Hurra, mer DN-bashing!

DN har i en rad ledarartiklar -- fem punkter-serien -- försökt att, som de kallar det, reda ut begreppen inför riksdagsvalet nästa år. Ämnen som miljö, säkerhet, skatter och jämställdhet har tagits upp och diskuterts i fempunktsform. Alla dessa punkter utgör enligt DN "Sveriges verkliga problem" och är därför sådant som makthavarna måste ta itu med.

Om man bortser ifrån att fem punkter-serien är misstänkt likt en programförklaring från ett sprillans nytt politiskt parti, vilket är ganska intressant i sig, finns det tyvärr hur mycket som helst att kritisera här.

Jag har tidigare utgjutit mig om DN:s syn på kvotering, så jag tänker inte ens gå in på jämställdhetspunkterna. Eller jo, jag måste få notera: Under punkterna 3 och 4 blir det plötsligt flyktingpolitik respektive biståndspolitik av jämställdhetsmanifestet. Ganska... överraskande.

Men för att gå in på nya områden: Irritationen stiger till exempel när jag läser om DN:s recept för (folk)hälsa -- framför allt under punkt 4. Här gäller kritiken att storstädernas planering inte uppmuntrar till spontanidrott samt att den organiserade idrotten är otillräckligt utbyggd. DN:s lösning: "Det är bättre att, om nödvändigt, höja avgifterna och säkra tillgången till simhallar, skridskobanor och fotbollsplaner." Eeeeh... Hur skulle tillgången bli bättre av höjda avgifter? Ja förutom för dem som har råd med den större utgiften förstås. Men är det poängen, att man ska rensa ut dem som inte har så mycket pengar så att andra (kvalificerad gissning: DN:s ledarredaktion med familjer) får ta hand om sin fysiska hälsa i fred? Det var ju en lite trist inställning.

Jag skulle kunna gå vidare och peka på många, många fler saker jag reagerat på, men jag vet inte om det är särskilt värt att ta upp precis allt. För såhär är det: DN:s ledarredaktion får framföra vilka politiska åsikter de vill. Givetvis. Jag tycker visserligen att många av åsikterna är rätt jävla hjärndöda, men det är ju mitt problem.

Vad som dock är anmärkningsvärt är att DN uppenbarligen har svårt att sakligt motivera en hel del av sina ståndpunkter. Det är vilda påståenden, oavslutade tankegångar och billiga humor- och retorikpoänger om vartannat. Det luktar ärligt talat mer populism än något annat om den här artikelserien.

Ett solklart exempel på en enkel crowd pleaser återfinns under samma punkt som det här med att bara välbeställda ska få gå och simma: "Maten i landets skolor måste ockå förbättras. Ut med halv- och helfabrikat. In med riktiga kockar, riktiga råvaror och en riktig matkultur." Ja alltså bra mat till ungarna tror jag att väldigt få motsätter sig. Way att plocka billiga poänger. Men DN, hur ska det ni föreslår -- "riktiga" kockar, "riktiga" råvaror och "riktig matkultur" (vad det nu är) -- finansieras? Ni vill ju sänka skatterna. Ska man "höja avgifterna" här också, dvs slopa gratis luncher i skolorna? Känns ju onekligen som en lösning DN (som även vill införa avgifter för högskolan) skulle tycka var helt okej.

Och när vi läser om hur DN vill reformera eller avskaffa LAS ska vi skratta: "Stora arbetsgivare har inget problem med lagen. De små anser sig ha det och kan inte kommenderas till tvångsterapi för las-fobi." Ha! Ha! Ha?

När det kommer till punkt 3 för skatterna blir förvirringen total på DN:s ledarredaktion. Man ivrar för en "bred skattereform" eftersom "snårigheten" i "den nuvarande modellen, med mängder av avdrag och särskilda skattesatser för bland andra ungdomar" inte alls fungerar utan rent av "hotar systemets trovärdighet på sikt". Men ändå menar man att "jobbavdraget har gjort det mer lönsamt att arbeta. Avdraget för hushållsnära tjänster har förvandlat en svart bransch till vit. De låga arbetsgivaravgifterna för ungdomar är visserligen dyra men bidrar ändå till att ungdomsarbetslösheten inte stigit mer." Jag fattar inte, DN. Ni vill ha en reform av skattesystemet där alla krångliga undantag och grejer tas bort, fast inte de undantagen ni tycker är bra, dvs typ alla. Eller?

Ärligt talat. Jag kan inte heller alltid motivera exakt varför jag tycker som jag tycker, och jag kanske inte heller alltid är riktigt så stringent och klar som jag skulle önska. Och ja, även jag försöker vara lite putslustig med jämna mellanrum. Men jag arbetar inte på en av landets största ledarredaktioner! Jag tar mig inte för att steg för steg publicera något slags politiskt manifest! Så... nä. Det här duger inte, DN.

Avslutningsvis: Åsikten "vad människor gör med sina egna pengar är deras ensak" går som ett mantra igenom hela artikelserien, även om det inte alltid sägs rätt ut. Det är så tydligt att det DN eftersträvar är ett samhälle där det allra viktigaste är att ha gott om pengar. För har man pengar kan man köpa sig allt man behöver -- utöver fina kläder och bilar kan man skaffa sig sådant som boende, vård, skollunch och försäkringar -- och då blir man ju lycklig. Och alltså alla kan faktiskt inte bli lyckliga och det är supersynd men livet ÄR orättvist hejdå.