli bättre av höjda avgifter? Ja förutom för dem som har råd med den större utgiften förstås. Men är det poängen, att man ska rensa ut dem som inte har så mycket pengar så att andra (kvalificerad gissning: DN:s ledarredaktion med familjer) får ta hand om sin fysiska hälsa i fred? Det var ju en lite trist inställning.
Jag skulle kunna gå vidare och peka på många, många fler saker jag reagerat på, men jag vet inte om det är särskilt värt att ta upp precis allt. För såhär är det: DN:s ledarredaktion får framföra vilka politiska åsikter de vill. Givetvis. Jag tycker visserligen att många av åsikterna är rätt jävla hjärndöda, men det är ju mitt problem.
Vad som dock är anmärkningsvärt är att DN uppenbarligen har svårt att sakligt motivera en hel del av sina ståndpunkter. Det är vilda påståenden, oavslutade tankegångar och billiga humor- och retorikpoänger om vartannat. Det luktar ärligt talat mer populism än något annat om den här artikelserien.
Ett solklart exempel på en enkel crowd pleaser återfinns under samma punkt som det här med att bara välbeställda ska få gå och simma: "Maten i landets skolor måste ockå förbättras. Ut med halv- och helfabrikat. In med riktiga kockar, riktiga råvaror och en riktig matkultur." Ja alltså bra mat till ungarna tror jag att väldigt få motsätter sig. Way att plocka billiga poänger. Men DN, hur ska det ni föreslår -- "riktiga" kockar, "riktiga" råvaror och "riktig matkultur" (vad det nu är) -- finansieras? Ni vill ju sänka skatterna. Ska man "höja avgifterna" här också, dvs slopa gratis luncher i skolorna? Känns ju onekligen som en lösning DN (som även vill införa avgifter för högskolan) skulle tycka var helt okej.
Och när vi läser om hur DN vill reformera eller avskaffa LAS ska vi skratta: "Stora arbetsgivare har inget problem med lagen. De små anser sig ha det och kan inte kommenderas till tvångsterapi för las-fobi." Ha! Ha! Ha?
När det kommer till punkt 3 för skatterna blir förvirringen total på DN:s ledarredaktion. Man ivrar för en "bred skattereform" eftersom "snårigheten" i "den nuvarande modellen, med mängder av avdrag och särskilda skattesatser för bland andra ungdomar" inte alls fungerar utan rent av "hotar systemets trovärdighet på sikt". Men ändå menar man att "jobbavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta. Avdraget för hushållsnära tjänster har förvandlat en svart bransch till vit. De låga arbetsgivaravgifterna för ungdomar är visserligen dyra men bidrar ändå till att ungdomsarbetslösheten inte stigit mer." Jag fattar inte, DN. Ni vill ha en reform av skattesystemet där alla krångliga undantag och grejer tas bort, fast inte de undantagen ni tycker är bra, dvs typ alla. Eller?
Ärligt talat. Jag kan inte heller alltid motivera exakt varför jag tycker som jag tycker, och jag kanske inte heller alltid är riktigt så stringent och klar som jag skulle önska. Och ja, även jag försöker vara lite putslustig med jämna mellanrum. Men jag arbetar inte på en av landets största ledarredaktioner! Jag tar mig inte för att steg för steg publicera något slags politiskt manifest! Så... nä. Det här duger inte, DN.
Avslutningsvis: Åsikten "vad människor gör med sina egna pengar är deras ensak" går som ett mantra igenom hela artikelserien, även om det inte alltid sägs rätt ut. Det är så tydligt att det DN eftersträvar är ett samhälle där det allra viktigaste är att ha gott om pengar. För har man pengar kan man köpa sig allt man behöver -- utöver fina kläder och bilar kan man skaffa sig sådant som boende, vård, skollunch och försäkringar -- och då blir man ju lycklig. Och alltså alla kan faktiskt inte bli lyckliga och det är supersynd men livet ÄR orättvist hejdå.
Om man bortser ifrån att fem punkter-serien är misstänkt likt en programförklaring från ett sprillans nytt politiskt parti, vilket är ganska intressant i sig, finns det tyvärr hur mycket som helst att kritisera här.
Jag har tidigare utgjutit mig om DN:s syn på kvotering, så jag tänker inte ens gå in på jämställdhetspunkterna. Eller jo, jag måste få notera: Under punkterna 3 och 4 blir det plötsligt flyktingpolitik respektive biståndspolitik av jämställdhetsmanifestet. Ganska... överraskande.
Men för att gå in på nya områden: Irritationen stiger till exempel när jag läser om DN:s recept för (folk)hälsa -- framför allt under punkt 4. Här gäller kritiken att storstädernas planering inte uppmuntrar till spontanidrott samt att den organiserade idrotten är otillräckligt utbyggd. DN:s lösning: "Det är bättre att, om nödvändigt, höja avgifterna och säkra tillgången till simhallar, skridskobanor och fotbollsplaner." Eeeeh... Hur skulle tillgången bli bättre av höjda avgifter? Ja förutom för dem som har råd med den större utgiften förstås. Men är det poängen, att man ska rensa ut dem som inte har så mycket pengar så att andra (kvalificerad gissning: DN:s ledarredaktion med familjer) får ta hand om sin fysiska hälsa i fred? Det var ju en lite trist inställning.
Jag skulle kunna gå vidare och peka på många, många fler saker jag reagerat på, men jag vet inte om det är särskilt värt att ta upp precis allt. För såhär är det: DN:s ledarredaktion får framföra vilka politiska åsikter de vill. Givetvis. Jag tycker visserligen att många av åsikterna är rätt jävla hjärndöda, men det är ju mitt problem.
Vad som dock är anmärkningsvärt är att DN uppenbarligen har svårt att sakligt motivera en hel del av sina ståndpunkter. Det är vilda påståenden, oavslutade tankegångar och billiga humor- och retorikpoänger om vartannat. Det luktar ärligt talat mer populism än något annat om den här artikelserien.
Ett solklart exempel på en enkel crowd pleaser återfinns under samma punkt som det här med att bara välbeställda ska få gå och simma: "Maten i landets skolor måste ockå förbättras. Ut med halv- och helfabrikat. In med riktiga kockar, riktiga råvaror och en riktig matkultur." Ja alltså bra mat till ungarna tror jag att väldigt få motsätter sig. Way att plocka billiga poänger. Men DN, hur ska det ni föreslår -- "riktiga" kockar, "riktiga" råvaror och "riktig matkultur" (vad det nu är) -- finansieras? Ni vill ju sänka skatterna. Ska man "höja avgifterna" här också, dvs slopa gratis luncher i skolorna? Känns ju onekligen som en lösning DN (som även vill införa avgifter för högskolan) skulle tycka var helt okej.
Och när vi läser om hur DN vill reformera eller avskaffa LAS ska vi skratta: "Stora arbetsgivare har inget problem med lagen. De små anser sig ha det och kan inte kommenderas till tvångsterapi för las-fobi." Ha! Ha! Ha?
När det kommer till punkt 3 för skatterna blir förvirringen total på DN:s ledarredaktion. Man ivrar för en "bred skattereform" eftersom "snårigheten" i "den nuvarande modellen, med mängder av avdrag och särskilda skattesatser för bland andra ungdomar" inte alls fungerar utan rent av "hotar systemets trovärdighet på sikt". Men ändå menar man att "jobbavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta. Avdraget för hushållsnära tjänster har förvandlat en svart bransch till vit. De låga arbetsgivaravgifterna för ungdomar är visserligen dyra men bidrar ändå till att ungdomsarbetslösheten inte stigit mer." Jag fattar inte, DN. Ni vill ha en reform av skattesystemet där alla krångliga undantag och grejer tas bort, fast inte de undantagen ni tycker är bra, dvs typ alla. Eller?
Ärligt talat. Jag kan inte heller alltid motivera exakt varför jag tycker som jag tycker, och jag kanske inte heller alltid är riktigt så stringent och klar som jag skulle önska. Och ja, även jag försöker vara lite putslustig med jämna mellanrum. Men jag arbetar inte på en av landets största ledarredaktioner! Jag tar mig inte för att steg för steg publicera något slags politiskt manifest! Så... nä. Det här duger inte, DN.
Avslutningsvis: Åsikten "vad människor gör med sina egna pengar är deras ensak" går som ett mantra igenom hela artikelserien, även om det inte alltid sägs rätt ut. Det är så tydligt att det DN eftersträvar är ett samhälle där det allra viktigaste är att ha gott om pengar. För har man pengar kan man köpa sig allt man behöver -- utöver fina kläder och bilar kan man skaffa sig sådant som boende, vård, skollunch och försäkringar -- och då blir man ju lycklig. Och alltså alla kan faktiskt inte bli lyckliga och det är supersynd men livet ÄR orättvist hejdå.
måndag 28 september 2009
Om knark, eller lyckade synfelsoperationer
Jag har inte knarkat så mycket i mitt liv. Förutom alkohol, nikotin och hostmedicin med morfin en gång i tonåren så har jag banne mig inte fått i mig många främmande substanser. I are alltså ganska efterbliven. Men! En gång fick jag en lugnande tablett. Det var precis innan jag skulle få hornhinnorna uppskurna och synen modifierad medelst laser. "Många tycker att det hjälper dem att slappna av, vilket är bra eftersom ögonrörelsernas hastighet minskar" sa den mycket vänliga ögonläkaren till mig och såg väldigt angelägen ut om att jag inte skulle tacka nej. Hit me, sa jag.
Ärligt talat kände jag ingen större skillnad. Men operationen gick bra; jag hade inga problem att lugnt och fint fokusera på rätt lampa. (Ja, rätt lampa - det fanns nämligen två. "Nu är det viktigt att du INTE tittar på den ANDRA lampan, utan HÅLL BLICKEN PÅ RÄTT LAMPA." Jag skulle eventuellt vilja kalla just detta lite av ett konstruktionsfel för en ögonlasermaskin, men what do I know.) Såväl ögonläkare som motoriserad liten kniv och super-sci-fi-lasermaskin gjorde i alla fall alldeles utmärkt ifrån sig, och jag fick syn som en rovfågel. Det här är nästan två och ett halvt år sedan och jag ser fortfarande helt felfritt. This pleases me.
Ärligt talat kände jag ingen större skillnad. Men operationen gick bra; jag hade inga problem att lugnt och fint fokusera på rätt lampa. (Ja, rätt lampa - det fanns nämligen två. "Nu är det viktigt att du INTE tittar på den ANDRA lampan, utan HÅLL BLICKEN PÅ RÄTT LAMPA." Jag skulle eventuellt vilja kalla just detta lite av ett konstruktionsfel för en ögonlasermaskin, men what do I know.) Såväl ögonläkare som motoriserad liten kniv och super-sci-fi-lasermaskin gjorde i alla fall alldeles utmärkt ifrån sig, och jag fick syn som en rovfågel. Det här är nästan två och ett halvt år sedan och jag ser fortfarande helt felfritt. This pleases me.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)