Allt är KP:s fel.

Satt och läste DN:s ekonomidel på lunchen. De skrev om tjänstepensioner. Nej jag har inte valt, nej jag förstår fortfarande inte hur pensionssystemet funkar, ja jag är snart trettio och borde verkligen ta tag i det. Men jag har en ursäkt, utöver den uppenbara att det är fööör tråkigt att sätta sig in i: Jag lider av något som skulle kunna klassificeras som Kroniskt Dålig Framtidstro. Vad gäller allt.

Pensionen? Ingen idé att bry sig om för när min generation blir gammal kommer det ändå vara kört eftersom köttberget av 40-talister redan urholkat systemen så till den milda grad att de kollapsat = ingen kommer kunna leva på sin pension hur mycket fondförvaltare man än har valt.
Kampen mot fattigdom och svält? Den går åt helvete för västvärlden kommer aldrig vara beredd att dela med sig så mycket som krävs.
Miljön? We’re fucked. Rakt av.

Och det ingår en hel del ångest i det här, kan jag meddela. Jag får ont i magen och vill lipa lite.

Om man då utgår ifrån att en så depressiv inställning till framtiden inte uppstår av sig själv kan man nog dra slutsatsen att något måste ha gått snett för mig i ganska tidig ålder. Min teori om vad som egentligen hände är visserligen like, totally rad, men stay with me. Förklaringen heter nämligen: Kamratposten.

Ååh KP. Min bästa tidning som barn. Allas bästa tidning! Jag vet inte hur KP är nu, men på min tid var den fantastisk. Jag älskade KP då, och i dag älskar jag att jag läste KP. Ingen annan tidning var så präktig, hade så spännande insändare och serier eller lärde en så mycket om allt från hur datorer fungerar till vad som händer i kropp och knopp. Allt jag lärde mig fram till tolvårsåldern lärde jag mig tamejfan i KP.

Men. Men! KP väjde minsann inte för de tunga ämnena. De skrev om allt, inklusive miljöförstöring, krig och annat hemskt. Och de skrev på ett sådant sätt att jag fattade att det tyvärr var något fel på världen. Inte verkade det som att det skulle bli bättre heller, utan bara sämre. Till skillnad från exempelvis mina föräldrar som växte upp på 50- och 60-talen i ett Sverige då allt var folkhem, trygghet och rena floder och där framtiden bara innebar tekniska framsteg och ett ännu bättre liv så blev vi tvärtom matade med alla möjliga eländesskildringar under hela vår barndom. Djurarter som utrotades, sjöar där vattnet var giftigt, krig som aldrig tog slut. Tro fan att man tappar lusten att blicka framåt.

Så JA, att jag inte har valt någon fondförvaltare än tänker jag skylla på KP.